2011-12-08

Klasstriderna i Finland av Gunnar Stensson

Den 6 december 1917 förklarade sig Finland självständigt från Ryssland. 1918 utbröt det finska inbördeskriget.
Anteckningar om Mannerheim är titeln på en nyutgiven bok av Jörn Donner om den finske nationalhjälten. Den presenterades av Merete Mazarella i SDS den 30 november.
   Petter Larsson är kritisk både mot recensionen och boken. I ett inlägg i SDS 5 december påpekar han att Jörn Donner i sin bok bara nämner Gustaf Mannerheims roll i det finska inbördeskriget med orden ”han samlade upp den vita armé som nedkämpade det röda upproret”.
   ”I själva verket blev detta nedkämpande snart en slakt, en klasshämnd på de röda. 10 000 krigsfångar avrättades efter summariska rättegångar eller sköts under flyktförsök”, skriver han.

I sitt svar följande dag ger Merete Mazarella Petter Larsson rätt i sak, men menar att det som hände är väl känt och att Mannerheim försökte stävja det vita våldet. Hon skriver ”De flesta av Petter Larssons uppgifter är sedan decennier självklara för varje skolbarn i Finland: alla vet att den vita terrorn efter kriget kostade långt flera liv än den röda terrorn.”

Svenska skolbarn har liksom de svenska moderaternas toppskikt säkert sämre kunskaper. Svenska frivilliga och stridsvana tyska soldater deltog i kriget på den vita sidan. Den Svenska Brigaden bestod av yrkesmilitärer och leddes av överstelöjtnant Harald Hjalmarsson som tidigare tjänstgjort som general i Persien. Brigaden kom att spela en avgörande roll i slaget vid Tammerfors.
   En stark folkopinion stödde frivilliginsatsen, medan de svenska arbetarna tog ställning för sina finska kamrater.
   Min far bevittnade som trettonåring frivilligtågets avgång från Jönköping. En folkmassa hurrade och sjöng Vårt Land.

Svenska brigadens chef överstelöjtnant Hjalmarsson härstammade från Gränna där min farfar var kyrkoherde. Min far antecknade senare sina minnen av upplevelserna 1918-19.
”Som en stor efterlängtad dag firade vi Finlands självständighetsförklaring den 6 dec. 1917.
   Så kom den dystra våren 1918 med finska inbördeskriget. Att den finska överklassen, inte minst den finlandssvenska, hade många försyndelser på sitt samvete mot arbetarklassen och mot arrendatorer och statare visste vi, men vi trodde den nya finska ledningen om att småningom kunna förändra förhållandena.
   Det syntes oss oerhört att de röda inte sökte visa tålamod utan ville skaffa rätt med vapen medan ännu 80 000 ryska trupper fanns kvar i landet.
   Som vi såg det talade man med rätta om det finska frihetskriget och vi såg med beundran på de svenska frivilliga som gick ut. Det tedde sig för oss som en liten stats förtvivlade kamp för självbestämmande.
   Sommaren 1919 var överste Hjalmarsson hemma hos sin mor och besökte oss i prästgården. I december samma år blev vi skakade av budet att han hade skjutit sig i sitt Stockholms-hem.
   General Hjalmarssons kista kom en kväll strax före jul med Motala Express till Gränna hamn och fördes vid facklors sken till familjegraven på kyrkogården. Far tjänstgjorde vid gravsättningen och fick efteråt flera anonyma brev med bittra angrepp mot detta sitt betjänande av en man ”som inte bara var självmördare utan en massmördare”.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti hade 1917 lämnat det Socialdemokratiska partiet. Båda partierna hade detaljerad kunskap om massakrerna i Finland (fullt jämförbara med den i Srebrenica) och agiterade skarpt mot den vita terrorn. Det finska inbördeskriget bidrog till att skärpa de redan starka revolutionära stämningarna i Sverige.
   Den borgerliga förskräckelsen ledde till att högern äntligen gav sitt bifall till allmän och lika – kvinnlig! - rösträtt, som första gången tillämpades i valet 1922.

Merete Mazarella menar i sitt svar till Petter Larsson också att pendeln nu i stort sett slagit över till förmån för de röda. ”I den pinfärska filmatiseringen av Kjell Westös Där vi en gång gått är alla röda goda eller åtminstone oskyldiga och alla vita onda eller åtminstone aningslösa.”
   När filmen så småningom får premiär i Lund (om SF sviker så visar väl Kino den) kan det bli anledning att återvända till klasstriderna i Finland.
   Annars rekommenderas Väinö Linnas trilogi om Finlands historia: Högt bland Saarijärvis moar, Upp trälar och Söner av ett folk

PS. Lite information om Moderaternas historia. Överstelöjtnant Harald Hjalmarsons son Jarl var vid faderns död 13 år. Han blev 1950 ledare för det svenska högerpartiet. Jarl Hjalmarsons viktigaste politiska insats var att hans initiativ till en försvarsuppgörelse som ledde till att Sverige i slutet av 1950-talet hade ett starkare försvar än någonsin tidigare. 40-talisterna kom att bemanna det. De följande decennierna skedde en långsam avveckling.

Inga kommentarer: