Ai Weiwei – Never sorry! av Bertil Egerö

En bra titel på en riktig bra dokumentär. Går ännu en kort tid på Kino, skynda dit!
Det är en stark film, om en stark människa och om Kina. Ett Kina där staten värjer sig och kämpar emot allt som likna medborgarmakt. Där korruption och maktmissbruk döljs, hemlighålls, och där konsten och sociala medier kan göra starka inbrytningar.
   Ai Weiwei är inte bara en stor konstnär, han förstår också att använda sig av foto och snabba meddelanden, i bloggen och – när den stängts – via twitter. När statens representanter filmar filmas de, och strax finns de med sina aggressiva metoder att skåda på nätet. Smartphone med foto och en kort twitter-text är ett fint redskap i kampen för demokrati.
   ”Det är som i schack: just nu väntar jag på deras drag så jag kan göra mitt motdrag”, säger Ai Weiwei i en replik. På det ges flera exempel i filmen, främst i kampen för offentlighet åt de urusla skolbyggen som gjorde att tusentals skolbarn dog i en stor jordbävning för några år sedan. Staten mörkade dödssiffrorna, Ai Weiwei hör till dem som arbetar på att få fram bra uppskattningar. På en stor utställning i München monterades tusentals skolryggsäckar på konstmuseets långa yttervägg; med olika färger skapades på kinesiska budskapet ”Hon fick leva sju lyckliga år”. En påminnelse om de tusentals skolbarn som blev offer för jordbävningen.
   ”Det handlar om familjer som fått ett barn, och som riktat all sin omsorg och kärlek till detta enda barn.” Ai Weiwei undestryker det dramatiska i att förlora ett barn i landet där enbarnspolitiken drivs mycket hårt.
   Jag lämnade biografen funderande över det massiva statliga våld som nu verkar ha satt en munkavle på Ai Weiwei, och styrkt av de krafter i civilsamhället som aldrig kan helt bemästras av denna stat. Tillsammans med det växande internationella utbytet utgör de en aldrig vikande press på den politiska ledningen i Kina och dess motstånd mot reformer.
   Medan Ai Weiwei (tillfälligt?) tystats med hjälp av en villkorlig dom och en våldsamt stor straffskatt, avslutas filmen med en paroll som mycket väl kan vara hans egen: Don’t retreat, retweet!