inte analyser och kommentarer till vänsterns nederlag i valet. Jag har dock svårt att finna så mycket nytänkande. Det finns kanske inte så mycket anledning till det: högern vanns därför att de på den kanten är skickligare och har större resurser än vi. Vi var s.a.s. dömda att förlora. Det bästa jag har sett skrivet står i det nummer av Flamman som kom ut just i dag torsdag och det är skrivet av en för mig obekant, Helena Duroj.Hon tecknar bilden av en arbetarrörelse som föds ur de eländiga förhållanden som folkets flertal levde under. Det födde en vrede och en mobilisering som resulterade i att rörelsen växte och man vann den politiska makten. Resultatet blev det svenska välfärdssamhället.
En serie nederlag för vänstern
Det var ett samhälle med många förtjänster, men också med brister som vi som är socialister har velat förändra. Gång efter gång har vi trott att det skulle vara möjligt, men alltid har vi varit övermodiga och alltför optimistiska. Det gällde 1968, det gällde under debatten om löntagarfonderna på 1970-talet. Varje gång har kapitalet tvärtom flyttat fram sina positioner och förändrat samhällsklimat och språkbruk. Folkomröstningarna om kärnkraft och EU-anslutning har vi förlorat. Den senare framställdes som om vi skulle bry oss om fred och framsteg i Europa,och man fick med sig fackföreningsrörelsen och socialdemokratin som nu sitter där med resultaten. Innebörden var att ett antal progressiva inslag i det svenska samhället kunde hållas tillbaka eller tas bort. Nu sitter vi här med reklam-tv och privatiserad post, tele och järnvägar. Vi vann visserligen omröstningen om EMU men det sågs mest som en valutateknisk detalj.
Vad kan göras?
Nej, det har inte gått så bra för den socialistiska vänstern. Stora delar av de vi trodde var våra naturliga väljargrupper har gottat sig åt skattesänkningar och röstat med borgarna. Vi var maktlösa i senaste valet som i stället gav oss en påminnelse om att vi lever under kapitalistisk hegemoni. Vad kan vi göra? Helena Duroj:
”Kanske är vår historiska uppgift inte ståtligare än att fortsätta med det vi är bäst på: att organisera de mellan fyra och sex procent av den röstande befolkningen som, klassmässigt eller av andra skäl, tror på socialism. Vi ska arbeta mot rasism och för rättvis fördelning, välfärd och jämlikhet. I övrigt ska vi se, stöda och delta i det som händer när människor börjar röra sig igen, även om de inte rör sig tillsammans med oss.”
Inte så muntert eller heroiskt precis, men så är det väl och vi har nog bara att gilla läget och göra det lilla vi kan och vänta på bättre tider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar