De nödvändiga kompromisserna av Lucifer

Valet av Stefan Löfven till ny socialdemokratisk partiledare inbjuder till fortsatta kommentarer. Om man har en vänsterhållning och vill att politiken i Sveriges ska vridas åt det hållet, ska man då hälsa valet med tillfredsställelse eller tvärtom?
   För talar följande; Sverige behöver en livskraftig opposition och en stark socialdemokrati. Vänsterpartiet är ju en utbrytare till S, en korrektionsrörelse som håller fast vid en del ideal moderrörelsen tonat ner eller övergivit, så vi har anledning bry oss. Löfven har hälsats med varma ord i S och har goda chanser att återställa förtroendet för S. och det är viktigt också för oss andra icke-borgare.

Kärnkraft och vapenexport
Mot: Löfven förefaller ställa sig bakom ett antal ståndpunkter och hållningar som S var på väg att lämna, men som med honom får en förnyad styrka. Exempel är positiv hållning till kärnkraft, positiv hållning till Euron och acceptans för överstatliga inslag i EU. S vände på en femöring om europakten när Löfven ersatte Juholt. Han jobbade tidigare på vapentillverkaren Hägglunds, numera brittiskägt under namnet BAE Systems och storsäljare av stridsfordon och artilleri (Bofors). Det förefaller som om han i sin roll som Metallordförande var en pådrivare inom vapenexportlobbyn. Av sådana skäl finns det anledning tro att han kommer att stödja det nya JAS Gripen-projekt som är vara på väg genom exportaffären till Schweiz och som kommer att kosta oss dyrt.
   Slutligen: Löfven verkar höra hemma bland LO-traditionalisterna när det gäller kvinnolönerna, även om det är lite oklart. Det räcker i varje fall inte att säga ”jag är feminist”.

Hur bäddar man för resultat?
Ja, det finns förvisso mer att tillägga, men där är några utgångspunkter och de är inte så muntra. Men man kan också tänka i andra banor. Politik är framför allt en fråga om kompromissernas konst. Det är något man lätt glömmer när man har präglats av kommunalpolitik i Lund. Den borgerliga majoriteten här har aldrig på något sätt visat kompromissvilja och då har alltså resultatet blivit konfrontation i nästan alla lägen.
   Även i V:s förhållande till S har det mest handlat om strid. Det tog många år för S i Lund att erkänna V:s existens och dess existensberättigande. Den tiden är lyckligtvis förbi och i dag samarbetar de röd-gröna bra.
   Om vi ska kunna samarbeta S, V och Mp i framtiden behöver vi var för sig mejsla fram våra ståndpunkter som då kan appellera till skilda grupper. Det är uppenbart att det finns en stor grupp människor som har förtroende för klassisk socialdemokratisk politik för social rättvisa och tillväxt inkl. en positiv hållning till t.ex. kärnkraft och vapenexport. Det måste vara bättre att denna grupp lägger sina röster på S än på M vilket annars skulle ligga närma till hands. Och då är det helt enkelt bättre med en halvdålig S-politik som vi kan kompromissa med än en oproblematisk S-politik som väljarna förkastar.
   Ja, det är inte precis några originella tankar som formuleras här, men kanske det ibland behöver sägas också bland oss i vänstern. Det finns lägen då man måste hålla på sin ståndpunkt in i det sista. Men det finns också, och det är vanligare, lägen då det är rimligt att kompromissa för att gemensamt nå större styrka och kanske rentav resultat.