Det är inte alltid så lätt att vara politisk krönikör. Värst är det när det inte händer något, när politiken bara är grå vardag. 
Men så plötsligt kan det slå över i sin motsats då händelserna kommer slag i slag och man hamnar i en embarasse de richesse, en sådan rikedom att man blir överväldigad. Det är i det läget vi är nu.
Ahlin på väg ut
Jag tror jag vill börja med att uttrycka min glädje över att Urban Ahlin, är på väg ut som socialdemokraternas utrikespolitiske talesman. Jag hade dock önskat att det hade skett med en annan motivering. Ahlin har tydligen gjort otillbörliga närmanden till en kvinnlig medarbetare. Men det allvarliga med Ahlin är ju att han förlett Sverige till närmanden till Nato. Amerikanskt flyg har baserats i Norrbotten och bedrivit bombfällning och USA tilläts öva tillsammans med Sverige.. Ahlin är vice ordförande i Utrikesutskottet och ledamot av Utrikesnämnden. Hans föregångare som utrikespolitiker inom (s), Östen Undén och Ernst Wigforss, skulle aldrig ha gått med på sådant. Men (s) är ju mot Nato-anslutning? Utanverk, säger åtminstone en borgerlig försvarspolitiker. Mellan skål och vägg är Ahlin varm Natovän.
Lunds hopp i krisen
Ja, så har vi socialdemokratins kris. Där har ju Morgan Johansson (s), Lunds stämma i världen, nu tagit bladet från munnen och sagt vad han tycker. Ekonomitalesmannen Östros och partisekreteraren Baylan är skyldiga till valförlusten. Jo, så är det nog även om de inte är ensamma om saken. Att Östros lät (s) valrörelse handla om skatter, borgarnas favoritämne, var ett grovt misstag och Baylans valplaner var både strategiskt och taktiskt misslyckade.. Mona Sahlin gjorde på egen hand en uppryckning sista veckan före valet, men då var det för sent. Och hon är förstås så nära knuten till socialdemokratins misslyckanden de senaste tjugo åren att hon måste nog gå hon också.
En ny Per-Albin?
En som däremot verkar vara på gång är väl Morgan själv. Javisst, han har Per-Albin framtoningen, just en sådan som (s) skulle behöva nu. Han brukar betecknas som stående till vänster inom partiet och det är kanske därför han fann det nödvändigt att beklaga samarbetet med (v) och (mp). Han nämns inte i första ledet av ledarkandidater och kanske är han för ung för detta gamla parti och kanske är han familjemässigt alltför bunden till Lund. Men på lite sikt har han chanser och hans utspel nu har rimligen ett lanserande inslag. I den allmänna kapplöpning som nu förmodas utbryta inom (s) ber vi alltså att få lyfta fram Veronica Palm och Morgan Johansson som talrörsduo i Miljöpartiets efterföljd.
Vad gäller partiledningar hoppas vi nu att det finns någon inom Vänsterpartiet som sätter igång motsvarande process. Inte ska väl Vänsterpartiet gå till val under Lars Ohly igen?
Bättre att polisen kör sina egna lopp?
Jo så har vi USA:s underrättelseverksamhet i Stockholm. Sydsvenskan skriver i ett ledarstick att Säpo inte kände till den amerikanska verksamheten, men tror att det har skett med Säpos goda minne, vilket är illa. ”Men trots allt mindre skandalöst än om det vore sant att Säpo ingenting visste”.
Så tycker alltså Sydsvenskans ledare. Men Säpos inkompetens är knappast någon nyhet och chockerar väl ingen? Nej det plågsamma är förstås om Säpo eller någon sorts hemlig myndighet kände till det men inte underrättade regeringen. Det skulle vara ett återfall i i den tradition som gjort det möjligt för svenska militärledningar och polismyndigheter att följa sin egen linje utan politisk kontroll. Säpo körde sina egna lopp på 50-talet, svenska militärledningen samarbetade fritt med finnar och tyskar på fyrtiotalet och frågan är om inte svenska marinofficerare jobbade ihop med amerikanerna i Stockholms skärgård på 1980-talet.
En mindre spårvägsskandal
Sen har vi Lunds starke man, Mats Helmfrid (m), som gjort bort sig. En månad före valet greps borgarna av panik och lovade i hastigt mod en spårvägslinje ner till Tetrapak. Två månader efter valet ångrar Helmfrid sig och tar tillbaka. Det är så det går till när politiker får rykte om sig att vara bondfångare och bedragare. Frågan är nu om de rödgröna tar tillbaka sin linje till Linero.
Ur svenska hjärtans djup
Så återstår då bara H.M. Konungen själv. Om hans knullerier etc. har vi inget att säga. Vi tog vår hand ifrån honom redan på tidigt sjuttiotal då han som vi minns det med sina kompisar stod på en balkong och hånade Vietnamdemonstranter. Jan Guillou tycker att publiciteten saknar politisk innebörd och därmed inte hör hemma på svenska tidningssidor. Det ligger en del i det. Men jag vill anföra vad Robert Darnton, utomordentlig amerikansk bokhistoriker, har skrivit om förbjudna böcker i ”Pornografi och revolution” (Ordfront). I staden Neuchatel, belägen i den schweiziska delen av Jurabergen, blomstrade på 1700-talet ett stort antal boktryckerier som smugglade böcker till Frankrike. Där härskade censuren, men det var möjligt att under disken få vad man ville. Böckerna var av tre slag: politisk och filosofisk litteratur, t.ex. Voltaire och Rousseau, berättelser om brottslingarnas hemska brott och pornografi. Den senare hade gärna formen av berättelser om vad Marie-Antoinette gjorde med den ene och den andre. Inom parentes har vi här urtypen för varje nytt mediums genombrott: kombinationen politik, våld och sex, antingen det gällt film, serier eller Internet. Darnton hävdar att just de politisk-pornografiska böckerna spelade en stor roll för undergrävandet av det franska kungadömets auktoritet och därmed bäddade för den franska revolutionen. Vi får se vad som kan följa av den svenska kungalitteraturen.
En rörande berättelse
Jag läste förstås inte kungareportagens dåligheter, men som av en tillfällighet stötte jag ändå på det här avsnittet i Expressen från en berättelse om en av kungens kräftskivor:
” Karin säger att de var så få runt bordet att hon fortfarande i dag kan säga exakt vilka som satt var. Fyra kvinnor, varav tre var väldigt mycket yngre än männen. Kungen och några få av hans närmaste vänner.
Jag satt på kungens vänstra sida och min kompis Gunilla satt på den andra. Kungens adjutant satt bredvid Gunilla och skalade kräftor och gjorde fina små smörgåsar med kräftstjärtar åt kungen.”
Det är helt enkelt en rörande scen. Där sitter kungen som ett barn och får sina kräftor skalade och sina smörgåsar tillredda av adjutanten. Monarkin gör så här med sina inblandade människor.
Men så plötsligt kan det slå över i sin motsats då händelserna kommer slag i slag och man hamnar i en embarasse de richesse, en sådan rikedom att man blir överväldigad. Det är i det läget vi är nu.Ahlin på väg ut
Jag tror jag vill börja med att uttrycka min glädje över att Urban Ahlin, är på väg ut som socialdemokraternas utrikespolitiske talesman. Jag hade dock önskat att det hade skett med en annan motivering. Ahlin har tydligen gjort otillbörliga närmanden till en kvinnlig medarbetare. Men det allvarliga med Ahlin är ju att han förlett Sverige till närmanden till Nato. Amerikanskt flyg har baserats i Norrbotten och bedrivit bombfällning och USA tilläts öva tillsammans med Sverige.. Ahlin är vice ordförande i Utrikesutskottet och ledamot av Utrikesnämnden. Hans föregångare som utrikespolitiker inom (s), Östen Undén och Ernst Wigforss, skulle aldrig ha gått med på sådant. Men (s) är ju mot Nato-anslutning? Utanverk, säger åtminstone en borgerlig försvarspolitiker. Mellan skål och vägg är Ahlin varm Natovän.
Lunds hopp i krisen
Ja, så har vi socialdemokratins kris. Där har ju Morgan Johansson (s), Lunds stämma i världen, nu tagit bladet från munnen och sagt vad han tycker. Ekonomitalesmannen Östros och partisekreteraren Baylan är skyldiga till valförlusten. Jo, så är det nog även om de inte är ensamma om saken. Att Östros lät (s) valrörelse handla om skatter, borgarnas favoritämne, var ett grovt misstag och Baylans valplaner var både strategiskt och taktiskt misslyckade.. Mona Sahlin gjorde på egen hand en uppryckning sista veckan före valet, men då var det för sent. Och hon är förstås så nära knuten till socialdemokratins misslyckanden de senaste tjugo åren att hon måste nog gå hon också.
En ny Per-Albin?
En som däremot verkar vara på gång är väl Morgan själv. Javisst, han har Per-Albin framtoningen, just en sådan som (s) skulle behöva nu. Han brukar betecknas som stående till vänster inom partiet och det är kanske därför han fann det nödvändigt att beklaga samarbetet med (v) och (mp). Han nämns inte i första ledet av ledarkandidater och kanske är han för ung för detta gamla parti och kanske är han familjemässigt alltför bunden till Lund. Men på lite sikt har han chanser och hans utspel nu har rimligen ett lanserande inslag. I den allmänna kapplöpning som nu förmodas utbryta inom (s) ber vi alltså att få lyfta fram Veronica Palm och Morgan Johansson som talrörsduo i Miljöpartiets efterföljd.
Vad gäller partiledningar hoppas vi nu att det finns någon inom Vänsterpartiet som sätter igång motsvarande process. Inte ska väl Vänsterpartiet gå till val under Lars Ohly igen?
Bättre att polisen kör sina egna lopp?
Jo så har vi USA:s underrättelseverksamhet i Stockholm. Sydsvenskan skriver i ett ledarstick att Säpo inte kände till den amerikanska verksamheten, men tror att det har skett med Säpos goda minne, vilket är illa. ”Men trots allt mindre skandalöst än om det vore sant att Säpo ingenting visste”.
Så tycker alltså Sydsvenskans ledare. Men Säpos inkompetens är knappast någon nyhet och chockerar väl ingen? Nej det plågsamma är förstås om Säpo eller någon sorts hemlig myndighet kände till det men inte underrättade regeringen. Det skulle vara ett återfall i i den tradition som gjort det möjligt för svenska militärledningar och polismyndigheter att följa sin egen linje utan politisk kontroll. Säpo körde sina egna lopp på 50-talet, svenska militärledningen samarbetade fritt med finnar och tyskar på fyrtiotalet och frågan är om inte svenska marinofficerare jobbade ihop med amerikanerna i Stockholms skärgård på 1980-talet.
En mindre spårvägsskandal
Sen har vi Lunds starke man, Mats Helmfrid (m), som gjort bort sig. En månad före valet greps borgarna av panik och lovade i hastigt mod en spårvägslinje ner till Tetrapak. Två månader efter valet ångrar Helmfrid sig och tar tillbaka. Det är så det går till när politiker får rykte om sig att vara bondfångare och bedragare. Frågan är nu om de rödgröna tar tillbaka sin linje till Linero.
Ur svenska hjärtans djup
Så återstår då bara H.M. Konungen själv. Om hans knullerier etc. har vi inget att säga. Vi tog vår hand ifrån honom redan på tidigt sjuttiotal då han som vi minns det med sina kompisar stod på en balkong och hånade Vietnamdemonstranter. Jan Guillou tycker att publiciteten saknar politisk innebörd och därmed inte hör hemma på svenska tidningssidor. Det ligger en del i det. Men jag vill anföra vad Robert Darnton, utomordentlig amerikansk bokhistoriker, har skrivit om förbjudna böcker i ”Pornografi och revolution” (Ordfront). I staden Neuchatel, belägen i den schweiziska delen av Jurabergen, blomstrade på 1700-talet ett stort antal boktryckerier som smugglade böcker till Frankrike. Där härskade censuren, men det var möjligt att under disken få vad man ville. Böckerna var av tre slag: politisk och filosofisk litteratur, t.ex. Voltaire och Rousseau, berättelser om brottslingarnas hemska brott och pornografi. Den senare hade gärna formen av berättelser om vad Marie-Antoinette gjorde med den ene och den andre. Inom parentes har vi här urtypen för varje nytt mediums genombrott: kombinationen politik, våld och sex, antingen det gällt film, serier eller Internet. Darnton hävdar att just de politisk-pornografiska böckerna spelade en stor roll för undergrävandet av det franska kungadömets auktoritet och därmed bäddade för den franska revolutionen. Vi får se vad som kan följa av den svenska kungalitteraturen.
En rörande berättelse
Jag läste förstås inte kungareportagens dåligheter, men som av en tillfällighet stötte jag ändå på det här avsnittet i Expressen från en berättelse om en av kungens kräftskivor:
” Karin säger att de var så få runt bordet att hon fortfarande i dag kan säga exakt vilka som satt var. Fyra kvinnor, varav tre var väldigt mycket yngre än männen. Kungen och några få av hans närmaste vänner.
Jag satt på kungens vänstra sida och min kompis Gunilla satt på den andra. Kungens adjutant satt bredvid Gunilla och skalade kräftor och gjorde fina små smörgåsar med kräftstjärtar åt kungen.”
Det är helt enkelt en rörande scen. Där sitter kungen som ett barn och får sina kräftor skalade och sina smörgåsar tillredda av adjutanten. Monarkin gör så här med sina inblandade människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar