Nordkorea har en ständigt växande turistindustri där det just nu råder högsäsong, utan rubriker om kidnappade turister. Hampus Eckerman, Stockholm, sände Bertil Egerö en personlig rapport från ett besök i somras.
Det enda sättet att åka till Nordkorea är via gruppresor. Den gruppresa jag själv åkte på bestod av 14 personer med tre guider för oss. Vid sådana tillfällen känns det som att bli vallad av olika fårhundar. Redan innan resan blev vi informerade om att vi visserligen kunde fråga om vad som helst, men att om vi började ifrågasätta vad guiderna sa i för hög grad så skulle vi antagligen få en något tråkigare resa då de skulle hamna i en defensiv attityd. Inte våga vara lika öppna och sociala. För det var de. Trevliga, vänliga och hjälpsamma.
Nordkorea är ett slutet land. Kanske inte så slutet som alla tror eller på riktigt samma sätt, men det är slutet. Vid inresan måste alla turister lämna ifrån sig sina mobiltelefoner som de är förbjudna att föra in i landet. Detsamma gäller GPS. Det finns ett mobiltelefonnät i landet och vi såg tjänstemän på gatorna som talade i sin mobil.
Styrda resor
I Nordkorea går det inte att åka runt fritt. Det är hela tiden att åka med gruppen som gäller. Alla resmål bestäms av Nordkoreanska staten på något vis och inte ens vår utländska resebyrå kunde med säkerhet säga vart vi skulle. Det var känt att resmål kunde ändras rakt av. Att översvämningar drabbat stora delar av landet var förstås också en orsak. Turerna började någonstans kring 8-tiden på morgonen och det var först någon gång vid 22-tiden man var tillbaka på hotellet med färdigäten middag.
Ingenstans stannade man för att tala med någon som inte var officiellt utvald - som om det hade gått. Folk talar i allmänhet inte engelska. Alla resmål är utvalda för att visa på Nordkorea som ett lyckat land. Ändå finns det saker man kan se som ger en delvis annan bild än vi får i utlandet. Jag vill betona att jag inte kan uttala mig för landet i sin helhet utan bara de delar jag själv besökt.
Som i så många andra länder finns ju fattigdomen främst på landsbygden. Först och främst är det inte så stor skillnad på Nordkorea och Kina. Det är samma typ av hus, samma typ av klädsel. Nu talar jag inte om de flashigare städerna som Beijing och Shanghai, utan om de mindre kända. I Pyongyang bor människor främst i höghus. Vår guide berättade att han bodde i ett ganska litet hus. Det var på 13-våningar.
Inga reklamskyltar men...
Transporter sker främst med spårvagn, tunnelbana och cykel. Bilar är mer sällsynta. Och det är rent. Väldigt, väldigt rent. Och grönt, makalöst grönt. Jag tror det till stor del kan bero på att det inte finns bilar, antagligen på grund av att landet inte har egen olja eller egentligen råd att importera. Annars är det mest slående egentligen frånvaron av reklam och avsaknaden av husdjur. Däremot finns förstås hyllningar till de döda ledarna (Nordkorea är en Nekrokrati, officiella ledare är de numera döda Kim Il-Sung och Kim Jong-Il). Fast den typen av hyllningar är förstås inte ovanliga i Asien. Se exempelvis på hur mycket hyllningar till den thailändska kungen som förekommer i diktaturens Thailand.
Andra delar känner jag igen från mina resor i Kuba. Bristen på fattiga människor, att alla har hela och rena kläder, men att feta människor nästan inte förekommer. Från det jag kunnat se i Pyongyang (som vi åkt runt mycket i med buss) och från fönstret på bussen när vi åkt ut i längre sträckor i landet saknas den brutala fattigdom jag sett i länder som Guatemala, Kambodja eller Indien. Det kan förstås finnas i andra områden, men statistik tyder på motsatsen. Nordkorea är inte i närheten av lika överbefolkat som andra länder i Asien, och trots gratis barnomsorg och incitament för dem som föder barn är det också en mycket låg befolkningstillväxt. Och befolkningstillväxten är starkt kopplad till fattigdom, ju fattigare ett land är desto högre barnadödlighet och därmed också fler barnafödslar som försäkring.
Försök till öppning
Läser man i västerländska medier kan det verka som motsatsen, men Nordkorea är ett land som försöker öppna upp sig. Ganska logiskt egentligen, varför skulle någon vilja vara diktator över ett fattigt land hellre än ett rikt sådant? Exemplen från Kina är också ganska tydliga och den nye ledaren Kim Jong-Un har talat i vaga ordalag om vikten av "ekonomiska reformer". Det finns ett privat universitet i Pyongyang som lär ut informationsteknologi, det finns särskilda Kasino-städer på gränsen mot Kina och Ryssland och särskilda industrialiserade zoner i syd mot Sydkorea. Nej, detta är inte information från guiderna på gruppresan utan från västerländsk press.
Problemet är den omfattande paranoia som råder i Nordkorea. Delvis är den historisk. Liksom Kina och Japan har Nordkorea alltid varit isolationistiskt, även innan den nuvarande regimen. Det hela blev inte bättre av USA:s inblandning i Korea-kriget där i princip varje nordkoreansk stad bombades sönder till grunden och USA varje vecka gjorde överflygningar med atombomber. Där hittar vi också orsaken till varför Nordkorea själva satsat på hårt på kärnvapen, för att aldrig känna sig utsatt på samma sätt igen.
Nordkorea var fram till slutet på 70-talet mer framgångsrikt än Sydkorea som var en diktatur in på 90-talet. Det talas dessutom tyst om de summariska avrättningar Sydkorea utförde på hundratusentals människor. Eller för all del om att Sydkoreas välstånd byggdes med hjälp av femårsplaner. Men idag är det Nordkorea som är de som står för övergreppen och de som odlar en av världens mest absurda ledarkulter.
Gemensamt för alla oss som åkte till Nordkorea verkade vara att vi överhuvudtaget hade rest mycket. Vi hade ganska roligt tillsammans. Skämtade med guiderna, bjöd soldater och arbetare på cigaretter. Det finns en fördom om diktaturer om att befolkningen antingen är hjärntvättad och uttryckslös, rädd och kuvad eller beväpnad och aggressiv. I själva verket är folk som de är mest. Vänliga och tillmötesgående, öppna för ett leende eller ett skämt.
Även soldater poserade villigt, särskilt då det var med vackra flickor. De varvade lite mellan att le och att bita ihop och se bistra ut som för att motsvara bilden på hur en soldat borde se ut. Annars är det där en känslig sak i Nordkorea. Just att fotografera militärbaser eller militärer är en av de få sakerna man kan råka i problem för. Nordkorea har tre års militärtjänst för män, frivillig för kvinnor. Ändå ser man gott om kvinnliga militärer. De är i princip alltid obeväpnade och det verkar handla även om civil tjänstgöring som t.ex att delta i att bygga hus.
Jovialiska diktatorer
Överallt på stan, i byggnader och klassrum sitter bilder på de två döda ledarna Kim Il-Sung och Kim Jong-Il. Till skillnad från de bistra statyer jag sett i de forna öststaterna porträtteras dessa två alltid som jovialiska och leende.
Det enda sättet att åka till Nordkorea är via gruppresor. Den gruppresa jag själv åkte på bestod av 14 personer med tre guider för oss. Vid sådana tillfällen känns det som att bli vallad av olika fårhundar. Redan innan resan blev vi informerade om att vi visserligen kunde fråga om vad som helst, men att om vi började ifrågasätta vad guiderna sa i för hög grad så skulle vi antagligen få en något tråkigare resa då de skulle hamna i en defensiv attityd. Inte våga vara lika öppna och sociala. För det var de. Trevliga, vänliga och hjälpsamma.
Nordkorea är ett slutet land. Kanske inte så slutet som alla tror eller på riktigt samma sätt, men det är slutet. Vid inresan måste alla turister lämna ifrån sig sina mobiltelefoner som de är förbjudna att föra in i landet. Detsamma gäller GPS. Det finns ett mobiltelefonnät i landet och vi såg tjänstemän på gatorna som talade i sin mobil.
Styrda resor
I Nordkorea går det inte att åka runt fritt. Det är hela tiden att åka med gruppen som gäller. Alla resmål bestäms av Nordkoreanska staten på något vis och inte ens vår utländska resebyrå kunde med säkerhet säga vart vi skulle. Det var känt att resmål kunde ändras rakt av. Att översvämningar drabbat stora delar av landet var förstås också en orsak. Turerna började någonstans kring 8-tiden på morgonen och det var först någon gång vid 22-tiden man var tillbaka på hotellet med färdigäten middag.
Ingenstans stannade man för att tala med någon som inte var officiellt utvald - som om det hade gått. Folk talar i allmänhet inte engelska. Alla resmål är utvalda för att visa på Nordkorea som ett lyckat land. Ändå finns det saker man kan se som ger en delvis annan bild än vi får i utlandet. Jag vill betona att jag inte kan uttala mig för landet i sin helhet utan bara de delar jag själv besökt.
Som i så många andra länder finns ju fattigdomen främst på landsbygden. Först och främst är det inte så stor skillnad på Nordkorea och Kina. Det är samma typ av hus, samma typ av klädsel. Nu talar jag inte om de flashigare städerna som Beijing och Shanghai, utan om de mindre kända. I Pyongyang bor människor främst i höghus. Vår guide berättade att han bodde i ett ganska litet hus. Det var på 13-våningar.
Inga reklamskyltar men...
Transporter sker främst med spårvagn, tunnelbana och cykel. Bilar är mer sällsynta. Och det är rent. Väldigt, väldigt rent. Och grönt, makalöst grönt. Jag tror det till stor del kan bero på att det inte finns bilar, antagligen på grund av att landet inte har egen olja eller egentligen råd att importera. Annars är det mest slående egentligen frånvaron av reklam och avsaknaden av husdjur. Däremot finns förstås hyllningar till de döda ledarna (Nordkorea är en Nekrokrati, officiella ledare är de numera döda Kim Il-Sung och Kim Jong-Il). Fast den typen av hyllningar är förstås inte ovanliga i Asien. Se exempelvis på hur mycket hyllningar till den thailändska kungen som förekommer i diktaturens Thailand.
Andra delar känner jag igen från mina resor i Kuba. Bristen på fattiga människor, att alla har hela och rena kläder, men att feta människor nästan inte förekommer. Från det jag kunnat se i Pyongyang (som vi åkt runt mycket i med buss) och från fönstret på bussen när vi åkt ut i längre sträckor i landet saknas den brutala fattigdom jag sett i länder som Guatemala, Kambodja eller Indien. Det kan förstås finnas i andra områden, men statistik tyder på motsatsen. Nordkorea är inte i närheten av lika överbefolkat som andra länder i Asien, och trots gratis barnomsorg och incitament för dem som föder barn är det också en mycket låg befolkningstillväxt. Och befolkningstillväxten är starkt kopplad till fattigdom, ju fattigare ett land är desto högre barnadödlighet och därmed också fler barnafödslar som försäkring.
Försök till öppning
Läser man i västerländska medier kan det verka som motsatsen, men Nordkorea är ett land som försöker öppna upp sig. Ganska logiskt egentligen, varför skulle någon vilja vara diktator över ett fattigt land hellre än ett rikt sådant? Exemplen från Kina är också ganska tydliga och den nye ledaren Kim Jong-Un har talat i vaga ordalag om vikten av "ekonomiska reformer". Det finns ett privat universitet i Pyongyang som lär ut informationsteknologi, det finns särskilda Kasino-städer på gränsen mot Kina och Ryssland och särskilda industrialiserade zoner i syd mot Sydkorea. Nej, detta är inte information från guiderna på gruppresan utan från västerländsk press.
