All heder åt Havängs Museiföreing som tagit
strid för spridda furuskogen på speciellt torrhedarna längs norra
Österlenkusten. Länsstyrelsen i Skåne för nämligen sen ett antal år ett
formligt krig mot furan som ska ersättas med "inhemska eller skånska
trädslag" och ett antal reservat runt om i landskapet, har redan röjts.
Beståndet nu gäller väl Ravlundafältet och förevändningen heter
sällsynta svampar i dolda kampen bli kvitt om det nu är barrskog öht,
utanför taigabältet. Nå, den var med när Stenshuvud blev nationalpark
minns hur Runo Löwenmo, landskapsarkitekt och konsult åt staten ville
röja väck arborétet på nordsluttningen då fullt med "osvenska"
trädslag. Landskapsarkitekter är befarat ett ruggigt släkte - i Lund
bär omdaningen vid Stadsparken och på Domkyrkoplan vittne om vad händer
när yrkesfolk med grandiosa och trendiga idéer, släpps lösa av
politiskt valda ecclesiastiska och civila huvudmän, med kringskuret
förstånd. En svårfattbar respektlöshet mot natur- och kulturvärden men
starkt minnande om den modernitetshybris och överbefolkning som rev väck
medeltida kyrkobyggnadsarvet, under sena 1800-talet och kalhögg
naturen.
En annan icke lövbärande och därmed väl suspekt karaktärsväxt är enen som efterhand synbarligen försvinner från skånska betesreservaten. Nu kräver ju arten ett hårt betestryck att regenerera sig, menas kala fläckar men är enens smygande sorti oönskad? Om nu inte höga kvävenivåerna varstans i naturen spelar in. Så grova röjningen av barriärplanteringen samt speciellt rara och känsliga sandfånget vid Tyge å vilket förra sommaren gav vildcamping med husbilar och storbrasor med hyggesmaterialet. Vad är tanken och meningen? En smått överjordisk ekonisch som tagit decennier för naturen att gestalta - vem vill idag se spillrorna? För snart tio år kändes campingen långt borta då jag övernattade i sovsäck, vid åmynningen. Nu Svenssonbrackor överallt med gängse attribut och attityder, föga märkligt man önskar en långt magrare samhällsvariant - sen pandemin gjort väck med Rattus Sapiens, bland folk, ledare och hela nationer. Därpå gärna ett upplyst 1700-tals valfritt (...) styre - allt mer värdekorrupta och materialistiska folkväldet förtjänar en ände med sann förskräckelse.
Däremot kan flygsandsfältet intill Ängelholm gärna omgestaltas, diken med fulvatten och torra pinngranar i trängsel skapar ställvis områden med obefintliga naturvärden där blott mygg trivs. Passande dock för (v)andrarlag att bygga ett naturide, i vintertid. Sen torr björkved inhandlats på macken invid - var inte med, läste blott om. Nästa gång med snö ska både byggas och eldas med, i förväg fällda pinneländet och i gläntan våren därpå sättas fur! Samt ask och i brasaskan hassel. Sån är tanken - mennaturen styr vad går an. Viss jordförbättring? I somliga partier som vid skjutbanan återfinns flyttjord med annan jordmån och mer standardartad, hög vegetation med angeläget gallringsbehov. Man undrar hur långsiktiga skötselplanen ser ut - tanken bak reservat förutsätter ju nåt värt att bevara vilket finns i strandmiljön med gyllengula lite sträva sanden och dynpartiet samt i uppvuxna trädmiljön, bort mot Vegeån. Där ondulerade markskiktet bitvis blottlagts, om nu av pedagogiska skäl eller vad. Skapar på håll i varje fall en illusion av dagbrott med guldmineral men Kullens vackert och friskt rödstripiga surbergarter ju inom synhåll, så väl därav. Så bort mot Råbocka och järnvägskröken en föga tjusande skogsmiljö, med anorektiska granparodin bland annat. Vad göra - under goda borgerlighetens paradepok fanns försköningsföreningar, del av ett vittförgrenat och rikt civilsamfund som nu dränkts i void-konsumtion och allsköns snurra-runt intressen. Självskapat elände ersätter det naturgivna som vi slapp.
En annan icke lövbärande och därmed väl suspekt karaktärsväxt är enen som efterhand synbarligen försvinner från skånska betesreservaten. Nu kräver ju arten ett hårt betestryck att regenerera sig, menas kala fläckar men är enens smygande sorti oönskad? Om nu inte höga kvävenivåerna varstans i naturen spelar in. Så grova röjningen av barriärplanteringen samt speciellt rara och känsliga sandfånget vid Tyge å vilket förra sommaren gav vildcamping med husbilar och storbrasor med hyggesmaterialet. Vad är tanken och meningen? En smått överjordisk ekonisch som tagit decennier för naturen att gestalta - vem vill idag se spillrorna? För snart tio år kändes campingen långt borta då jag övernattade i sovsäck, vid åmynningen. Nu Svenssonbrackor överallt med gängse attribut och attityder, föga märkligt man önskar en långt magrare samhällsvariant - sen pandemin gjort väck med Rattus Sapiens, bland folk, ledare och hela nationer. Därpå gärna ett upplyst 1700-tals valfritt (...) styre - allt mer värdekorrupta och materialistiska folkväldet förtjänar en ände med sann förskräckelse.
Däremot kan flygsandsfältet intill Ängelholm gärna omgestaltas, diken med fulvatten och torra pinngranar i trängsel skapar ställvis områden med obefintliga naturvärden där blott mygg trivs. Passande dock för (v)andrarlag att bygga ett naturide, i vintertid. Sen torr björkved inhandlats på macken invid - var inte med, läste blott om. Nästa gång med snö ska både byggas och eldas med, i förväg fällda pinneländet och i gläntan våren därpå sättas fur! Samt ask och i brasaskan hassel. Sån är tanken - mennaturen styr vad går an. Viss jordförbättring? I somliga partier som vid skjutbanan återfinns flyttjord med annan jordmån och mer standardartad, hög vegetation med angeläget gallringsbehov. Man undrar hur långsiktiga skötselplanen ser ut - tanken bak reservat förutsätter ju nåt värt att bevara vilket finns i strandmiljön med gyllengula lite sträva sanden och dynpartiet samt i uppvuxna trädmiljön, bort mot Vegeån. Där ondulerade markskiktet bitvis blottlagts, om nu av pedagogiska skäl eller vad. Skapar på håll i varje fall en illusion av dagbrott med guldmineral men Kullens vackert och friskt rödstripiga surbergarter ju inom synhåll, så väl därav. Så bort mot Råbocka och järnvägskröken en föga tjusande skogsmiljö, med anorektiska granparodin bland annat. Vad göra - under goda borgerlighetens paradepok fanns försköningsföreningar, del av ett vittförgrenat och rikt civilsamfund som nu dränkts i void-konsumtion och allsköns snurra-runt intressen. Självskapat elände ersätter det naturgivna som vi slapp.
Till sist de dock numera patriotiskt helkorrekta lövträden. Dessa ger ett övermått av skugga och är i fuktmiljöer otrivsamma och dominerande, speciellt i flock med en undermiljö som gynnar blodparasiter. Även i stadsmiljö kan alléer med fördel besättas med gleskroniga välvalda barrträdsarter och minsann, sparades inte en rest av furuet invid forna Stadsarkitekt- paviljongen i skiftet mellan 80- och 90-tal en tid då lärdomstaden bidrog med många lyckade stadsförnyelser samt ännu inte blivit malign, till storlek och trafik med en alltmer bisarr, tidsenlig självsyn. För att återvända till Österlen borde lövträd beskäras eller avverkas inom Stenshuvud med kringområden, att skapa en allsidig och pluralistisk ekomiljö. Länsstyrelsen har att tillgodose olika intressen inom skötseln. Men tydligen består fixidéer kring renhet, inom flora&faunavård. Ja, vad sker egentligen i huvudet på en makthavande biolog? Amok bland värdena? Speciellt när vettdelen av allmänna opinionen samt antikvariskt sakkunniga är i underläge pga sanslösa tidsandan. Och vad gör man med en människosort som slutat sträva efter det rätta och goda samt låter allsköns distraktioner fylla psyket och livet? Måtte amerikanska tidsåldern få ett abrupt slut. I utkanten av och centralt i Lund alltfler områden man skonar ögat och minnet tvingas ta del av. Fast bak Biblan en småclownig ljusglimt, inför våren mitt i samlade urbaneländet. Hur tar man sig härifrån - och hur illa bortom skånska tillväxtbältet, där tigertänkande råder. Må man slippa destruktion för göra slut på ohållbarheten. Lever vi i yttre dagarna av nåt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar