Att ge ut ett nummer av Veckobladet samma dag
som Gunnar begravs känns märkligt. Det finns så många ord att välja på;
sorgligt, hemskt, bedrövligt eller fördj..ävligt. Men för mig känns det
just nu märkligt. Att veta, men ännu inte riktigt förstå att det
aldrig mer ramlar ner en text, ofta med ett lätt oväntat innehåll, i
mail-lådan.
Om uttrycket "någon att hålla i när det blåser hårt" varit sant så var det Gunnar för VB. En vanlig situation när vi tillverkade VB i pappersformatet: "Fan nu har jag ett sånt där hopplöst hål på sidan tre, för långt för en notis och för kort för en artikel", ropar redigeraren. Gunnar svarade helt kort, hur många tecken behöver du? Ingen suck, inget halvtrött "ta en bild så vi får gå hem nångång" utan helt kort. Hur många tecken?
Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om Gunnar men det finns några som gör det alldeles utmärkt i veckans VB-nummer så jag skall nöja mig så här och låta Gunnar tala själv.
Gunnar skrev om så mycket, stora mängder värdefulla och insiktsfulla seriösa artiklar om vitt skiftande ämnen, hans kunskaper och minne var av oerhörd bredd.
Men jag tyckte alltid mest om de satiriska och lätt elaka alster han skrev under signaturen Grr, antalet r är här synnerligen viktigt! Elaka men alltid med en glimt i pennan som förlät det mesta, även hos de apostroferade. Här nedan följer två exempel från det tidiga 80-talet. Inte säkert att det är de bästa men de är BRA!
Om uttrycket "någon att hålla i när det blåser hårt" varit sant så var det Gunnar för VB. En vanlig situation när vi tillverkade VB i pappersformatet: "Fan nu har jag ett sånt där hopplöst hål på sidan tre, för långt för en notis och för kort för en artikel", ropar redigeraren. Gunnar svarade helt kort, hur många tecken behöver du? Ingen suck, inget halvtrött "ta en bild så vi får gå hem nångång" utan helt kort. Hur många tecken?
Det finns så mycket jag skulle vilja skriva om Gunnar men det finns några som gör det alldeles utmärkt i veckans VB-nummer så jag skall nöja mig så här och låta Gunnar tala själv.
Gunnar skrev om så mycket, stora mängder värdefulla och insiktsfulla seriösa artiklar om vitt skiftande ämnen, hans kunskaper och minne var av oerhörd bredd.
Men jag tyckte alltid mest om de satiriska och lätt elaka alster han skrev under signaturen Grr, antalet r är här synnerligen viktigt! Elaka men alltid med en glimt i pennan som förlät det mesta, även hos de apostroferade. Här nedan följer två exempel från det tidiga 80-talet. Inte säkert att det är de bästa men de är BRA!
– Kungsmarken, hade Gustaf sagt alldeles bestämt när jag bett honom föreslå mål för vår söndagsutflykt. Men vilken sevärdhet hade han tänkt att vi skulle studera, undrade jag medan jag cyklade ut på spåret. Moräner, rara örter, fossila åkrar?
– Överklassen, sa Gustaf. Bästa stället i stan att spisa ettorna. Och han förde oss till sextonde hålets green, där vi slog oss ner alldeles i kanten av det kortsnaggade, specialgödslade gräset.
Den förste spelaren var en ensam något knubbig man i nedre medelåldern, och hans gång blev något avvaktande när han fick se Gustafs osannolika kombination av oklanderlig linnekostym och störthjälm. Men hans andraslag hade varit utmärkt, och det borde vara en lätt sak för honom att sänka putten. »Golf». sa Gustaf när den knubbige höjde klubban »är en underbar sport, men läkarna har nog rätt i att den är överskattad som motion.» Märkligt nog blev putten alldeles sned. Gustaf sa inget mer, men såg mycket deltagande ut.
Sen var det den framgångsrike radiohandlaren med familj. »Det bästa är nästan att golfen är så demokratisk nuförtiden», menade Gustaf medan radiohandlaren stod och måttade. »Förr levde klubben verkligen upp till namnet Lunds Akademiska Golfklubb. Det är klart att det gav en viss stil åt det hela. men nog är det bättre med demokrati, att precis vem som helst får vara med.»
Man måste vara alldeles avspänd för att slå en rak putt, och radiohandlaren var nog inte alldeles avspänd. Hade han varit det skulle han inte ha morrat.
Kanske hade han något slags komplex för spelaren bakom, den bekante professorn. Att denne numera föredrog den friska golfbanan framför den kvava institutionen framgick både av hans djupa solbränna och excellenta spel, som mången yngre golfare hade anledning att avundas. Den betydligt
yngre, kvinnliga spelaren - institutionssekreterare? - i hans sällskap syntes också full av beundran. Professorn höjde klubban lätt för det avgörande slaget. »Golfen», sa Gustaf, »är en suverän tröstare. Hur många män har inte i den fått kompensation för sorger, besvikelser, impotens ... »
Professorn höjde åter klubban, betydligt högre denna gång. Jag förstod nu varför Gustaf bar störthjälm.
Grr
Mellanskikt eller medelklass
Redaktionen säger att den vill ha en
extralång (»och gärna självironisk, sånt går all tid hem») betraktelse
till VBs julläsning. Då blir det till att välja ett stort ämne. Jag
tror jag tar mellanskikten.
Jag har aldrig träffat på begreppet mellanskikt hos Marx och Engels. Naturligtvis finns det nånstans hos dem, men frågan är vilken tysk term de använde. Skulle nog vilja ta reda på det, men blotta tyngden hos de 42 tjocka banden i Marx-Engels Werke överst på bokhyllan får mej att avstå. Tyvärr har jag aldrig haft råd med registerbanden.
***
Fast jag minns inte heller termen från det tidiga sextitalets föreläsningar. Då var det ännu bara tal om medelklass och socialgrupp 2. Det var knepiga begrepp som inte blev klarare av sociologernas utläggningar.
Men så skulle vi i statistiken lära oss vad ett fyrfältsdiagram är. Föreläsaren exemplifierade med Harry Martinsons indelning av medelklassen efter variablerna bildning och piano: medelklass med bildning och piano, medelklass med bildning utan piano, medelklass utan bildning med piano samt medelklass utan såväl bildning som piano. Med ens klarnade innebörden av de båda begreppen medelklass och fyrfältsdiagram.
Rolf Nilson (vpk) alluderade nyligen på Martinsons indelning i en reservation till kommunstyrelsen när borgarna ville dra in Linerofilialen. Han menade att fullmäktige- borgarna med både bildning och piano (läs Per-Håkan Ohlsson & Co) blivit överkörda av sina mer robusta och framför allt långt mer talrika kolleger.
Jag visade reservationen för en borgare jag känner. Han skrattade artigt men osäkert, vilket fick mej att tvivla på hans litterära bildning. (Men jag har sett hans piano!)
***
Nu kommer jag på vad Marx och Engels måste ha använt för term. Zwischenlager, naturligtvis.
Mellanskiktens medlemmar är ofta svårbestämbara. Har man en vag känsla av att nån tillhör mellanskikten, kan man alltså säga att han är så där lite zwischen.
***
För tretti år sen fanns i Lund ungefär lika många anställda i »industri och hantverk som i »förvaltning och offentlig servic». En generation senare är de senare tre gånger så många, och gapet ökar i rask takt.
I denna snabba förändring ser man den materiella orsaken till den väldiga utbredningen i Lund av såväl termen som företeelsen mellanskikt. Den förklarar också varför den genomsnittlige mellanskiktaren är rätt ung. En traditionell samhällsvetare skulle tala om en lokal ansvällning av yngre, bildad medelklass.
Med denna ansvällning har följt en rad intressanta bifenomen, t ex VPK Lund.
***
Men det var inte detta jag skulle tala om. Utan om att jag älskar dessa mellanskikt och deras friska ombytlighet. Plötsligt blommar hela stan i violett. Plötsligt har alla
Jag har aldrig träffat på begreppet mellanskikt hos Marx och Engels. Naturligtvis finns det nånstans hos dem, men frågan är vilken tysk term de använde. Skulle nog vilja ta reda på det, men blotta tyngden hos de 42 tjocka banden i Marx-Engels Werke överst på bokhyllan får mej att avstå. Tyvärr har jag aldrig haft råd med registerbanden.
***
Fast jag minns inte heller termen från det tidiga sextitalets föreläsningar. Då var det ännu bara tal om medelklass och socialgrupp 2. Det var knepiga begrepp som inte blev klarare av sociologernas utläggningar.
Men så skulle vi i statistiken lära oss vad ett fyrfältsdiagram är. Föreläsaren exemplifierade med Harry Martinsons indelning av medelklassen efter variablerna bildning och piano: medelklass med bildning och piano, medelklass med bildning utan piano, medelklass utan bildning med piano samt medelklass utan såväl bildning som piano. Med ens klarnade innebörden av de båda begreppen medelklass och fyrfältsdiagram.
Rolf Nilson (vpk) alluderade nyligen på Martinsons indelning i en reservation till kommunstyrelsen när borgarna ville dra in Linerofilialen. Han menade att fullmäktige- borgarna med både bildning och piano (läs Per-Håkan Ohlsson & Co) blivit överkörda av sina mer robusta och framför allt långt mer talrika kolleger.
Jag visade reservationen för en borgare jag känner. Han skrattade artigt men osäkert, vilket fick mej att tvivla på hans litterära bildning. (Men jag har sett hans piano!)
***
Nu kommer jag på vad Marx och Engels måste ha använt för term. Zwischenlager, naturligtvis.
Mellanskiktens medlemmar är ofta svårbestämbara. Har man en vag känsla av att nån tillhör mellanskikten, kan man alltså säga att han är så där lite zwischen.
***
För tretti år sen fanns i Lund ungefär lika många anställda i »industri och hantverk som i »förvaltning och offentlig servic». En generation senare är de senare tre gånger så många, och gapet ökar i rask takt.
I denna snabba förändring ser man den materiella orsaken till den väldiga utbredningen i Lund av såväl termen som företeelsen mellanskikt. Den förklarar också varför den genomsnittlige mellanskiktaren är rätt ung. En traditionell samhällsvetare skulle tala om en lokal ansvällning av yngre, bildad medelklass.
Med denna ansvällning har följt en rad intressanta bifenomen, t ex VPK Lund.
***
Men det var inte detta jag skulle tala om. Utan om att jag älskar dessa mellanskikt och deras friska ombytlighet. Plötsligt blommar hela stan i violett. Plötsligt har alla
mellanskiktstjejer blivit vegetarianer och spelar flöjt. Plötsligt ska alla hälla mjölk i kaffet.
»De är ombytliga i politiken också», grymtade en partiveteran när mellanskikten i början av sjuttitalet fått upp ögonen för VPK.
»I dag röd, i morgon blå. De är av tvivelaktigt värde för partiet. Hellre mindre men bättre.» (Det sista är en boktitel av Lenin. Partiveteraner citerar Lenin utan att ange källa.)
Han hade glömt, eller förträngt, att de hederliga arbetare som partiet bestod av under glansåren kring 1945 visat sej vara de verkligt ombytliga. Från ett val till ett annat halverades kommunisternas röstetal, för att i nästa val halveras en gång till. Och det bara för att Sovjetunionen gett »broderlig hjälp» åt ett land i Östeuropa.
***
Mellanskikten klarar av sånt mycket bättre. De är ofta, genom sin (ut)bildning och samhällsposition, överdängare på att rationalisera, dvs (bort)förklara saker.
Ta detta med Waldorf. När den lundensiske mellanskiktarens barn närmar sej skolåldern, inser han/hon ofta att det känsliga och i regel konstnärligt begåvade barnet riskerar att fara illa i den vanliga, rustika grundskolan. I stället hägrar den gamla byskolan i Hardeberga, där en tysk själavandringssekt huserar. Kommer barnet in där lämnar föräldern vanligen det ordinarie politiska livet för att i stället köra skolskjuts, ordna basarer, fixa utställningar, trycka på anslagsbeviljande skolpolitiker osv.
Det är klart att ungen utvecklas och trivs, omgiven av sociala likar och med helengagerade föräldrar och lärare. Men om ni ber den bildade medelklassföräldern förklara detta faktum? Då handlar det om undergörande Pedagogiska Alternativ, som uppmuntrar Personlighetens Fria Växt.
Så jag litar på mellanskiktarens förmåga att resonera bort politiska chocker.
***
Fast det är klart att VPK börjat förlora något av sin attraktionskraft hos de mottagligaste bland zwischen-folket. Tidens tecken tyder i stället på att de socialdemokratiska aktierna stiger.
Där kommer de att känna sej hemma. Skalar ni t ex från socialdemokraternas kommunfullmäktige bort gruppen av bastanta medelålders herrar som kommit upp den fackliga vägen och ofta sen 20-30 år har sin försörjning genom Rörelsen, hittar ni idel mellanskikt. Och SAPs stadsdelsmöten är lika präglade av mellanskikten och deras små bekymmer som nånsin VPKs.
Denna klassidentitet utgör den säkraste grunden för ett framtida fruktbart samarbete mellan de båda arbetarpartierna i Lund.
***
Det är klart att samhället rent objektivt klarar sej fint utan studiesekreterare, utredningsassistenter, organisationspsykologer och liknande. Men medge att Lund skulle vara bra mycket torftigare och tråkigare utan mellanskikten.
Jag älskar dem.
Grr
»De är ombytliga i politiken också», grymtade en partiveteran när mellanskikten i början av sjuttitalet fått upp ögonen för VPK.
»I dag röd, i morgon blå. De är av tvivelaktigt värde för partiet. Hellre mindre men bättre.» (Det sista är en boktitel av Lenin. Partiveteraner citerar Lenin utan att ange källa.)
Han hade glömt, eller förträngt, att de hederliga arbetare som partiet bestod av under glansåren kring 1945 visat sej vara de verkligt ombytliga. Från ett val till ett annat halverades kommunisternas röstetal, för att i nästa val halveras en gång till. Och det bara för att Sovjetunionen gett »broderlig hjälp» åt ett land i Östeuropa.
***
Mellanskikten klarar av sånt mycket bättre. De är ofta, genom sin (ut)bildning och samhällsposition, överdängare på att rationalisera, dvs (bort)förklara saker.
Ta detta med Waldorf. När den lundensiske mellanskiktarens barn närmar sej skolåldern, inser han/hon ofta att det känsliga och i regel konstnärligt begåvade barnet riskerar att fara illa i den vanliga, rustika grundskolan. I stället hägrar den gamla byskolan i Hardeberga, där en tysk själavandringssekt huserar. Kommer barnet in där lämnar föräldern vanligen det ordinarie politiska livet för att i stället köra skolskjuts, ordna basarer, fixa utställningar, trycka på anslagsbeviljande skolpolitiker osv.
Det är klart att ungen utvecklas och trivs, omgiven av sociala likar och med helengagerade föräldrar och lärare. Men om ni ber den bildade medelklassföräldern förklara detta faktum? Då handlar det om undergörande Pedagogiska Alternativ, som uppmuntrar Personlighetens Fria Växt.
Så jag litar på mellanskiktarens förmåga att resonera bort politiska chocker.
***
Fast det är klart att VPK börjat förlora något av sin attraktionskraft hos de mottagligaste bland zwischen-folket. Tidens tecken tyder i stället på att de socialdemokratiska aktierna stiger.
Där kommer de att känna sej hemma. Skalar ni t ex från socialdemokraternas kommunfullmäktige bort gruppen av bastanta medelålders herrar som kommit upp den fackliga vägen och ofta sen 20-30 år har sin försörjning genom Rörelsen, hittar ni idel mellanskikt. Och SAPs stadsdelsmöten är lika präglade av mellanskikten och deras små bekymmer som nånsin VPKs.
Denna klassidentitet utgör den säkraste grunden för ett framtida fruktbart samarbete mellan de båda arbetarpartierna i Lund.
***
Det är klart att samhället rent objektivt klarar sej fint utan studiesekreterare, utredningsassistenter, organisationspsykologer och liknande. Men medge att Lund skulle vara bra mycket torftigare och tråkigare utan mellanskikten.
Jag älskar dem.
Grr
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar