Till minne av ett grönt plank av Lucifer

Valkampen rasar (nåja), men jag vill tala om något annat: nostalgiskt, kanske romantiskt, förvisso konservativt och möjligen reaktionärt.
Jag saknar det gröna planket vid Kyrkogatan, det som gick mellan Arkenhuset och bankhuset, ungefär mittemot Kino. Där kan man nu se in på en rivningstomt, tvärs igenom kvarteret bort till Kungsgatan. Anledningen är att man ska bygga ett besökscentrum för Domkyrkan. Det blir väl något modernt i glas, stål och betong, jag vet inga detaljer.

Man kan då försöka förstå varför man sörjer den gamla stadsbilden. Jag vill gärna tro att det var något med det totalt otidsenliga, det lantliga med detta plank i stadens centrum, som en rest av den medeltida staden och dess lantliga ursprung. Kort sagt en spark i magen på det moderna konsumtionssamhället. Det var ju så man kunde få för sig att det gick höns på gården innanför planket. Grönskan var rik, den liksom vällde ut över tomten.
Men nu kommer säkert allt ordnas till det bästa, Lund kommer att visa upp sig som en fullt tidsenlig stad utan gröna plank kring stans mest centrala kvarter.