Gunnar Sandin 1940 - 2012 av Sten Henriksson

Att skriva om Gunnar Sandin, bortgången den 31 mars, i det Veckoblad han själv startade och ofta fyllde, är inte en uppgift för en enda person. Hans många roller och breda kontaktnät innebär att vi är många som kan bidra till bilden av hans verk. Jag tänker i all korthet nämna några av hans insatser.

En unik Skånekännare
Gunnar kom till Lund från Värmland och tog upp studier i historia, sociologi och, framför allt, kulturgeografi. Han skaffade sig en bred kunskap om samhälle, natur och näringsliv ­– han skrev trebetygsuppsats om markanvändningen vad gäller Skånes nerlagda järnvägar. Det innebar att han gick de gamla sträckningarna och det blev en del av hans väl mest kända kunskapsprojekt: rutorna. Den topografiska kartan över Skåne rymmer ca 11,000 kilometerstora rutor enligt UTM-systemet och Gunnar satte sig för att gående besöka samtliga. Han lyckades. För några år sedan återstod en handfull och de lät han vara. Finns det någon annan som har nått en sådan grad av skånsk lokalkännedom?

Järnvägsforskaren
Gunnar blev en av Sveriges främsta järnvägsforskare. Det är ett fält som domineras av hängivna amatörer som ofta skriver med bedövande detaljrikedom. Vad Gunnar gjorde var att integrera sina breda kunskaper när han skrev om järnvägar: det var lika mycket industri- och näringshistoria som godsvagnstyper och stationshusarkitektur och allt detta insatt i sitt sociala och politiska sammanhang. Boken om BLHJ (Bjerredsbanan) är ett bra exempel, hans genomgång av Piraten och järnvägarna i Piratensällskapets årsbok ett annat. Hans senaste järnvägsbok, ”Vägen till Citybanan”, kom i höstas och handlar om nord-sydförbindelserna genom Stockholm, ett nog så aktuellt ämne. Han var förstås också en centralperson i produktionen av den kraftfulla volymen ”Järnvägsdata. Med trafikplatser.”, där inte en hållplats lämnas oförtecknad.

Översättaren
Översättning av samhällsvetenskaplig litteratur var Gunnars yrkesverksamhet – jag tror det blev ett fyrtiotal böcker. Mest kända är kanske Manuel Castells tre volymer om informationssamhället för Daidalos, men de åtföljdes av arbeten för förlag som Ordfront, SNS, Arkiv, Gidlunds, Studentlitteratur etc. Inte minst har Gunnar uppmuntrat och stöttat andra att gå in på översättarbanan.

Den politiske slitvargen
Men det är som politisk person väl de flesta har uppfattat Gunnar. Hans uppväxt i arbetarsamhället Skoghall lade väl en grund och han gick in i den vänstermiljö som växte fram i Lund under 1960-talet. Socialdemokratiska studentklubben var en början, men viktigare var nog den utomparlamentariska rörelsen. Senare blev dåvarande Vpk hans hemvist. Där fanns en tynande organisation men det blev 68-generationen som förde upp partiet på banan igen i Lund genom att appellera till nya grupper. De oortodoxa metoder som framför allt växte fram i Vietnamrörelsen kom att förnya och vitalisera det svenska politiska livet.

Idémakaren, organisatören
Och här utvecklade Gunnar det som kom att bli hans särprägel: uppfinningsrikedom, självförtroende, förmåga att ta och genomföra initiativ.  Jaså, vi har ingen orkester till Vänsterns 1:a majtåg 1974? Då får vi skaffa instrument, träna folk och starta en egen blåsorkester – Gunnar rekryterade personligen halva orkestern.  Jaså vi skulle behöva tillgång till vänsterlitteratur och – tidskrifter. Då får vi starta ett Bokcafé, Gunnar blev själv störste aktietecknaren.  Jaså VPK:s tidningar är tråkiga medan de borgerliga tidningarna försöker tiga ihjäl oss? Då får vi starta en egen tidning, Veckobladet med 40 nummer om året och en prenumererad upplaga som tidvis nådde 900 ex. Är partiets valaffischer tråkiga och fula? Då får vi själva rita affischer och trycka dem med en hemmabyggd silkscreenpress.
   Alltså, goda idéer är det många som har, men vilja och uthållighet är ovanligare. Inte sällan krävs också envetet och slitigt arbete. Gunnar tvekade aldrig utan införlivade bland sina visdomsord att politiskt arbete är i första hand en fråga om att gå och bära. Han blev en politikens slitvarg med en ovanlig medvetenhet om politikens och kulturens materiella sidor. Hans blygsamhet var stor och han skulle varit främmande för varje uttalande om sin egen roll, och politik är förvisso en kollektiv verksamhet, men jag menar att han blev den enskilt mest betydelsefulla personen för vänstern i Lund. Han undvek de officiella posterna och sade sig vara främmande för teoretiska spetsfundigheter men hans organisationsarbete har varit grunden för den politiska kultur som har fortlevt i Lund sedan 1970-talets början.

Musik och politik
Röda Kapellet får väl anses vara Gunnars älsklingsprojekt. Lundaborna kan på Mårtenstorget höra Debussy, Eisler och Lars-Erik Larsson blandade med kommunalpolitiska appeller. Orkestern har i samband med Kulturnatten bjudit på temakonserter och naturligtvis deltagit i ett stort antal arrangemang för solidaritets– och miljöarbete. Gunnar hjälpte också till att starta upp systerorkestrar i bl.a. Stockholm och i ett trettiotal år har dessa orkestrar inkl. vår danska systerorkester Røde Horn varje sommar ett orkesterläger under en vecka då vi spelar och utbyter erfarenheter.
   Till allt annat har Gunnar sedan länge varit en varm Europavän. ”Marx skulle ha gillat EU” sa han inför EU-omröstningen. Hans ställningstagande gav upphov till hans sista politiska strider och vi är väl en del som inte följt honom på den punkten. Men visst vittnar det om hans självständiga och oortodoxa hållning.

”Don’t mourn, organize!
Det är svårt för många av oss att vänja sig vid att Gunnar inte längre finns. Själv tänkte jag under den här påskens väder på de förbannelser över sur ved, isande vind och blötsnö på Linderödsåsen vi skulle ha kunnat utbytt under en påskvandring i år. Det skulle i så fall ha blivit den trettiosjunde i ordningen.
   Vad ska vi då ta oss till? Ja, till minne av organisatören Gunnar skulle vi kunna följa Joe Hills kända uppmaning inför sin död: ”Don’t mourn, organize!”