Fördelningen av kommunala poster efter ett val lockar fram det sämsta hos politiska partier liksom hos kommunalpolitiker. Flamman berättar om Miljöpartiet och Vänsterpartiet i Värnamo som var beredda att gå i teknisk allians med Sverigedemokraterna för att vinna uppdrag. Att det inte blev något av berodde inte på V utan på att Mp valde att i stället kohandla med borgarna. V-representanten verkar beklaga utgången. Med ett enda mandat var uppgörelse enda chansen att få en post. Att även Sd skulle ha fått en extra politisk plattform var inget avgörande hinder.
I Lund har vi fått läsa om Anders Ebbesson (Mp) som var sugen på att med borgarnas stöd bli kommunalråd på Socialdemokraternas bekostnad. Inte första gången som hans falang inom partiföreningen gör det valet. För åtta år sen bytte man mot V till sej en rådspost i utbyte mot ordförandeplatser i tunga nämnder.
Nu är det inte Anders som bestämmer på egen hand, och partiets förhandlingsdelegation anförs av den andra tendensens ledare, Rolf Englesson, som vill hålla fast vid det rödgröna samarbetet. Det är inte heller första gången som deras konflikt bryter ut i offentligheten.
Mp Lunds stora problem
är dock inte den inre splittringen utan dess allmänna svaghet. Den åsikten framfördes på det lokala Vänsterpartiets utvärderingsmöte nu i veckan. Och den svagheten drabbar hela det rödgröna blocket eftersom det bara var Mp som hade möjlighet att ta flera mandat från borgarna. Att Demokratisk vänster, S och V inte hade det visas av att förlorade eller endast ökade marginellt i lokalvalet trots att deras valkampanjer var mycket vassare och framför allt att de varit så mycket aktivare under hela mandatperioden. När det gäller just miljö- och klimatinitiativ har Dv varit framfusigare vilket Mp-are villigt erkänner. Men Lundaborna tycks lockas av Maria Wetterstrand även i kommunalvalet.
Omvänt tycks de inte lockas av Lars Ohly. Ordet ”sänke” användes inte i mötesdiskussionen men låg i luften. Elakast var kommentaren: ”Kommuniststämpeln i pannan på Lars Ohly håller på att blekna
I Lund har vi fått läsa om Anders Ebbesson (Mp) som var sugen på att med borgarnas stöd bli kommunalråd på Socialdemokraternas bekostnad. Inte första gången som hans falang inom partiföreningen gör det valet. För åtta år sen bytte man mot V till sej en rådspost i utbyte mot ordförandeplatser i tunga nämnder.
Nu är det inte Anders som bestämmer på egen hand, och partiets förhandlingsdelegation anförs av den andra tendensens ledare, Rolf Englesson, som vill hålla fast vid det rödgröna samarbetet. Det är inte heller första gången som deras konflikt bryter ut i offentligheten.
Mp Lunds stora problem
är dock inte den inre splittringen utan dess allmänna svaghet. Den åsikten framfördes på det lokala Vänsterpartiets utvärderingsmöte nu i veckan. Och den svagheten drabbar hela det rödgröna blocket eftersom det bara var Mp som hade möjlighet att ta flera mandat från borgarna. Att Demokratisk vänster, S och V inte hade det visas av att förlorade eller endast ökade marginellt i lokalvalet trots att deras valkampanjer var mycket vassare och framför allt att de varit så mycket aktivare under hela mandatperioden. När det gäller just miljö- och klimatinitiativ har Dv varit framfusigare vilket Mp-are villigt erkänner. Men Lundaborna tycks lockas av Maria Wetterstrand även i kommunalvalet.
Omvänt tycks de inte lockas av Lars Ohly. Ordet ”sänke” användes inte i mötesdiskussionen men låg i luften. Elakast var kommentaren: ”Kommuniststämpeln i pannan på Lars Ohly håller på att blekna
men han har fått en töntstämpel i stället.” Vilket syftade på hans tevesända frieri och hans under hela valkampanjen mekaniska leende vilket bådadera sågs som beordrat av informationschefen Jenny Lindahl Persson.
Ohly förklarar i veckans Flamman att han är beredd att stanna på sin post. Av mötet att döma har han numera inget starkt stöd i Lund, något som kanske kommer att visa sej på partidistriktets kommande höstkonferens. Den ska i övrigt diskutera regionpolitiken som inte heller ser särskilt munter ut för partiets del. Färre poster, fortsatt allians mellan borgare och Mp. Utförsäljningen lär fortsätta trots den nyss uppdagade skandalen med en privat vårdenhet i Malmö.
Lenin hade rätt
Ja, Ohly bör avgå. Glansen kring den rimligaste efterträdaren Jonas Sjöstedt har väl falnat lite men partiets framgång i hans valkrets Västerbotten (där det nu är starkare än i det gamla fästet Norrbotten) vittnar om fortsatt personlig attraktionskraft.
Det hindrar oss inte från att rekommendera läsning av Ohly, i det ovannämnda numret av Flamman. Hans analys där av borgarnas framgångar går djupare än det rutinmässiga gnället om borgerliga massmedier och lyckade stölder av begrepp som ”arbetarparti”. Han understryker hur framför allt bostadsmarknadens privatisering har gett många ett handfast materiellt intresse av fortsatt borgerlig politik och hur arbetsmarknadspolitiken skapat skikt av löntagare som inte upplever några starkare behov att organisera sej fackligt. Och han sätter in tendenserna i ett europeiskt sammanhang, visar hur den svenska säregenheten är på väg att utplånas.
Det är en i sina outtalade slutsatser djupt pessimistisk text. Men det är inte för sin pessimism och klarsyn som Ohly bör träda tillbaka. Att framhärda med att kalla sej kommunist var en dumhet men att ha läst Lenin är inte fel. Man känner igen dennes resonemang om hur småägandet alstrar konservatism, ja reaktion.
Är vänsterns sista hopp att klimatkrisen ska göra oss egendomslösa?
Ohly förklarar i veckans Flamman att han är beredd att stanna på sin post. Av mötet att döma har han numera inget starkt stöd i Lund, något som kanske kommer att visa sej på partidistriktets kommande höstkonferens. Den ska i övrigt diskutera regionpolitiken som inte heller ser särskilt munter ut för partiets del. Färre poster, fortsatt allians mellan borgare och Mp. Utförsäljningen lär fortsätta trots den nyss uppdagade skandalen med en privat vårdenhet i Malmö.
Lenin hade rätt
Ja, Ohly bör avgå. Glansen kring den rimligaste efterträdaren Jonas Sjöstedt har väl falnat lite men partiets framgång i hans valkrets Västerbotten (där det nu är starkare än i det gamla fästet Norrbotten) vittnar om fortsatt personlig attraktionskraft.
Det hindrar oss inte från att rekommendera läsning av Ohly, i det ovannämnda numret av Flamman. Hans analys där av borgarnas framgångar går djupare än det rutinmässiga gnället om borgerliga massmedier och lyckade stölder av begrepp som ”arbetarparti”. Han understryker hur framför allt bostadsmarknadens privatisering har gett många ett handfast materiellt intresse av fortsatt borgerlig politik och hur arbetsmarknadspolitiken skapat skikt av löntagare som inte upplever några starkare behov att organisera sej fackligt. Och han sätter in tendenserna i ett europeiskt sammanhang, visar hur den svenska säregenheten är på väg att utplånas.
Det är en i sina outtalade slutsatser djupt pessimistisk text. Men det är inte för sin pessimism och klarsyn som Ohly bör träda tillbaka. Att framhärda med att kalla sej kommunist var en dumhet men att ha läst Lenin är inte fel. Man känner igen dennes resonemang om hur småägandet alstrar konservatism, ja reaktion.
Är vänsterns sista hopp att klimatkrisen ska göra oss egendomslösa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar