Så har då Vänsterpartiet äntligen fått en ny partiordförande, 
efter ett antal förlorade år. Men allt är naturligtvis inte Lars Ohlys fel. Han svarade mot och bars fram av en våg av nyortodoxi eller vad man ska kalla det och den var förvisso väl företrädd i våra trakter. Det berättas från kongressen i Uppsala att cirka hälften av rösterna från Skånedelegationen gick till Dinamarca och det finns nog ingen anledning att tro att de kamraterna i första hand drevs av feministisk glöd.
Det sades en del egendomligheter av kommentatorerna i media i anslutning till Ohlys avgång. T.ex. påstods det att han hade enat partiet. Ja, i så fall i den meningen att ett antal av våra bästa och mest erfarna kamrater lämnade partiet eller passiviserades. Och att alla spår av den tidigare splittringen nu skulle vara borta? Tja, i Lund har vi två vänsterpartier med i huvudsak samma politik. De båda samarbetar förvisso väl i den praktiska politiken men folk i stan är ju förbryllade, inte bara inför valen: Behövs det två partier? Ja, tidigare kanske, men väl inte längre?
Sjöstedt och Juholt
Jonas Sjöstedt har öppnat bra och tycks ju nu fungera som politisk spjutspets för den breda vänstern, vilket förstås av de borgerliga kommentatorerna i press, radio och teve betraktas som ett problem för socialdemokratin. De tycks föreställa sig att vi sitter och gottar oss åt Juholts problem och att det handlar om ett nollsummespel mellan S och V. Så är det inte. Vi i den röda och gröna gruppen behöver ett starkt S. Sjöstedts framträdande stärker hela vår grupp – människor är inte så enkelspåriga och partitrogna som många föreställer sig. Jag minns ju fortfarande från 80-talet i Lund när jag träffade gediget borgerligt universitetsfolk som berättade att de i valet röstat på V kommunalt men på M till riksdagen.
Vad gäller Juholt är det plågsamt att bevittna den halvårslånga kampanjen mot honom i media. Den sista veckan har den arbetat upp sig till lynchstämning och det ger naturligtvis resultat både in i socialdemokratin och hos människor på gatan. Jag är ingen stor beundrare av Juholt – i försvarsberedningen var han med och sålde ut det svenska försvaret med bergrum, kalsonglager och allt och det var kortsiktigt och ett gigantiskt slöseri med skattebetalarnas pengar. Och inte blir man muntrare över att höra att han till förtrogen har valt Urban Ahlin som såvitt jag kan bedöma redan är med i Nato. Jag har lättare att ha överseende med Juholts småtjafs och slarvighet. Han är ju en utomordentlig talare och agitator. Men det är kanske Greider som har rätt: efter en sådan mediakampanj är han väl körd.
Livsstilen på Södermalm
Bengt Ohlsson, en stockholmsförfattare, som ska ha fått ett litterärt pris för sin verksamhet, lever sitt liv på Söder i Stockholm, i de trakter som bland hippa stockholmare kallas SoFo, söder om Folkungagatan. Det är en allusion på SoHo, South of Houston Street, en del av Manhattan som sedan några år anses vara den häftigaste stadsdelen i New York. I trakten av Nytorget ansamlas kulturarbetare, eller i varje fall deras hangarounds, mediamänniskor, reklamfolk etc. och dricker, ja i huvudsak cafélatte har jag förstått. Som så ofta i urbana sammanhang har det blivit till en subkultur, en krets av människor som tänker och pratar på ungefär samma sätt. Utan tvivel anser sig många där vara allmänt ”vänster”. Men jag tror liksom inte att de har gjort så mycket politiskt arbete som t.ex. att bära affischtavlor eller dela ut valmaterial. Man kan snarare säga att de odlar en livsstil.
efter ett antal förlorade år. Men allt är naturligtvis inte Lars Ohlys fel. Han svarade mot och bars fram av en våg av nyortodoxi eller vad man ska kalla det och den var förvisso väl företrädd i våra trakter. Det berättas från kongressen i Uppsala att cirka hälften av rösterna från Skånedelegationen gick till Dinamarca och det finns nog ingen anledning att tro att de kamraterna i första hand drevs av feministisk glöd.Det sades en del egendomligheter av kommentatorerna i media i anslutning till Ohlys avgång. T.ex. påstods det att han hade enat partiet. Ja, i så fall i den meningen att ett antal av våra bästa och mest erfarna kamrater lämnade partiet eller passiviserades. Och att alla spår av den tidigare splittringen nu skulle vara borta? Tja, i Lund har vi två vänsterpartier med i huvudsak samma politik. De båda samarbetar förvisso väl i den praktiska politiken men folk i stan är ju förbryllade, inte bara inför valen: Behövs det två partier? Ja, tidigare kanske, men väl inte längre?
Sjöstedt och Juholt
Jonas Sjöstedt har öppnat bra och tycks ju nu fungera som politisk spjutspets för den breda vänstern, vilket förstås av de borgerliga kommentatorerna i press, radio och teve betraktas som ett problem för socialdemokratin. De tycks föreställa sig att vi sitter och gottar oss åt Juholts problem och att det handlar om ett nollsummespel mellan S och V. Så är det inte. Vi i den röda och gröna gruppen behöver ett starkt S. Sjöstedts framträdande stärker hela vår grupp – människor är inte så enkelspåriga och partitrogna som många föreställer sig. Jag minns ju fortfarande från 80-talet i Lund när jag träffade gediget borgerligt universitetsfolk som berättade att de i valet röstat på V kommunalt men på M till riksdagen.
Vad gäller Juholt är det plågsamt att bevittna den halvårslånga kampanjen mot honom i media. Den sista veckan har den arbetat upp sig till lynchstämning och det ger naturligtvis resultat både in i socialdemokratin och hos människor på gatan. Jag är ingen stor beundrare av Juholt – i försvarsberedningen var han med och sålde ut det svenska försvaret med bergrum, kalsonglager och allt och det var kortsiktigt och ett gigantiskt slöseri med skattebetalarnas pengar. Och inte blir man muntrare över att höra att han till förtrogen har valt Urban Ahlin som såvitt jag kan bedöma redan är med i Nato. Jag har lättare att ha överseende med Juholts småtjafs och slarvighet. Han är ju en utomordentlig talare och agitator. Men det är kanske Greider som har rätt: efter en sådan mediakampanj är han väl körd.
Livsstilen på Södermalm
Bengt Ohlsson, en stockholmsförfattare, som ska ha fått ett litterärt pris för sin verksamhet, lever sitt liv på Söder i Stockholm, i de trakter som bland hippa stockholmare kallas SoFo, söder om Folkungagatan. Det är en allusion på SoHo, South of Houston Street, en del av Manhattan som sedan några år anses vara den häftigaste stadsdelen i New York. I trakten av Nytorget ansamlas kulturarbetare, eller i varje fall deras hangarounds, mediamänniskor, reklamfolk etc. och dricker, ja i huvudsak cafélatte har jag förstått. Som så ofta i urbana sammanhang har det blivit till en subkultur, en krets av människor som tänker och pratar på ungefär samma sätt. Utan tvivel anser sig många där vara allmänt ”vänster”. Men jag tror liksom inte att de har gjort så mycket politiskt arbete som t.ex. att bära affischtavlor eller dela ut valmaterial. Man kan snarare säga att de odlar en livsstil.
Nu hade det varit trevligt att kunna säga att sådant är oss helt främmande, men så väl är det inte. Vi kan alla attrahera av att tillhöra ett innegäng och lägga oss till med dess jargong och attityder. Hur som helst har jag stor förståelse för att någon som vistats mycket i dessa kretsar blir trött på alltihop och känner behov av att ta avstånd vilket Bengt Ohlsson gjort över ett antal sidor i DN (4 januari) och fråga om all kultur måste vara vänster. Det är ingen lysande text, men den ligger nog rätt i tidsandan.
Vem har makten?
Ohlsson gör upp med den kulturvänster i vars kretsar han rört sig och han har fått överväldigande bifall när han talar om hur en maktgrupp tvingar honom och andra medlemmar av verklighetens folk att gå på experimentteater och liknande För en känslig och modemedveten person som Ohlsson som (tills nu) inte vågat säga nej till sin omgivning blir det hela till ett pågående övergrepp från en överlägsen styrka.
Vi som bara går på experimentteater om och när vi själva vill skulle väl invända att makten inte precis ligger hos vänstern. Den politiska makten i USA, Europa, Sverige, Stockholm, Skåne, Lund är överallt i händerna på högern. Makten över medierna: i dagstidningarna, i veckotidningarna, i radio och TV ligger om inte direkt hos högern så i varje fall hos borgerligheten. Makten över arbetsplatserna ligger hos kapitalägarna, makten över rikedomarna, konsumtionen, husen marken etc. finns hos borgarna. Fälten och skogarna runt omkring oss ägs sedan hundratals år av feodalherrar.
Hur är det i Lund?
Det är möjligt att det kan vara jobbigt att röra sig kring Nytorget på Söder, men hur är det kring Biblioteksgatan och Stureplan? Och vi som bor i Lund känner oss inte precis pressade av kulturmarxisterna. Här härskar moderaterna, understödda av ett folkparti som har lämnat allt samröre med socialliberala traditioner. Mats Helmfrid (m) tycks känna sig alltmer säker i sadeln. Nu skulle här tillsättas en ny kommundirektör. Det var sjuttio sökande, varav sex valdes för att utfrågas och möta politikerna. Planen var att Helmfrid(m) och Almgren (s) ensamma skulle få välja kandidat. Mats Ohlsson(v) ville låta Tove Klette (fp) och Emma Berginger (mp) också vara med. OK, sa Helmfrid, Tove Klette kan få vara med, men inte Berginger. Alltså finns det bara ett namn att välja. Borgarna har visat var makten ligger.
Lund är en genomborgerlig stad med makt och ägande i fasta borgerliga händer, från Tetrakoncernen till universitetet. Det är tur att vi i vänstern har vår envishet och vårt goda humör annars skulle vi väl ha kastat in handduken för länge sen.
Favorit i repris.
Ni kanske såg att en simbassäng har öppnats i Högevallsbadet härom veckan. Men vad som inte uppmärksammades var att hoppbassängen också invigdes. Vi har inte varit där själva, men en korrespondent berättar att det var kommunstyrelsen som invigde genom att under glada rop hoppa från högsta trampolinen. Det var imponerande, men lite förbryllande så kommunalråden Helmfrid (m) och Wallin (m) tillfrågades hur det var. De svarade enstämmigt: ”Det är jättehärligt! Och det kommer att bli ännu roligare när de släpper på vattnet.” Och där lämnar vi kommunens ledande män men påminner oss vagt att vi har hört det här förr.
Vem har makten?
Ohlsson gör upp med den kulturvänster i vars kretsar han rört sig och han har fått överväldigande bifall när han talar om hur en maktgrupp tvingar honom och andra medlemmar av verklighetens folk att gå på experimentteater och liknande För en känslig och modemedveten person som Ohlsson som (tills nu) inte vågat säga nej till sin omgivning blir det hela till ett pågående övergrepp från en överlägsen styrka.
Vi som bara går på experimentteater om och när vi själva vill skulle väl invända att makten inte precis ligger hos vänstern. Den politiska makten i USA, Europa, Sverige, Stockholm, Skåne, Lund är överallt i händerna på högern. Makten över medierna: i dagstidningarna, i veckotidningarna, i radio och TV ligger om inte direkt hos högern så i varje fall hos borgerligheten. Makten över arbetsplatserna ligger hos kapitalägarna, makten över rikedomarna, konsumtionen, husen marken etc. finns hos borgarna. Fälten och skogarna runt omkring oss ägs sedan hundratals år av feodalherrar.
Hur är det i Lund?
Det är möjligt att det kan vara jobbigt att röra sig kring Nytorget på Söder, men hur är det kring Biblioteksgatan och Stureplan? Och vi som bor i Lund känner oss inte precis pressade av kulturmarxisterna. Här härskar moderaterna, understödda av ett folkparti som har lämnat allt samröre med socialliberala traditioner. Mats Helmfrid (m) tycks känna sig alltmer säker i sadeln. Nu skulle här tillsättas en ny kommundirektör. Det var sjuttio sökande, varav sex valdes för att utfrågas och möta politikerna. Planen var att Helmfrid(m) och Almgren (s) ensamma skulle få välja kandidat. Mats Ohlsson(v) ville låta Tove Klette (fp) och Emma Berginger (mp) också vara med. OK, sa Helmfrid, Tove Klette kan få vara med, men inte Berginger. Alltså finns det bara ett namn att välja. Borgarna har visat var makten ligger.
Lund är en genomborgerlig stad med makt och ägande i fasta borgerliga händer, från Tetrakoncernen till universitetet. Det är tur att vi i vänstern har vår envishet och vårt goda humör annars skulle vi väl ha kastat in handduken för länge sen.
Favorit i repris.
Ni kanske såg att en simbassäng har öppnats i Högevallsbadet härom veckan. Men vad som inte uppmärksammades var att hoppbassängen också invigdes. Vi har inte varit där själva, men en korrespondent berättar att det var kommunstyrelsen som invigde genom att under glada rop hoppa från högsta trampolinen. Det var imponerande, men lite förbryllande så kommunalråden Helmfrid (m) och Wallin (m) tillfrågades hur det var. De svarade enstämmigt: ”Det är jättehärligt! Och det kommer att bli ännu roligare när de släpper på vattnet.” Och där lämnar vi kommunens ledande män men påminner oss vagt att vi har hört det här förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar