Greider på höstvandring:
Det står ett äppelträd längs gatani kvarteret
och det dignar nu av frukt;
de runda formerna hänger över trottoaren
där fallfrukt redan fallit.
Jag brukar äta av de där äpplena.
I år smakar de bättre
än nånsin, särskilt nu
när sötman i dem kommit.
Det konstiga är att ingen annan tycks
smaka av frukten.
När någonting är fritt och tillgängligt
brukar ju folk inte dra sig för
att ta vad de kan komma över.
Varför är trädet inte urplockat?
Vad är det i
den ekonomiska
teorin som inte stämmer här?
Vilda äpplen i det fria på en gata
värderas inte lika högt
som äpplen i en matvarubutik.
Vi måste uppenbarlige göra äpplena
till en vara först,
de måste cirkulera på marknaden
kanske hundratals mil
över en världsdel
innan vi ger dem ett värde.
Det fria och allmänt tillgängliga
är degraderat.
I hundratal ska de falla dessa äpplen
när hösten djupnar
och jag ska gå förbi och se.
På asfalten ska de ruttna ner,
regn ska spola dem bort
och genom brunnar och mörka kloaker
återvända till kretsloppet.
De bästa äpplena är inget värda.
Varför? För att de
inte har något pris.
(publicerad i Nya Upplagan oktober 2010)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar