1977 satt Svante Nordin liksom jag i VPK Lunds styrelse. Svante opponerade mot att majoriteten i Lund ville bryta VPK:s band med SUKP, Sovjetunionens kommunistiska parti.
Som alltid var han logisk och välartikulerad när han i Veckobladet framförde sin ståndpunkt. Han utgick från principen om den ”demokratiska centralismen”. När partikongressen har fattat ett politiskt beslut är partimedlemmarna förpliktade att kämpa för det. Lägre partiorgan är förpliktade att lyda högre partiorgan.
Eftersom Lunds kritik mot SUKP var oförenlig med VPK:s ståndpunkt innebar den ett brott mot den demokratiska centralismen.
Nordins uppfattning delades av partiledningen som då och då skickade ned delegationer för att med lock och pock tala Lund till rätta.
Decennier har gått sedan Svante Nordin helt stilla lämnade VPK och blev professor, men när jag någon enstaka gång med års mellanrum träffar honom på gatan hälsar vi vänligt på varandra.
Den reaktionära, men resursstarka, tidskriften Axess publicerade nyligen en artikel av Svante Nordin under rubriken ”En intellektuell revolution”. Artikeln är präglad av samma logik och tydlighet som resonemanget om den demokratiska centralismen för 35 år sedan.
Svante Nordin inleder med tesen att ”de senaste årtiondenas invandring till Sverige inneburit en revolution utan egentliga tidigare motstycken i vår historia”. Den ”massiva invandringen” har inneburit ekonomisk, politisk och inte minst intellektuell revolution.
För att spåra denna revolution använder han sig av Nordisk Familjebok från 1910, Svensk uppslagsbok från 1955 och Nationalencyklopedin från 1990-talet.
Han konstaterar att termen ”invandrare” medvetet valdes som ersättning för det negativt laddade ordet ”utlänning”. Tidigare utlänningsutredningar avlöstes 1968 av en invandrarutredning som skulle omforma utlänningspolitiken till en framtida invandrarpolitik. Utlänningskommissionen ersattes av Invandrarverket.
Där hittade professor Svante Nordin alltså sin revolution.
Nu har ”själva idén om Sverige och svensk kultur blivit så problematisk att man numera bara vågar tala om ”svensk kultur” inom citattecken”, suckar han.
Svante Nordin irriterar sig särskilt på begreppet ”mångkulturalism”. ”(Det har) kommit att bli ett yrkande på att se Sverige som ett hemvist för alla kulturer i lika utsträckning utom möjligen den svenska, som förmodas inte existera.”
Som alltid var han logisk och välartikulerad när han i Veckobladet framförde sin ståndpunkt. Han utgick från principen om den ”demokratiska centralismen”. När partikongressen har fattat ett politiskt beslut är partimedlemmarna förpliktade att kämpa för det. Lägre partiorgan är förpliktade att lyda högre partiorgan.
Eftersom Lunds kritik mot SUKP var oförenlig med VPK:s ståndpunkt innebar den ett brott mot den demokratiska centralismen.
Nordins uppfattning delades av partiledningen som då och då skickade ned delegationer för att med lock och pock tala Lund till rätta.
Decennier har gått sedan Svante Nordin helt stilla lämnade VPK och blev professor, men när jag någon enstaka gång med års mellanrum träffar honom på gatan hälsar vi vänligt på varandra.
Den reaktionära, men resursstarka, tidskriften Axess publicerade nyligen en artikel av Svante Nordin under rubriken ”En intellektuell revolution”. Artikeln är präglad av samma logik och tydlighet som resonemanget om den demokratiska centralismen för 35 år sedan.
Svante Nordin inleder med tesen att ”de senaste årtiondenas invandring till Sverige inneburit en revolution utan egentliga tidigare motstycken i vår historia”. Den ”massiva invandringen” har inneburit ekonomisk, politisk och inte minst intellektuell revolution.
För att spåra denna revolution använder han sig av Nordisk Familjebok från 1910, Svensk uppslagsbok från 1955 och Nationalencyklopedin från 1990-talet.
Han konstaterar att termen ”invandrare” medvetet valdes som ersättning för det negativt laddade ordet ”utlänning”. Tidigare utlänningsutredningar avlöstes 1968 av en invandrarutredning som skulle omforma utlänningspolitiken till en framtida invandrarpolitik. Utlänningskommissionen ersattes av Invandrarverket.
Där hittade professor Svante Nordin alltså sin revolution.
Nu har ”själva idén om Sverige och svensk kultur blivit så problematisk att man numera bara vågar tala om ”svensk kultur” inom citattecken”, suckar han.
Svante Nordin irriterar sig särskilt på begreppet ”mångkulturalism”. ”(Det har) kommit att bli ett yrkande på att se Sverige som ett hemvist för alla kulturer i lika utsträckning utom möjligen den svenska, som förmodas inte existera.”
Detta hotar demokrati, åsiktsfrihet, tolerans och sekularism liksom ”värden som gäller familj, barnuppfostran eller kvinnans ställning”. Svante Nordin betecknar sin hållning som liberal.
Med gillande hänvisar han till George Bush och de neokonservativa i USA som hävdade att demokratins värden är universella och globalt giltiga och menade att ”demokratin borde genomföras även i den muslimska världen, där den dittills haft föga utrymme”.
Artikeln slutar med att Nordin konstaterar att ”De väldiga immigrationsströmmarna bidrar till att samma problem ställs internt i varje land i västvärlden. Nationalstatens (och för svenskt vidkommande ”folkhemmets”) idé utsätts för ett allt hårdare tryck. Därav debatten om multikulti.”
Svante Nordin tecknar alltså med akademisk stringens samma världsbild som Kent Ekeroth, Anders Breivik, Sverigedemokraterna, Dansk folkeparti och de högerextrema partierna i Europa och USA.
Den världsbilden har djupa rötter i Lund. Den 6 mars 1939 ställde sig Lunds studenter vid ett stort möte i AF-borgen bakom följande ord: ”I anslutning härtill vill vi emellertid fastställa, att en invandring som medför att främmande element upptas i vårt folk, framstår för oss som skadlig och inför framtiden ohållbar.”
Daniel Suhonen, chefredaktör på den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, tar professor Svante Nordins ställningstagande seriöst och anklagar honom i en debattartikel i Sydsvenskan för att ”låna sin auktoritet åt att ge en intellektuell ram åt islamofobin” och förespråka en världsbild som liknar Breiviks.
Sydsvenskans Mats Skogkär upprörs. Den 10 januari publiceras hans artikel ”Farliga ord”på ledarsidan. Den innehåller inget avståndstagande från Nordins ”utlännings”-fientlighet. I stället raljerar Skogkär över den antirasistiska rörelsens ”tröstlösa tröskande av negerbollar och kinapuffar”. (Artikeln är illustrerad med en färgbild av en kinapuff).
Daniel Suhonen döms ut som ”skolgårdsmobbare”. Hans kritiska artikel avfärdas. ”Så argumenterar en man utan argument. Så spårar debatten ur innan den har börjat. Mönstret är välbekant. Alltför välbekant.” Orden faller tillbaka på Mats Skogkär själv.
Den nynazistiska ”Tidningen REALISTEN” välkomnar Svante Nordins Axess-artikel och publicerar den på samma sida som en positiv recension av en bok som omvärderar de i Sverige spridda ”fördomarna om Hitlers nazistregim”. Tidningens redaktion känner igen en meningsfrände.
Med gillande hänvisar han till George Bush och de neokonservativa i USA som hävdade att demokratins värden är universella och globalt giltiga och menade att ”demokratin borde genomföras även i den muslimska världen, där den dittills haft föga utrymme”.
Artikeln slutar med att Nordin konstaterar att ”De väldiga immigrationsströmmarna bidrar till att samma problem ställs internt i varje land i västvärlden. Nationalstatens (och för svenskt vidkommande ”folkhemmets”) idé utsätts för ett allt hårdare tryck. Därav debatten om multikulti.”
Svante Nordin tecknar alltså med akademisk stringens samma världsbild som Kent Ekeroth, Anders Breivik, Sverigedemokraterna, Dansk folkeparti och de högerextrema partierna i Europa och USA.
Den världsbilden har djupa rötter i Lund. Den 6 mars 1939 ställde sig Lunds studenter vid ett stort möte i AF-borgen bakom följande ord: ”I anslutning härtill vill vi emellertid fastställa, att en invandring som medför att främmande element upptas i vårt folk, framstår för oss som skadlig och inför framtiden ohållbar.”
Daniel Suhonen, chefredaktör på den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, tar professor Svante Nordins ställningstagande seriöst och anklagar honom i en debattartikel i Sydsvenskan för att ”låna sin auktoritet åt att ge en intellektuell ram åt islamofobin” och förespråka en världsbild som liknar Breiviks.
Sydsvenskans Mats Skogkär upprörs. Den 10 januari publiceras hans artikel ”Farliga ord”på ledarsidan. Den innehåller inget avståndstagande från Nordins ”utlännings”-fientlighet. I stället raljerar Skogkär över den antirasistiska rörelsens ”tröstlösa tröskande av negerbollar och kinapuffar”. (Artikeln är illustrerad med en färgbild av en kinapuff).
Daniel Suhonen döms ut som ”skolgårdsmobbare”. Hans kritiska artikel avfärdas. ”Så argumenterar en man utan argument. Så spårar debatten ur innan den har börjat. Mönstret är välbekant. Alltför välbekant.” Orden faller tillbaka på Mats Skogkär själv.
Den nynazistiska ”Tidningen REALISTEN” välkomnar Svante Nordins Axess-artikel och publicerar den på samma sida som en positiv recension av en bok som omvärderar de i Sverige spridda ”fördomarna om Hitlers nazistregim”. Tidningens redaktion känner igen en meningsfrände.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar