Bonn I lade grunden till tio års katastrofal Afghanistanpolitik. USA angav tonen. Kriget mot terrorismen var den överordnade strategin. Sverige stämde blint in.
Bonn II tycks lägga grunden till fortsatt katatsrofal Afghanistanpolitik. USA håller i taktpinnen. Kriget mot terrorismen fortsätter. The Great Game utgör undertexten. Sverige sjunger fortfarande med i kören. Dansar med vargarna.
På måndag beslutar riksdagen om fortsatt svenskt stöd till kriget mot terrorismen. Regeringen har stöd av (S) och (MP). Soldaterna ska tas hem, men det är inte någon brådska. Först nästa år börjar de tas hem. Först 2014 ska de vara hemma helt. Eller nästan helt. Nato vill ha ett långsiktigt strategiskt samarbete med Afghanistan och USA permanentar sina baser. Sverige blir med på ett hörn; behåller 200 man som ska kunna strida med de afghanska regeringsstyrkorna.
Den utländska interventionen på ena sidan i inbördeskriget fortsätter. Något samlat svenskt nytänk är kanske inte att förvänta sig med nuvarande regering. Sedan den rödgröna – i och för sig lite röriga – överenskommelsen begravts finns väldigt lite hopp om en opposition som förmår samlas kring en klok utrikespolitik med början i en uppgörelse med det sista årtiondets äventyrliga krigsentusiasm.
Att den svenska militära samverkan med USA/Nato i Afghanistan är en del av kriget mot terrorismen talas det mycket mycket tyst om. Det motiveras med försvar av goda värden, inlindat i mer eller mindre inlindad kritik av USA, korruption, krigsherrar etc.
Allt fler säger att kriget inte kan vinnas militärt. Faktum är att kriget inte heller går att vinna civilt. Vilket är krigets mål?
Att krigsherrar, afghanska och utländska, med bomber och vapen ska skapa säkerhet och stabilitet, hålla talibanerna stången, bygga landet, utveckla utbildningssystemet, befria kvinnorna?
Bonn II tycks lägga grunden till fortsatt katatsrofal Afghanistanpolitik. USA håller i taktpinnen. Kriget mot terrorismen fortsätter. The Great Game utgör undertexten. Sverige sjunger fortfarande med i kören. Dansar med vargarna.
På måndag beslutar riksdagen om fortsatt svenskt stöd till kriget mot terrorismen. Regeringen har stöd av (S) och (MP). Soldaterna ska tas hem, men det är inte någon brådska. Först nästa år börjar de tas hem. Först 2014 ska de vara hemma helt. Eller nästan helt. Nato vill ha ett långsiktigt strategiskt samarbete med Afghanistan och USA permanentar sina baser. Sverige blir med på ett hörn; behåller 200 man som ska kunna strida med de afghanska regeringsstyrkorna.
Den utländska interventionen på ena sidan i inbördeskriget fortsätter. Något samlat svenskt nytänk är kanske inte att förvänta sig med nuvarande regering. Sedan den rödgröna – i och för sig lite röriga – överenskommelsen begravts finns väldigt lite hopp om en opposition som förmår samlas kring en klok utrikespolitik med början i en uppgörelse med det sista årtiondets äventyrliga krigsentusiasm.
Att den svenska militära samverkan med USA/Nato i Afghanistan är en del av kriget mot terrorismen talas det mycket mycket tyst om. Det motiveras med försvar av goda värden, inlindat i mer eller mindre inlindad kritik av USA, korruption, krigsherrar etc.
Allt fler säger att kriget inte kan vinnas militärt. Faktum är att kriget inte heller går att vinna civilt. Vilket är krigets mål?
Att krigsherrar, afghanska och utländska, med bomber och vapen ska skapa säkerhet och stabilitet, hålla talibanerna stången, bygga landet, utveckla utbildningssystemet, befria kvinnorna?
Att i skuggan av alla dessa korrupta krigsherrar, afghanska och utländska, skyddade av dessa bygga landet, utveckla utbildningssystemet, befria kvinnorna?
Jag tror inte det.
Med en ny politik skulle Sverige åter ha en möjlighet att spela en roll som medlare och gå i spetsen för civilt bistånd och uppbyggnad av landet.
Det är solidaritet, inte att överge Afghanistan.
I Riksdagen sitter (V) ensamt. (MP) försöker baxa regeringen närmare ett tillbakadragande. Betecknar därför propositionen som en framgång. En sorglig överskattning, eftersom trojkan Tolgfors-Bildt-Reinfeldt säkerligen är mer lyhörda gentemot Vita huset. President Obama byter fot, inte politik. (MP) liksom (S) är med om att flytta den svenska foten ett litet stycke.
Det är bra, säger väl språkrören. Det är det, men det gör väldigt liten skillnad. Det är att fortsätta kriget med delvis andra medel. Grundproblemet, den utländska interventionen i ett inbördeskrig och en strävan om att behålla en fot i Afghanistan permanent, finns kvar.
Ett steg i taget är att göra skillnad, säger väl språkrören. Med myrsteg, skulle mina barn svara.
Opinionens tryck kan skynda på stegen, öka steglängden, menar säkert språkrören.
Det är sant. Den opinionen delar nu åsikt med (V) om ett slut på krigsäventyret. Det skulle underlätta om (MP) vore mindre taktiskt och "pragmatiskt". Det skulle alldeles säkert underblåsa opinionen och tvinga fram diskussionen om en ny politik.
Bredd är bra men bred uppslutning kring en klok politik är bra mycket bättre än att stödja en dålig politik.
För att göra skillnad behövs en riktig karta och fungerande kompass. Klarsyn och vilja. Tydlighet.
Jag tror inte det.
Med en ny politik skulle Sverige åter ha en möjlighet att spela en roll som medlare och gå i spetsen för civilt bistånd och uppbyggnad av landet.
Det är solidaritet, inte att överge Afghanistan.
I Riksdagen sitter (V) ensamt. (MP) försöker baxa regeringen närmare ett tillbakadragande. Betecknar därför propositionen som en framgång. En sorglig överskattning, eftersom trojkan Tolgfors-Bildt-Reinfeldt säkerligen är mer lyhörda gentemot Vita huset. President Obama byter fot, inte politik. (MP) liksom (S) är med om att flytta den svenska foten ett litet stycke.
Det är bra, säger väl språkrören. Det är det, men det gör väldigt liten skillnad. Det är att fortsätta kriget med delvis andra medel. Grundproblemet, den utländska interventionen i ett inbördeskrig och en strävan om att behålla en fot i Afghanistan permanent, finns kvar.
Ett steg i taget är att göra skillnad, säger väl språkrören. Med myrsteg, skulle mina barn svara.
Opinionens tryck kan skynda på stegen, öka steglängden, menar säkert språkrören.
Det är sant. Den opinionen delar nu åsikt med (V) om ett slut på krigsäventyret. Det skulle underlätta om (MP) vore mindre taktiskt och "pragmatiskt". Det skulle alldeles säkert underblåsa opinionen och tvinga fram diskussionen om en ny politik.
Bredd är bra men bred uppslutning kring en klok politik är bra mycket bättre än att stödja en dålig politik.
För att göra skillnad behövs en riktig karta och fungerande kompass. Klarsyn och vilja. Tydlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar