I en kommentar den 15 oktober analyserar Immanuel Wallerstein Afganistan-kriget ur ett helhetsperspektiv. Vad vill de inblandade länderna uppnå, vilka är deras kostnader och hur kommer de att agera de närmaste 5 åren?
Afghanistans grannar i norr och öster, Uzbekistan, Tadsjikistan, Ryssland (som inte har någon direkt gräns) och Iran, vill helst undvika en regering dominerad av pashtunska talibaner. De fruktar att en sådan skulle förtrycka de etniska minoriteter som har band till länderna på andra sidan gränsen. Men ingen av dessa grannar tycks beredd att sända in trupper. De har avskräckts av erfarenheterna från Sovjetunionens krig på 1980-talet och föredrar en politisk uppgörelse inom Afghanistan för att garantera minoritetsfolkens säkerhet.
USA har en stor truppstyrka i Afghanistan och hoppas att talibanerna ska besegras eller försvagas och att president Karzais armé ska förstärkas. President Obama har ålagt sig att inleda ett tillbakadragande i juli 2011
Om USA inleder tillbakadragandet 2011 är flertalet NATO-länder angelägna att dra sig ur tidigare eller åtminstone klart deklarera sin avsikt att göra det. Den pågående debatten i Sverige är ett exempel.
I USA är tillbakadragandet också en inrikespolitisk fråga. President Obama överväger om han förlorar mer stöd genom att dra tillbaka trupperna än genom att inte göra det. Opinionsmätningar visar att ett ständigt ökande antal väljare är trötta på vad de uppfattar som ett krig i ett avlägset land som är omöjligt att vinna. Isolationismen ser ut att vinna över interventionismen i amerikansk politik.
Två viktiga länder återstår – Pakistan och Indien. De båda kärnvapenmakterna är låsta i en inbördes konflikt som påverkar deras perspektiv på konflikten i Afghanistan.
Pakistan har via sin underrättelsetjänst stött talibanerna under hela kriget.
Afghanistans grannar i norr och öster, Uzbekistan, Tadsjikistan, Ryssland (som inte har någon direkt gräns) och Iran, vill helst undvika en regering dominerad av pashtunska talibaner. De fruktar att en sådan skulle förtrycka de etniska minoriteter som har band till länderna på andra sidan gränsen. Men ingen av dessa grannar tycks beredd att sända in trupper. De har avskräckts av erfarenheterna från Sovjetunionens krig på 1980-talet och föredrar en politisk uppgörelse inom Afghanistan för att garantera minoritetsfolkens säkerhet.
USA har en stor truppstyrka i Afghanistan och hoppas att talibanerna ska besegras eller försvagas och att president Karzais armé ska förstärkas. President Obama har ålagt sig att inleda ett tillbakadragande i juli 2011
Om USA inleder tillbakadragandet 2011 är flertalet NATO-länder angelägna att dra sig ur tidigare eller åtminstone klart deklarera sin avsikt att göra det. Den pågående debatten i Sverige är ett exempel.
I USA är tillbakadragandet också en inrikespolitisk fråga. President Obama överväger om han förlorar mer stöd genom att dra tillbaka trupperna än genom att inte göra det. Opinionsmätningar visar att ett ständigt ökande antal väljare är trötta på vad de uppfattar som ett krig i ett avlägset land som är omöjligt att vinna. Isolationismen ser ut att vinna över interventionismen i amerikansk politik.
Två viktiga länder återstår – Pakistan och Indien. De båda kärnvapenmakterna är låsta i en inbördes konflikt som påverkar deras perspektiv på konflikten i Afghanistan.
Pakistan har via sin underrättelsetjänst stött talibanerna under hela kriget.
De försöker förneka det men ingen låter sig luras. Pakistan tror sig kunna kontrollera de afghanska talibanerna, som de hoppas skulle stärka Pakistan i förhållande till Indien.
Den indiska regeringen har hela tiden stött Karzai-regeringen. De uppfattar den som ett medel att försvaga Pakistans inflytande och hoppas att den på lång sikt ska bidra till att skapa den infrastruktur som behövs för att Indien ska få tillgång till energiresurser från Iran och Ryssland.
Men både Indien och Pakistan överväger att förändra sina ståndpunkter.
Indiska analytiker tvivlar på den korrumperade Karzai-regeringen och tror att ett Afghanistan styrt av pashtunska talibaner skulle försvaga Pakistan militärt och ekonomiskt.
Pakistan har för sin del problem med de egna talibanerna. Att minska inblandningen i Afghanistan skulle minska de interna politiska spänningarna och stärka landet i förhållande till Indien, hoppas vissa bedömare.
Det är alltså möjligt att inbördeskrigen i Afghanistan leder till att alla inblandade parter tröttnar på kostnaderna och inom fem år eller så helt enkelt överlåter åt afghanerna lösa sina problem på egen hand.
Hur skulle ett sådant Afghanistan komma att se ut? Det är svårt att veta. Det skulle kunna komma att utsätta hela befolkningen för den värsta sortens sharia-lagar. Men det skulle också kunna överraska oss med en sorts relativ tolerans, ett leva och låta leva-samhälle, av samma typ som tidigare fungerat i Afghanistan under delar av dess historia.
Men kommer den övriga världen att bry sig, frågar Immanuel Wallerstein. De närmaste fem åren kommer överallt att bli en mycket besvärlig tid ekonomiskt och politiskt. Det kommer kanske varken att finnas tid eller energi att bekymra sig för Afghanistan.
Den indiska regeringen har hela tiden stött Karzai-regeringen. De uppfattar den som ett medel att försvaga Pakistans inflytande och hoppas att den på lång sikt ska bidra till att skapa den infrastruktur som behövs för att Indien ska få tillgång till energiresurser från Iran och Ryssland.
Men både Indien och Pakistan överväger att förändra sina ståndpunkter.
Indiska analytiker tvivlar på den korrumperade Karzai-regeringen och tror att ett Afghanistan styrt av pashtunska talibaner skulle försvaga Pakistan militärt och ekonomiskt.
Pakistan har för sin del problem med de egna talibanerna. Att minska inblandningen i Afghanistan skulle minska de interna politiska spänningarna och stärka landet i förhållande till Indien, hoppas vissa bedömare.
Det är alltså möjligt att inbördeskrigen i Afghanistan leder till att alla inblandade parter tröttnar på kostnaderna och inom fem år eller så helt enkelt överlåter åt afghanerna lösa sina problem på egen hand.
Hur skulle ett sådant Afghanistan komma att se ut? Det är svårt att veta. Det skulle kunna komma att utsätta hela befolkningen för den värsta sortens sharia-lagar. Men det skulle också kunna överraska oss med en sorts relativ tolerans, ett leva och låta leva-samhälle, av samma typ som tidigare fungerat i Afghanistan under delar av dess historia.
Men kommer den övriga världen att bry sig, frågar Immanuel Wallerstein. De närmaste fem åren kommer överallt att bli en mycket besvärlig tid ekonomiskt och politiskt. Det kommer kanske varken att finnas tid eller energi att bekymra sig för Afghanistan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar