Jonas Sjöstedt och Paul Krugman: Island visar vägen ur den ekonomiska krisen! av Gunnar Stensson

Jonas såg det först. Medan många länder i Europa drabbas av stigande skulder och arbetslöshet med risk för recession, utgör Island ett intressant undantag, skriver han den 6/9. IMF har lämnat ön eftersom landet inte längre behöver hjälp från valutafonden. Islands banker gjorde enorma förluster och var nära att dra med sig hela nationen i konkursen. Idag har Island lägre arbetslöshet än EU, handelsöverskott, tillväxt och en sanerad banksektor. Det är något som Grekland, Portugal och Irland bara kan drömma om. Vad har då islänningarna gjort?

• De har haft en rörlig växelkurs som gett dem draghjälp ur krisen. Med euron hade det knappast gått.
• De har låtit banker gå i konkurs och ägarna och kreditgivarna har fått ta smällen i stället för skattebetalarna.
• De har försökt skydda dem med lägst inkomster och hjälpt husägare med uppskjutna betalningar på lånen för att undvika privata konkurser.
• Island har börjat ställa de ansvariga för bankkrisen till svars för sina handlingar.
• Island har som enda krisland i Europa en vänsterpartist som finansminister.”

Island ansågs utgöra det ultimata ekonomiska katastrof-scenariot, skriver Paul Krugman den 27/10 i New York Times.  Bankirerna rymde efter att ha belastat landet med en enorm skuldbörda.  Situationen verkade hopplös.
   Men något överraskande inträffade på vägen till det ekonomiska Armageddon. Själva desperationen gjorde konventionella lösningar omöjliga och gav landet frihet att bryta mot reglerna.
   Alla andra länder räddade bankerna och lät folket betala. Island lät bankerna gå i konkurs och stärkte det sociala trygghetsnätet.
   Alla andra länder försökte beveka de internationella investerarna. Island införde temporära rörelserestriktioner för kapitalet för att skaffa sig manöverutrymme.

Hur gick det?
Också Island har lidit stor ekonomisk skada och fått sänkt levnadsstandard. Men islänningarna har lyckats begränsa både arbetslösheten och de mest utsattas lidanden; det sociala trygghetsnätet är intakt liksom samhällets grundläggande anständighet.
   ”Det kunde ha varit mycket värre” är kanske inte någon särskilt uppmuntrande slogan, men i en situation då alla förväntade sig ett fullständigt sammanbrott innebär den en politisk triumf
   Och detta är en lärdom för oss alla. Det lidande som så många av våra medborgare utsätts för är onödigt. I denna tid av otroligt lidande och ett mycket brutalare samhälle fanns det ett val. Det var inte nödvändigt - och det är inte nödvändigt -  att det skulle bli så här.

Paul Krugman har skrivit sin artikel i Reykiavik, där han studerar Islands ekonomiska politik.
   Samtidigt kritiserar han den konventionella marknadsliberalism som tillämpas i hela västvärlden och som i det aktuella läget kan sammanfattas i doktrinen: bankerna måste räddas och allmänheten betala priset i efterdyningarna efter den finansiella krisen.
   En kris, orsakad av avregleringar, ska alltså botas med en ännu värre högerpolitik; en era av massarbetslöshet blir en era av återhållsamhet och offentligt sparande, en era då regeringarna slaktar de sociala trygghetsnäten och håller tillbaka investeringarna i stället för att skapa nya jobb.
   Man påstår att det inte finns något alternativ, att bankerna måste räddas och statsutgifterna minskas för att tillfredsställa de finansiella marknaderna. Man hävdade rentav att detta skulle leda till flera jobb genom att gynna privat konsumtion, trots att effekten av statlig sparpolitik är den motsatta.
   Starka krafter står bakom den marknadsliberala doktrinen. Både republikanerna i USA:s kongress och den europeiska centralbanken kräver minskade statliga utgifter. Den europeiska centralbanken uppmanar alla europeiska länder, inte bara de som befinner sig i farozonen, till ekonomisk återhållsamhet.

Doktrinens följder
Vi ser redan nu följderna av att tillämpa doktrinen. De är desamma som motsvarande politik utlöste 1930.
   Grekland har tvingats ner i en allt djupare avgrund och ställts under förmyndare. Storbritanniens ekonomi har stagnerat och förtroendet sjunker bland både konsumenter och investerare.
   Ännu mer talande är det exempel som brukar anföras som bevis för att doktrinen fungerar, nämligen Lettland. Inte minst den blonda häxan på Swedbank påstår ofta att Lettlands utveckling är en succé..
   Och visst, Lettland lyckades minska sitt budgetunderskott och övertyga finansmarknaden - men till priset av 16 procents arbetslöshet och en ekonomi som fortfarande är 18 procent mindre än före krisen.

Det nya ekonomiska programmet
Paul Krugman - och Jonas Sjöstedt - har försett den internationella proteströrelsen med ett exempel att följa – Island – och ett program för den ekonomiska politiken: – Låt bankerna konkursa! Låt ägarna och kreditgivarna ta smällen! Bygg ut den sociala tryggheten! Kontrollera kapitalrörelserna!
   Kommer grekerna slå in på samma väg efter den folkomröstning som premiärminister Giorgos Papandreo utlyst? Greklands situation skiljer sig från Islands eftersom Grekland infört euron.