Problemet är den omfattande paranoia som råder i Nordkorea. Delvis är den historisk. Liksom Kina och Japan har Nordkorea alltid varit isolationistiskt, även innan den nuvarande regimen. Det hela blev inte bättre av USA:s inblandning i Korea-kriget där i princip varje nordkoreansk stad bombades sönder till grunden och USA varje vecka gjorde överflygningar med atombomber. Där hittar vi också orsaken till varför Nordkorea själva satsat på hårt på kärnvapen, för att aldrig känna sig utsatt på samma sätt igen.
Nordkorea var fram till slutet på 70-talet mer framgångsrikt än Sydkorea som var en diktatur in på 90-talet. Det talas dessutom tyst om de summariska avrättningar Sydkorea utförde på hundratusentals människor. Eller för all del om att Sydkoreas välstånd byggdes med hjälp av femårsplaner. Men idag är det Nordkorea som är de som står för övergreppen och de som odlar en av världens mest absurda ledarkulter.
Gemensamt för alla oss som åkte till Nordkorea verkade vara att vi överhuvudtaget hade rest mycket. Vi hade ganska roligt tillsammans. Skämtade med guiderna, bjöd soldater och arbetare på cigaretter. Det finns en fördom om diktaturer om att befolkningen antingen är hjärntvättad och uttryckslös, rädd och kuvad eller beväpnad och aggressiv. I själva verket är folk som de är mest. Vänliga och tillmötesgående, öppna för ett leende eller ett skämt.
Även soldater poserade villigt, särskilt då det var med vackra flickor. De varvade lite mellan att le och att bita ihop och se bistra ut som för att motsvara bilden på hur en soldat borde se ut. Annars är det där en känslig sak i Nordkorea. Just att fotografera militärbaser eller militärer är en av de få sakerna man kan råka i problem för. Nordkorea har tre års militärtjänst för män, frivillig för kvinnor. Ändå ser man gott om kvinnliga militärer. De är i princip alltid obeväpnade och det verkar handla även om civil tjänstgöring som t.ex att delta i att bygga hus.
Jovialiska diktatorer
Överallt på stan, i byggnader och klassrum sitter bilder på de två döda ledarna Kim Il-Sung och Kim Jong-Il. Till skillnad från de bistra statyer jag sett i de forna öststaterna porträtteras dessa två alltid som jovialiska och leende.
Kim Il-Sung
• Santa Lucia: Varför envisades nordkoreanerna på hotellet med att spela en svensk julsång för mig när jag kom in? Och varför just Santa Lucia? I augusti?? Att de därefter följde upp med reklammusiken från Pripps Blå ser jag bara som en fortsättning.
• Ormsprit, ja: Liksom i Vietnam kan man köpa spritflaskor med en orm i. Enligt upplysning från guiden har ormen ofta legat i flaskan i närmare 10 år. Spriten är kring 40% och smakar hemskt, men ska enligt uppgift vara bra för potensen. Därför köpte jag två flaskor. Uniform: Det här var min stora miss. Hos skräddarna i hotellet kunde man beställa en måttsydd uniform av exakt samma typ som den som bars av Kim Jong-Il. Förslagsvis kombinerades den sedan med en liten knappnål med Nordkoreanska flaggan på.
• Hundsoppa: Nordkoreas mat är i allmänhet väldigt trist samt okryddad. Därför var hundsoppan en glad överraskning, välkryddad och god. Köttet var också utsökt. Hund rekommenderas!
• Propaganda: Det finns fantastiska propagandaaffischer att köpa. Nordkoreansk propaganda är inte lik någon annan, den har inte utvecklats. Fortfarande de sammanbitna käkarna, viftandet med hammaren och skäran, uttalanden om USA och dess marionetter. Med marionett syftas på Sydkorea vars ledare tituleras "Förrädaren" eller "Fegisen". Propagandan finns både i tidningar, affischer och vykort. Allt på engelska.
Blandade upplevelser
Våra besök under den guidade turen var en konstig kompott. Dels de vanliga monumenten och statyerna över de två stora ledarna. Vid de senare var det obligatoriskt att ställa sig på rad och buga för att visa sin vördnad. Ett besök till ett delfinarium och ett nöjesfät. Uppvisning i balett. Resa till en gigantisk damm som byggts på västkusten, ett bygge som faktiskt var imponerande även med västerländska mått. En titt i en Taekwando-skola. Ett besök till ett amerikanskt spionfartyg som tillfångatagits på nordkoreanskt gränsvatten och där amerikanerna tvingats pudla rejält för att få sin besättning släppt.
Fyra besök sticker dock ut ordentligt:
• Den Demilitariserade Zonen: Vid en resa på några timmar åkte vi ned till gränsen mot Sydkorea där avtalet om vapenstillestånd undertecknades (officiellt råder fortfarande krig mellan Nord- och Sydkorea). Där kunde vi se de flaggstänger, som länderna satt upp där de försökt konkurrera om höjden. Kring 300 meter höga hann de bli innan länderna sansade sig.
Intressant nog var det en ganska avslappnad stämning kring gränsen. Inga problem med att fotografera både hit och dit. En annan turist som gjort samma resa på den sydkoreanska sidan berättade att där var man tvungen att ständigt gå i raka led med armarna riktade mot marken och att alla tvingats skriva på ett avtal där de godtog att själva stå för alla risker om de skulle bli skadade.
• Farmen: Vi fick besöka en mönsterfarm som Kim Jong-Il sades ha besökt över 20 gånger och hans far fyra gånger fler. Det var nog det mest utstuderade propagandabesöket av dem alla. Vi fick inte se några djur. Inte titta in i växthusen. Inte se på några åkrar. Vad vi fick göra var att buga åt två bronsstatyer av de två stora ledarna, gå in i två typiska nordkoreanska hem som av en slump hade familjer med väldigt söta barn. Och sen... inget mer. Var farmen kom in i det hela förstod jag aldrig.
• Skolan: I en skola utförde de uppvisningar för oss turister och det var uppenbart att de valt ut de mest begåvade av barnen, antagligen i hela landet. De visade sina kunskaper i balett, ritning, sömnad, piano, datorer, osv. Och avslutade med ett uppträdande som var fullständigt fantastiskt. Hela resan hade varit värt det om jag så bara fått lyssna på de fem minuterna av fiolspel från en av de yngre kvinnorna. Men det var klassisk kadaverdisciplin av asiatiskt snitt, sådant som skrämmer oss västerlänningar. Det syntes att många av turisterna blev lite illa till mods. Talade om "hjärntvätt". Och det är det kanske, men inte något som är unikt för Nordkorea.
• Arirang: Masspelen är något unikt för Nordkorea. Det handlar om uppträdande av närmare 80 000 personer. Till detta sitter 20 000 skolelever och håller upp färgade lappar som de växlar för att skapa en föränderlig målning av landskap, propagandabilder och teckningar. Existensen av Arirang-festivaler är det som gör att det nu är högsäsong för turismen till Nordkorea. Inget annat land i världen har något liknande och det var verkligen fascinerande att se. Som en kombination av balett, cirkus och militärexercis.
Sammanfattningsvis så både bekräftades och motbevisades fördomarna om Nordkorea. Landet var slutet och man fick inte åka hur man ville. Samtidigt bekräftades knappast de västerländska propagandabilderna heller. Jag tror att den dagen Nordkorea väljer att göra som Kina, att införa liknande ekonomiska reformer, kommer det att gå väldigt fort. Men landets paranoia, som de troligtvis också har bra fog för, då amerikanska kärnbestyckade skepp patrullerar längs kusterna, gör att detta kan dröja. Särskilt som ledarna är måna om att lyckas behålla makten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar