3. Eurokris och ojämlikhet
Något som kommit som en överraskning för mig är att alla pengar som vi rör oss med tycks härröra från banklån. Inklusive min pension och tidigare min lön från landstinget. Region Skåne hade år 2010 skulder på 20 miljarder kronor vilket balanserades av anläggningstillgångar med ungefär samma värde. Skatteintäkterna tycks gå till amorteringar och räntor på lånen. Också staten finansierar sin verksamhet med lån från den privata sektorn. Det betyder att när en stat får ekonomiska problem så är den helt utlämnad till godtyckliga beslut i privata kreditvärderingsföretag som Standards & Poor´s, Fitch och Moody´s, som styr vilken ränta staten skall betala på sina lån. Om en stat måste lägga ut mer än 20 procent av sina skatteintäkter på låneräntor är bankrutten nära.
Den nuvarande krisen i EU är en del av en global kris som har sin grund i att successivt inkomster och förmögenhet överförts från dem som spenderar dem till dem som inte spenderar dem. Det har resulterat i för låg efterfrågan globalt – ”aggregate global demand”. De okonventionella ekonomerna Joseph Stiglitz och Nouriel Roubini har länge framhållit detta. Vid G20 mötet nyligen framlade den internationella fackliga organisationen ILO en skrivelse där det bland annat stod att läsa:” Beyond a certain threshold, levels of income inequality generate negative effects that may undermine social cohesion and economic performance. Growing attention is being given to the adverse implications for growth of high and rising inequality”. Liknande tongångar kommer från ett oväntat håll. I ett “IMF Working Paper” har Michael Kumhof and Romain Rancière presenterat en studie där de anser sig ha visat att ekonomisk ojämlikhet kan leda till finansiell kris. Perioderna 1920-1929 och 1983-2008 uppvisade stora likheter när det gäller försämring av arbetares förhandlingsstyrka.
Roubini och Stiglitz har nyligen haft artiklar i Project Syndicate som handlar om EU-krisen. Roubinis första hade titeln ”The Instability of Ineqality”. Han ser de protestaktioner som uppstått på sistone rikta sig mot den ökande maktkoncentrationen hos den politiska, finansiella och ekonomiska eliten. “The problem is not new. Karl Marx oversold socialism, but he was right in claiming that globalization, unfettered financial capitalism, and redistribution of income and wealth from labor to capital could lead capitalism to self-destruct. As he argued, unregulated capitalism can lead to regular bouts of over-capacity, under-consumption, and the recurrence of destructive financial crises, fueled by credit bubbles and asset-price booms and busts”.
I en senare artikel i Project Syndicate med titeln “Down with the Eurozone” gör Roubini skäl för smeknamnet “Dr Doom”. Han säger där att Eurozonens upplösning är ofrånkomlig.
Joseph Stiglitz artikel “To Cure the Economy” är litet mera konstruktiv men knappast realistisk. Orsakerna till krisen ser han som en del av den globala ekonomiska obalansen. Otillräcklig “global aggregate demand” på grund av den ekonomiska ojämlikheten är bara en sida. Tillväxtländernas satsning på att ha tillräckliga reserver av utländsk valuta, framför allt dollar, för att inte bli utsatta för “Soros-attacker” som på nittiotalet, minskar köpkraft och efterfrågan i de länderna.
Stiglitz rekommenderar ökade statliga utgifter med satsning på infrastruktur och ökad energieffektivitet, reduktion av den ekonomiska ojämlikheten och en reformering av det globala finansiella systemet med ett alternativ till dollarn som internationell reservvaluta.
Eurozonen och framför allt PIIGS-länderna har hamnat i en moment 22-situation som gör det omöjligt att genomföra Stiglitz förslag. För att minska statsskulden och få balans i budgeten krävs av dessa länder ekonomisk åtstramning och sänkta löner vilket minskar efterfrågan på hemmamarknaden och omöjliggör den ekonomiska tillväxt som behövs för att öka skatteintäkterna och åstadkomma ekonomisk balans. Ett alternativ till dollarn som reservvaluta skulle förmodligen göra att dollarn faller i värde och USA:s import värd över tvåtusen miljarder dollar om året skulle krympa och avsevärt minska “global aggregate demand”.
Så till min egen analys av den ekonomiska situationen i världen. Först anser jag att EU-krisen egentligen är en klasskonflikt som ekonomer och media fått att framstå som en konflikt mellan nationer och kulturer.
Under nittiotalets ekonomiska kris i Tyskland gjorde de tyska fackliga organisationerna eftergifter som medförde försämring när det gäller löner och arbetsförhållanden. Samtidigt gjordes drastiska nedskärningar i den offentliga sektorn. Kombinationen av låga arbetskostnader och hög produktivitet gjorde att Tyskland på några år blev världens största exportnation. När finanskrisen kom 2007-8 klagade Bush d.y. över att tyskarna sparade för mycket och borde konsumera mer. Vilka var de tyskar som sparade för mycket? De som inte fått någon löneförhöjning på flera år eller jobbade deltid eller med osäker visstidsanställning? Eller de bibliotekarier som fått sparken på grund av neddragningar i offentliga sektorn?
Den nuvarande krisen i EU är en del av en global kris som har sin grund i att successivt inkomster och förmögenhet överförts från dem som spenderar dem till dem som inte spenderar dem. Det har resulterat i för låg efterfrågan globalt – ”aggregate global demand”. De okonventionella ekonomerna Joseph Stiglitz och Nouriel Roubini har länge framhållit detta. Vid G20 mötet nyligen framlade den internationella fackliga organisationen ILO en skrivelse där det bland annat stod att läsa:” Beyond a certain threshold, levels of income inequality generate negative effects that may undermine social cohesion and economic performance. Growing attention is being given to the adverse implications for growth of high and rising inequality”. Liknande tongångar kommer från ett oväntat håll. I ett “IMF Working Paper” har Michael Kumhof and Romain Rancière presenterat en studie där de anser sig ha visat att ekonomisk ojämlikhet kan leda till finansiell kris. Perioderna 1920-1929 och 1983-2008 uppvisade stora likheter när det gäller försämring av arbetares förhandlingsstyrka.
Roubini och Stiglitz har nyligen haft artiklar i Project Syndicate som handlar om EU-krisen. Roubinis första hade titeln ”The Instability of Ineqality”. Han ser de protestaktioner som uppstått på sistone rikta sig mot den ökande maktkoncentrationen hos den politiska, finansiella och ekonomiska eliten. “The problem is not new. Karl Marx oversold socialism, but he was right in claiming that globalization, unfettered financial capitalism, and redistribution of income and wealth from labor to capital could lead capitalism to self-destruct. As he argued, unregulated capitalism can lead to regular bouts of over-capacity, under-consumption, and the recurrence of destructive financial crises, fueled by credit bubbles and asset-price booms and busts”.
I en senare artikel i Project Syndicate med titeln “Down with the Eurozone” gör Roubini skäl för smeknamnet “Dr Doom”. Han säger där att Eurozonens upplösning är ofrånkomlig.
Joseph Stiglitz artikel “To Cure the Economy” är litet mera konstruktiv men knappast realistisk. Orsakerna till krisen ser han som en del av den globala ekonomiska obalansen. Otillräcklig “global aggregate demand” på grund av den ekonomiska ojämlikheten är bara en sida. Tillväxtländernas satsning på att ha tillräckliga reserver av utländsk valuta, framför allt dollar, för att inte bli utsatta för “Soros-attacker” som på nittiotalet, minskar köpkraft och efterfrågan i de länderna.
Stiglitz rekommenderar ökade statliga utgifter med satsning på infrastruktur och ökad energieffektivitet, reduktion av den ekonomiska ojämlikheten och en reformering av det globala finansiella systemet med ett alternativ till dollarn som internationell reservvaluta.
Eurozonen och framför allt PIIGS-länderna har hamnat i en moment 22-situation som gör det omöjligt att genomföra Stiglitz förslag. För att minska statsskulden och få balans i budgeten krävs av dessa länder ekonomisk åtstramning och sänkta löner vilket minskar efterfrågan på hemmamarknaden och omöjliggör den ekonomiska tillväxt som behövs för att öka skatteintäkterna och åstadkomma ekonomisk balans. Ett alternativ till dollarn som reservvaluta skulle förmodligen göra att dollarn faller i värde och USA:s import värd över tvåtusen miljarder dollar om året skulle krympa och avsevärt minska “global aggregate demand”.
Så till min egen analys av den ekonomiska situationen i världen. Först anser jag att EU-krisen egentligen är en klasskonflikt som ekonomer och media fått att framstå som en konflikt mellan nationer och kulturer.
Under nittiotalets ekonomiska kris i Tyskland gjorde de tyska fackliga organisationerna eftergifter som medförde försämring när det gäller löner och arbetsförhållanden. Samtidigt gjordes drastiska nedskärningar i den offentliga sektorn. Kombinationen av låga arbetskostnader och hög produktivitet gjorde att Tyskland på några år blev världens största exportnation. När finanskrisen kom 2007-8 klagade Bush d.y. över att tyskarna sparade för mycket och borde konsumera mer. Vilka var de tyskar som sparade för mycket? De som inte fått någon löneförhöjning på flera år eller jobbade deltid eller med osäker visstidsanställning? Eller de bibliotekarier som fått sparken på grund av neddragningar i offentliga sektorn?
Samtidigt som företagen badade i pengar. Först under det senaste året har tyska arbetare fått löneförhöjning – med 4 procent. Och – mirabile dictu – Tysklands BNP har stigit tack vare ökad efterfrågan på hemmamarknaden.
När stater som Kina, Tyskland, Sverige och oljeländerna har stora överskott i sin utrikeshandel så innebär det att andra länder har lika stora underskott som måste finansieras med sparat kapital eller med lån och därmed skuldsättning. John Maynard Keynes föreslog på sin tid att både överskott och underskott i utrikeshandel skulle bestraffas.
Vem tror att en grekisk eller en portugisisk arbetare har högre lön än en tysk arbetare även om den senare haft det kärvt under många år? En arbetare i Milano kan kanske komma i närheten av en tysk arbetare men han måste med sin skatt subventionera “mezzogiorno” – regionerna söder om Rom som präglas av fattigdom, korruption och maffiavälde. Och en arbetare i Sydeuropa har betydligt mindre möjlighet att skattefuska än de rikaste 1%.
De tyska arbetarna har under år av försakelser möjliggjort den tyska exportexplosionen. Är det rimligt att de via sina skatter skall stå för de förluster som tyska bankirer kan komma att drabbas av efter lättsinnig utlåning till fattigare länder. Angela Merkel står inför ett svårt val. Skall hon nöja sig med att som hittills predika åtstramning i Sydeuropa eller låta europeiska centralbanken trycka oändliga mängder av pengar för att rädda euron, men då på bekostnad av tyska skattebetalare.
Graden av ojämlikhet mäts vanligen med Gini-koefficient. En skala från 0 till 100 där 0 står för lika inkomst för alla och 100 då all inkomst är samlad hos en person. Ytterligheterna finns naturligtvis inte. En global mätning 2009 redovisad på Wikipedia visade att Sverige hade det lägsta värdet på 23 och Namibia det högsta på 70.
EU-länderna med ett genomsnitt på Gini 30 är den jämlikaste regionen i världen. Utanför Europa finns inte ett enda land med en Gini under 30. Bland de gamla industriländerna är USA mest ojämlikt med Gini 45, samma som Ruanda. Japan tävlade en gång med de nordiska länderna om att vara världens mest jämlika land men efter decennier av ekonomisk stagnation har Japans Gini stigit till 36.
Att det är världens jämlikaste region som nu drabbats av kris skulle kunna tala emot att ojämlikheten har någon större betydelse Förklaringen kan vara att Euron från början var en felaktig konstruktion och att det är de svagaste länkarna i kedjan – PIIGS-länderna – som drar med sig de övriga. Man kan göra en liknelse med sjutton bergsklättrare som är sammanbundna av en lina. Om en lättviktare slirar gör det inte så mycket men om en tung bjässe tappar fotfästet så kan det gå riktigt illa.
Ekonomisk ojämlikhet är inte enda orsaken till att efterfrågan på marknaderna blir för låg. Oljepriset har under hela året legat över 100 dollar per fat. Kol har också blivit dyrare och priset på gas är i Europa kopplat till oljepriset. När dollarn stärks mot euron stiger dessutom oljepriset i Europa. En omfattande opinionsundersökning nyligen i Storbritannien speglar hur situationen är i många länder i Europa i dag. Överlag klagades det över försämrade levnadsvillkor på grund av stagnerande löneutveckling, dyrare bensin, ökade kostnader för uppvärmning och högre priser på livsmedel. När kostnaderna för dessa basala nyttigheter ökar blir det mindre pengar över till mindre nyttiga, onyttiga eller rent skadliga tjänster och varor, dvs allt sådant som måste köpas och konsumeras i ökande omfattning för att en ekonomi skall växa. Under 2011 har disponibla medelinkomsten i Storbritannien minskat med 2 procent. Just nu pågår på många ställen i landet strejker och demonstrationer där det protesteras mot att de offentliganställda skall få försämrade pensionsförmåner.
Den pågående eurokrisen ger lärdomar om hur ett kommande nytt samhälle inte skall vara beskaffat. Det skall inte ha en ekonomi som kräver ständig ekonomisk tillväxt och ständigt ökande energiåtgång. Det skall inte ha ett finansiellt system som styrs av privata intressen. Det skall vara jämlikt och jämställt.
Om krisen huvudsakligen beror på ekonomisk ojämlikhet och höga energipriser kommer de vidtagna och planerade åtgärderna endast att ha tillfällig effekt. Om krisen utvecklas till en global ekonomisk härdsmälta så kommer bankerna att förstatligas. Då gäller det för vänstern att se till att det inte bara blir en tillfällig företeelse utan en början till ett nytt och bättre samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar