Öppenhet, eller… av Roland Andersson

Det verkar nu finnas en majoritet i riksdagen för att öppna Säpos arkiv över personer som misstänkts för spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet på uppdrag av Stasi. Det låter bestickande med öppenhet. Men det handlar ytterst om frågor om personlig integritet.

Birgitta Almgren har haft tillgång till akterna och redogör i boken ”inte bara spioner..” för innehållet i akterna. Av de 57 personer hon undersökt har 2 dömts för brott. I några fall har den misstänkte dött och utredningen har lagts ner i ytterligare några fall har undersökningen lagts ner därför att det eventuella brottet är preskriberat. I de allra flesta fallen har Säpos undersökning visat att den misstänkte är oskyldig.

Låt oss ta fall nr 34 i boken som exempel . Kvinnan i fråga var från februari 1987 till februari 1988 utsatt för en förundersökning av SÄPO för spioneri. Man avlyssnade hennes telefon och öppnade hennes brev. Enligt Birgitta Almgren berodde SÄPOS intresse på att man ”iakttagit en ovanlighet i hennes utresa från DDR” (citat från akten) ”likheter i modus för IM” (informell medarbetare) ansågs föreligga. Förfrågningar på hennes arbetsplats, ett dataföretag visade att hon var ”ovanligt ambitiös”

2001 nar Säpo fick tillgång till uppgifter ur Stasi-arkiven förhördes hon. Fallet avskrevs eftersom hon på ett övertygande sätt kunnat förklara såväl anledningen till sin ankomst som till att hon var ambitiös på sitt jobb.

Birgitta Almgrens arkivstudier tillför inga misstankar utöver ambitionen på jobbet och ovanligheten vid ankomsten. Trots det menar hon att Säpo inte borde lagt ner fallet. Det visar ju tydliga tecken på ”Julia strategi”: ”Östtysk kvinna får ett uppdrag av MfS , förför svensk man, gifter sig och flyttar till Sverige för att fortsätta uppdraget.” (citat från boken). Längre fram i samma stycke ändras motivet: ”Var fall 34 kanske ett typiskt fall av utpressning? Hade hon träffat svensken, förälskar sig och MfS ställde som villkor för utresetillstånd att hon skulle utföra uppdrag i Sverige.” För Birgitta Almgren kan motiven växla men spioneriet består. Dock finns det inte någon information om vad spioneriet skull bestå i.

I debatten beklagar Birgitta Almgren att hon inte fått ställa frågor till nr 34 och inte heller offentliggöra hennes namn. Det har jag utomordentligt svårt att förstå. Varför ska kvinnan tvingas svara på Birgitta Almgrens frågor: ”Varför öppnade Säpo din post och avlyssnade din telefon?” Var du förälskad i din man eller förförde du honom för att kunna spionera i Sverige?” Varför var du ambitiös på jobbet?”

Om akterna offentliggörs kommer vi att få fler privatspanare än Birgitta Almgren. Det visar fallet med Marianne Ersson, en 63 årig språklärare. Klockan 11 den 14 september ringde det på hennes dörr i Hudiksvall. En fotograf och en reporter från tidningen Expressen, som har identifierat henne som fall nr 6 i Birgitta Almgrens bok, vill ha kommentarer till hennes spioneri. Den 3 nov känner hon sig tvingad att försvara sig och låter sig intervjuas i Svenska Dagbladet. Hon förnekar alla anklagelser i boken och känner sig djupt kränkt.

Jag letar upp fall nr 6 i Birgitta Almgrens bok. Det har rubriken. ”Nr 6, erkänner uppdrag – Romeo-strategi?”. Jag måste medge att jag föll för texten första gången jag läste den. Det var ett av de få fall som jag tyckte hade någon substans. Vid andra genomläsningen upptäcker jag glidningarna i Birgitta Almgrens språk. Det är fyllt av ”skäligen misstänkt” och allmänna funderingar kring spion- och agentverksamhet - Birgitta Almgren är särskilt förtjust i ”Romeo-strategin” och utvecklar den med illa dold förtjusning. I texten finns inte någon som helst information om vad det ”uppdrag” som Ersson misstänktes för skulle innebära.

Det framgår att Säpo gjort en mycket noggrann undersökning – Marianne Ersson arbetade som flyglotta och undervisade samtidigt i DDR. Undersökningen innehäll bl a hemlig telefonavlyssning och brevöppning. Slutsatsen av undersökningen blev att Marianne Ersson var oskyldig. Men erkännandet då? Nej, rubrikens påstående har inte någon täckning i Birgitta Almgrens text och hon vägrar att kommentera i efterhand.

”Hur kan du påstå att mitt barn har kommit till på order från myndigheterna i DDR?”, frågar Marianne Ersson. Inte heller den frågan har fått något svar.

Säkert är någon eller några av de 55 misstänkta men frikända personer Birgitta Almgren anklagar skyldiga till något annat än brott. Frågan är om ansvaret för det ska utkrävas av kvällspressen.