Vi lever i en revolutionär period. I vad mån revolutioner sker återstår att se. Förra veckan presenterade jag Paul Krugmans och Jonas Sjöstedts tankar om Island som revolutionärt exempel inom ekonomisk politik.
Vad är en revolution? Världssystemets sammanbrott? En genomgripande förändring av livsvillkor och regelsystem?
Revolutioner behöver inte vara våldsamma. De sker aldrig enligt plan. Vad ska vi säga om Sovjetunionens sammanbrott 1991?
Gorbatjov genomförde reformer. De fick oanade konsekvenser. Utvecklingen gick inte att bromsa eller styra. Det hela utmynnade i att det kommunistiska partiet förlorade makten och imperiet föll sönder i en rad nationalstater. Detta skedde fredligt (frånsett Balkanområdet). Demonstrationer och fredliga manifestationer drev fram utvecklingen.
Samtidigt befäste regimen i Kina sin makt med ett blodbad på Himmelska Fridens torg.
DDR, Tyska Demokratiska Republiken, försvann utan spår den 9 november 1989. Det enade Tyskland blev Europas mäktigaste nation, så småningom styrt av en prästdotter från Östtyskland.
Uwe Tellkamps stora (inte minst till omfånget) roman ”Tornet.
En historia från ett sjunket land” kom ut på svenska för något halvår sedan. Den skildrar DDR under 1980-talet, inifrån – och ur ett tillbakablickande perspektiv. I Tyskland har romanen haft stor framgång. I Sverige har inte så värst många ex sålts. Vi diskuterar Stasi mer än det östtyska samhället.
1980-talet är det årtionde då den östtyska versionen av ”den reellt existerande socialismen” vittrade bort.
Det var en period av stora spänningar i Europa – och i Sovjetunionen. I Sverige byggde Bildt sin karriär på ubåtshysterin. Under nästan hela årtiondet pågick kriget i Afghanistan – ett krig som Sovjet förlorade till följd av talibanernas (och USA:s) motstånd. Nu förlorar USA ännu ett krig i Afghanistan.
USA utplacerade under 1980-talet hundratals taktiska kärnvapen i Europa. Sovjetunionen lär ha förfogat över 20 000 stridsberedda stridsvagnar som vid ett blixtanfall kunde nå ända till Paris på någon vecka.
Kapprustning – och som det dialektiska svaret – fredsvilja. 1987 besökte Honecker Berlin. Det tycktes vara en bekräftelse på att ordningen med två tyska stater skulle bli bestående.
Som vi vet besökte Lars Werner och stora delar av det ledande skiktet inom Vänsterpartiet Kommunisterna regelbundet Östtyskland, vilket vi protesterade intensivt mot i Lund.
Om allt detta finner man mycket lite i Tellkamps roman, det bara nämns i tillfälliga dialoger.
”Tornet” är ett privilegierat villaområde på en höjd utanför Dresden. Personerna som lever där är läkare, förläggare, författare, vetenskapsmän. Tänk professorsstaden i Lund och lasarettet.
Visst är de kritiska mot systemet. Visst drabbas de av byråkratiskt krångel och brist på till exempel den medicinska utrustning som behövs i lasarettet. Byggnader, gator och elsystem är vanskötta sedan decennier och befinner sig i olika stadier av sönderfall. Luften är tjock av brunkolsrök
Stasi förgiftar relationerna mellan människorna, men fruktas mest för att en Stasi-rapport kan stoppa en efterlängtad utlandsresa eller en befordran.
Människorna lever i en sorts trist trygghet, en konservativ trivsel, eller vantrivsel. Och de gör sin plikt. Läkarna är angelägna om sina patienter och anstränger sig att få fram de medicinska resurser som är nödvändiga. Skolorna är auktoritära och ibland orättvisa på ideologiska grunder, men håller i princip hög standard. Det vilar en 50-talsatmosfär över samhället.
Vad är en revolution? Världssystemets sammanbrott? En genomgripande förändring av livsvillkor och regelsystem?
Revolutioner behöver inte vara våldsamma. De sker aldrig enligt plan. Vad ska vi säga om Sovjetunionens sammanbrott 1991?
Gorbatjov genomförde reformer. De fick oanade konsekvenser. Utvecklingen gick inte att bromsa eller styra. Det hela utmynnade i att det kommunistiska partiet förlorade makten och imperiet föll sönder i en rad nationalstater. Detta skedde fredligt (frånsett Balkanområdet). Demonstrationer och fredliga manifestationer drev fram utvecklingen.
Samtidigt befäste regimen i Kina sin makt med ett blodbad på Himmelska Fridens torg.
DDR, Tyska Demokratiska Republiken, försvann utan spår den 9 november 1989. Det enade Tyskland blev Europas mäktigaste nation, så småningom styrt av en prästdotter från Östtyskland.
Uwe Tellkamps stora (inte minst till omfånget) roman ”Tornet.
En historia från ett sjunket land” kom ut på svenska för något halvår sedan. Den skildrar DDR under 1980-talet, inifrån – och ur ett tillbakablickande perspektiv. I Tyskland har romanen haft stor framgång. I Sverige har inte så värst många ex sålts. Vi diskuterar Stasi mer än det östtyska samhället.1980-talet är det årtionde då den östtyska versionen av ”den reellt existerande socialismen” vittrade bort.
Det var en period av stora spänningar i Europa – och i Sovjetunionen. I Sverige byggde Bildt sin karriär på ubåtshysterin. Under nästan hela årtiondet pågick kriget i Afghanistan – ett krig som Sovjet förlorade till följd av talibanernas (och USA:s) motstånd. Nu förlorar USA ännu ett krig i Afghanistan.
USA utplacerade under 1980-talet hundratals taktiska kärnvapen i Europa. Sovjetunionen lär ha förfogat över 20 000 stridsberedda stridsvagnar som vid ett blixtanfall kunde nå ända till Paris på någon vecka.
Kapprustning – och som det dialektiska svaret – fredsvilja. 1987 besökte Honecker Berlin. Det tycktes vara en bekräftelse på att ordningen med två tyska stater skulle bli bestående.
Som vi vet besökte Lars Werner och stora delar av det ledande skiktet inom Vänsterpartiet Kommunisterna regelbundet Östtyskland, vilket vi protesterade intensivt mot i Lund.
Om allt detta finner man mycket lite i Tellkamps roman, det bara nämns i tillfälliga dialoger.
”Tornet” är ett privilegierat villaområde på en höjd utanför Dresden. Personerna som lever där är läkare, förläggare, författare, vetenskapsmän. Tänk professorsstaden i Lund och lasarettet.
Visst är de kritiska mot systemet. Visst drabbas de av byråkratiskt krångel och brist på till exempel den medicinska utrustning som behövs i lasarettet. Byggnader, gator och elsystem är vanskötta sedan decennier och befinner sig i olika stadier av sönderfall. Luften är tjock av brunkolsrök
Stasi förgiftar relationerna mellan människorna, men fruktas mest för att en Stasi-rapport kan stoppa en efterlängtad utlandsresa eller en befordran.
Människorna lever i en sorts trist trygghet, en konservativ trivsel, eller vantrivsel. Och de gör sin plikt. Läkarna är angelägna om sina patienter och anstränger sig att få fram de medicinska resurser som är nödvändiga. Skolorna är auktoritära och ibland orättvisa på ideologiska grunder, men håller i princip hög standard. Det vilar en 50-talsatmosfär över samhället.
DDR-medborgarna är protestanter, de går i kyrkan då och då, de firar entusiastiskt jul med alla tänkbara tillbehör i form av musik, prydnader, kakor och konfekt.
En av bokens dråpligaste episoder skildrar hur ett par läkare klär ut sig till tomtar och i den kostymeringen smyger ut i en förbjuden granplantering en stjärnklar natt för att lägga beslag på vacker stor gran till lasarettet.
I skogen stöter de på kyrkoherden som är där i samma ärende. Kyrkan måste ha en vacker gran i koret. Ömsesidig irritation. Så blir de överraskade av skogvaktaren. Det hela löser sig diskret och korrumperat. Kyrkan och lasarettet får var sin gran.
Den främsta orsaken till vantrivseln är stagnationen. Utanför muren utvecklas Europa och världen, men folket innanför får inte vara med.
Där finns skuggor ur det förflutna, överlevande åldringar som varit mäktiga i Hitlerstaten, män med erfarenheter från ubåtskriget på Nordatlanten eller från fronten vid Stalingrad. Och självfallet staden Dresdens enorma trauma, bombningen och eldstormen som utplånade den centrala staden och stora delar av befolkningen. Man talar inte om det, men det finns där – 35 år senare.
Texten är socialrealistisk i skildringen av den östtyska militarismen. Värnplikten är brutal. Där lever onda traditioner från de två världskrigen kvar. Christian, en av huvudpersonerna, genomlider först den treåriga värnplikt som gäller för alla och därefter ytterligare två års strafftjänstgöring som tar slut – 9 november 1989.
Efter att ha läst boken vet jag exakt, med många tekniska detaljer, hur det var att köra stridsvagn genom och under floden Elbes strömmande vatten.
1989 kommer förebuden tätt. Polen vinner oberoende. Ungern öppnar sina gränser och östtyskarna strömmar ut. Tjeckoslovakiens folk demonstrerar månad efter månad. Massakern i Kina väcker oro.
Det är långt till Berlin men alla vet genast när folket tränger ut genom muren den 9 november.
I Dresden försöker värnpliktiga soldater och plikttrogna poliser halvhjärtat stoppa demonstrationerna. Christers mamma får ansiktet sönderslaget av en batong. Människor bekänner färg – och det är som ofta i den sortens situationer överraskande vilka de är och vad de gör.
22 år har gått sedan dess.
Därmed är historien om det sjunkna landet slut. 1990 sker återföreningen.
Hur läser man en så omfångsrik volym som ”Tornet”?
I småportioner. Jag höll på tre månader. Då och då besökte jag i denna trista men sagolika östtyska miljö en halvtimme eller så. Ibland blev jag engagerad, indignerad eller fick en aha-upplevelse. Ibland tyckte jag att vissa ”litterära” avsnitt var pretentiösa och tråkiga. Jag drog mig inte för att kursivläsa eller till och med hoppa över stycken.
Efter tio års halvt undermedvetna förberedelser skedde en oblodig revolution i DDR Vilka genomförde den? Hur? Varför? Vilka blev konsekvenserna?
Och nu. Ingen vet vad som kommer att ske i Tunisien, Egypten, Palestina, Israel, Grekland, Italien, Europeiska Unionen?
Och i USA, Tea Party och Occupy Wall Street?
Och hur dessa skeenden sammantvinnas.
Nästa vecka kommer funderingar om romanen ”Freedom” av Jonathan Franzen. Den skildrar 2000-talets första decennium i USA, från 9/11 till de förväntade nederlagen i Irak och Afghanistan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar