Det är tidig morgon den 1 oktober när jag och min fru lämnar hotellet i Neustrelitz. Det har varit frost under natten och bilens rutor är isbelagda. Vi kör ner mot staden Fürstenberg i den östra delen av Tyskland. Vägen är en huvudled mot Berlin men smal, kantat med träd och hastigheten oftast runt 80. Landskapet består till stor del av skog. Himlen är blå och utan ett moln. Det är en vacker dag.
Efter en dryg timma är vi framme vid den lilla staden Fürstenberg på västra sidan av sjön Schwedtsee. Resans mål är dock inte staden utan en plats vid sjöns östra strand, vid den tidigare byn Ravensbrück, konzentrationslägret Ravensbrück. Min mor var en av de tusentals polska kvinnor som i slutet av maj 1945 genom Bernadottes räddningsinsats fördes till Sverige. Under alla år min mor levde hörde jag henne berätta om de grymheter hon sett och upplevt och de förhållanden hon levt under. Nu skulle jag själv se och beträda de platser mor berättat om.
Utanför besökscentret möts vi av en ung guide. I arkivet hade man funnit min mors namn, en maskinskriven sida med uppgifter på fångar som anlände den 28 april 1944. Dolata, Elisabeth född 26.3 1912 politisk fånge, nummer 37.480, polsk. Jag hade redan hemma i anteckningar funnit fångnummer, uppgifter som nu bekräftades. Mor arresterades den 4 februari 1944 efter att under ett förhör ha ljugit för tyskarna och fördes därefter till ett SS-läger utanför Posnan.
Lägret
Vi går nu in i lägret. På ena sidan och längst bort ligger grå byggnader i tegel. Byggnader där fångarna arbetat med att bland annat sy kläder åt SS. Framför oss i mitten, ett stort tomt fält vars yta i efterhand täckts av kantiga, mörka stenar, kanske slagg. Förläggningsbarackerna benämnda block, finns inte mer men försänkningar visade var de en gång legat. Vi står framför platsen där alla fångar ställdes upp för apell. Jag hittar en skylt som säger att här legat en av sjukstugorna. Kanske var det där min mor genomgick en operation där hela buken öppnades. Var min mor en av de som användes i tyskarnas medicinska experiment eller var det för att hjälpa henne? I Ravensbrück avrättades fångar av SS och vakter samtidigt som andra fångar kunde läggas in i sjukstugor för att återhämta sig och återgå till sitt arbete. Jag går på vägen från krematoriet fram till ett antal raserade fabriksbyggnader strax utanför det egentliga lägret. Det var
på denna väg förbi krematoriet och gaskamrarna som fångarna varje dag gick till Siemens verkstäder för krigsmaterial.
Mor överlevde, hon var inte judinna
I muren vid sidan om vägen till Siemens fabriker finns idag minnesmärken över alla de som dog i Ravensbrück. Jag läser på plattor från Europas alla länder. Någon platta för Sverige finns dock ej.
Ravensbrück var ett konzentrationsläger där fångarna sattes i slavarbete. Fångarna hade ett värde så länge de kunde arbeta. De mest fruktade konzentrationslägren var dödslägren dit fångar främst judar fördes enbart för att avlivas. Min mor överlevde för hon var katolik och inte jude. Mor kunde också som många andra polacker tyska och insåg att om man skulle överleva var det att snabbt följa vakternas order, schnell, schnell!
Ser ni oss inte?
Det är lördag och jag kan inte åka hem utan att än en gång besöka Ravensbrück. På olika platser utanför och inne i lägret ser vi statyer av avmagrade kvinnor i grått. Tysta iaktager de oss. Det är som om de stannat kvar i detta läger. Det har nu också kommit nya besökare. Inte många. De vandrar bland byggnaderna som i stilla vördnad.
Jag står åter vid stranden och ser över Schwedtsee som ligger spegelblank. Där borta ser jag staden avteckna sig med den evangeliska kyrkans torn. Jag ser på statyn vid strandkanten, en kvinna bärandes en döende kvinna i famnen, vända mot staden på andra sidan sjön. Det är som om kvinnan frågar; ser ni oss inte? På vattnet flyter röda rosor.
En känsla av sorg tar över. I vanliga fall är det så lätt att förklara och visa på det som är fel. Här är man plötsligt tom. Tankarna går till alla de vars liv slutade här.
Den röda stjärnan lyser inte längre
Vi lämnar området. I utkanten ligger en affärsbyggnad öde. På väggarna har antifascistiska slagord målats. I början av nittiotalet sökte man öppna affär men efter starka protester tvingades man stänga. Vi är nu inne i staden och hittar en parkeringsplats intill ett stort minnesmärke över fallna sovjetiska soldater.
Jag slår upp boken om Ravensbrück jag just köpt. Den 30 april 1945 gick de första sovjetiska förbanden in i Fürstenberg. Nu uppträder det som ryktats från fronten i öster. Soldater och hela förband begår övergrepp mot civila. Någon dag tidigare hade alla fångar, som orkade, börjat en marsch till fots västerut. Det fruktansvärda var att dessa fångar i en del fall nu utsattes för nya övergrepp, de våldtogs av befriarens soldater. Många av staden Fürstenbergs kvinnor mötte samma våld. Först efter dagar kanske veckor får den sovjetiska militär-ledningen stopp på övergreppen.
Det sovjetiska minnesmärket över stupade soldater är slitet. Några av de utlagda marmor-plattorna på marken har spruckit eller försvunnit. Den röda stjärnan lyser inte längre.
Lars-Anders Jönsson
Mor överlevde, hon var inte judinna
I muren vid sidan om vägen till Siemens fabriker finns idag minnesmärken över alla de som dog i Ravensbrück. Jag läser på plattor från Europas alla länder. Någon platta för Sverige finns dock ej.
Ravensbrück var ett konzentrationsläger där fångarna sattes i slavarbete. Fångarna hade ett värde så länge de kunde arbeta. De mest fruktade konzentrationslägren var dödslägren dit fångar främst judar fördes enbart för att avlivas. Min mor överlevde för hon var katolik och inte jude. Mor kunde också som många andra polacker tyska och insåg att om man skulle överleva var det att snabbt följa vakternas order, schnell, schnell!
Ser ni oss inte?
Det är lördag och jag kan inte åka hem utan att än en gång besöka Ravensbrück. På olika platser utanför och inne i lägret ser vi statyer av avmagrade kvinnor i grått. Tysta iaktager de oss. Det är som om de stannat kvar i detta läger. Det har nu också kommit nya besökare. Inte många. De vandrar bland byggnaderna som i stilla vördnad.
Jag står åter vid stranden och ser över Schwedtsee som ligger spegelblank. Där borta ser jag staden avteckna sig med den evangeliska kyrkans torn. Jag ser på statyn vid strandkanten, en kvinna bärandes en döende kvinna i famnen, vända mot staden på andra sidan sjön. Det är som om kvinnan frågar; ser ni oss inte? På vattnet flyter röda rosor.
En känsla av sorg tar över. I vanliga fall är det så lätt att förklara och visa på det som är fel. Här är man plötsligt tom. Tankarna går till alla de vars liv slutade här.
Den röda stjärnan lyser inte längre
Vi lämnar området. I utkanten ligger en affärsbyggnad öde. På väggarna har antifascistiska slagord målats. I början av nittiotalet sökte man öppna affär men efter starka protester tvingades man stänga. Vi är nu inne i staden och hittar en parkeringsplats intill ett stort minnesmärke över fallna sovjetiska soldater.
Jag slår upp boken om Ravensbrück jag just köpt. Den 30 april 1945 gick de första sovjetiska förbanden in i Fürstenberg. Nu uppträder det som ryktats från fronten i öster. Soldater och hela förband begår övergrepp mot civila. Någon dag tidigare hade alla fångar, som orkade, börjat en marsch till fots västerut. Det fruktansvärda var att dessa fångar i en del fall nu utsattes för nya övergrepp, de våldtogs av befriarens soldater. Många av staden Fürstenbergs kvinnor mötte samma våld. Först efter dagar kanske veckor får den sovjetiska militär-ledningen stopp på övergreppen.
Det sovjetiska minnesmärket över stupade soldater är slitet. Några av de utlagda marmor-plattorna på marken har spruckit eller försvunnit. Den röda stjärnan lyser inte längre.
Lars-Anders Jönsson
 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar