Måste kulturen vara vänster? av Gunnar Stensson

Det pågår sedan en månad en egendomlig debatt på rubrikens tema, inledd av författaren Bengt Ohlsson. Hundratal inlägg har framförts från alla håll.
   Frågeställningen är rimlig endast om den gäller fördelningen av kultursidornas innehåll just nu. Många debattörer är också främst ute för att beklaga sig över att de själva får för lite utrymme och att alltså diverse skitstövlar får för stort.
   Hur kan frågan om kulturen och vänstern besvaras i ett längre perspektiv?
   Ser man till 1900-talets svenska litteratur finner man förstås att arbetarförfattarna, klassiska och moderna, är vänster. Flertalet klassiska borgerliga författare beskriver sig också helst som vänster.
   Till och med de som med tilltagande senilitet utvecklades till reaktionärer som Verner von Heidenstam gjorde i sin krafts dagar vänsterinsatser: ”Det är skam. Det är fläck på Sverges banér att medborgarrätt heter pengar.” I frågan om allmän rösträtt stod han på samma sida som August Palm.

Finns det läsvärda fascister och nazister?
Frågan är kontroversiell, men måste besvaras jakande. Visst gör det det. Ett aktuellt exempel i Anders Breiviks Norge är Knut Hamsun, som skrev romaner som ”Svält”, men senare kom att hylla Hitler och efter kriget straffades som krigsförbrytare. Jan Troell gjorde en film om hans liv.
   Andra exempel är europeiska författare som den poetiskt nyskapande imagisten Ezra Pound (”Cantos”), som hyllade Mussolinis fascism, och den franske romanförfattaren Louis-Ferdinand Celine, socialt engagerad upphovsman till proletärromanen ”Resa till nattens ände”.
   Båda undgick med knapp nöd att avrättas för antisemitism och nazism efter andra världskriget.
   I senare tid har vi Per Olof Sundman, centerpolitiker, tidigare nazist, som skrev ”Ingenjör Andrés luftfärd”,  filmatiserad av Jan Troell.
   För att inte tala om alla läsvärda katoliker. Graham Greene, Francois Mauriac, T S Eliot.
   Om Balzac skrev Jan Myrdal, att han visserligen var reaktionär men genom sin minutiösa samhällsbeskrivning kom att främja revolutionen. En uttalad reaktionär som i praktiken blev vänster, alltså.
   Duktiga författare blir ofta vänster, vare sig de vill eller inte.
   Bengt Ohlsson, som initierade debatten, har tagit upp traditionen efter Hjalmar Söderberg. Under de senaste åren av sitt liv bodde Hjalmar Söderberg i Köpenhamn och ägnade sig åt modig kritik av Hitler och nazismen. Vänster alltså.

PS.  Centerns Annie Lööf har den amerikanska författaren Ayn Rand som idol. Enligt många är Ayn Rands samhällssyn facistisk. Hennes böcker har jag inte läst.