Det råder stor oenighet om vad som är
huvudproblemet i Mellanöstern. Israel utpekar Iran. Flera bedömare
menar att Israels syfte är att avvända uppmärksamheten från sin egen
ovillighet att genomföra seriösa fredsförhandlingar med palestinierna.
Netanyahu har inte lyckats förmå USA att stödja en israelisk raid mot Iran. Den ickeallierade rörelsens möte i Teheran förra veckan visar att Iran förmår samla större delen av den ickevästliga världen, inklusive Pakistan, Indien, Kina, Palestina och Ban Ki-moon. Israels försök att isolera Iran har misslyckats.
Under det gångna året har Syrien befunnit sig i omvärldens fokus. Framför allt Saudiarabien och Qatar har bidragit till detta. Somliga menar att deras syfte är att avvända världens uppmärksamhet från de inre problemen i Saudiarabien och förtrycket av shiiter i Bahrain, (där en svensk tillsammans med ett tiotal andra demokratiaktivister idag dömts till livstids fängelse för att ha demonstrerat för den arabiska våren, vilket förväntas leda till demonstrationer fredagen den 7).
Inbördeskriget i Syrien kan komma att fortsätta under lång tid. För att det ska nå ett slut krävs ett ingripande utifrån. Men varken USA, Västeuropa, Turkiet, Saudiarabien eller någon annan vill sända in trupper i Syrien. De vågar bara hota, och det räcker inte för att få ett slut på striderna i Syrien.
Egypten har på ett dramatiskt sätt återinträtt som viktig aktör i Mellanöstern. Landet har nu en regering dominerad av Det muslimska brödraskapet. President Mohammed Mursi tycks ha en helt annan agenda än sina föregångare. Han har visat sig vara en mycket handlingskraftigare politiker än förväntat.
Le Monde noterade det i en ledare: ”Den kraftfulle och överraskande M. Mursi”. Mursi flög till Teheran, men besökte Kina på vägen. Att han gjorde det innebar att han avböjde en inbjudan från president Obama som syftade till att förhindra resan. Mursi säger att hans mål är att bidra till en lösning i Syrien.
Om det var detta han ville, så visade han det på ett egendomligt sätt. Han inledde med ett kreativt förslag – att Egypten tillsammans med Turkiet, Saudiarabien och Iran skulle bilda en grupp för att lösa konflikten mellan parterna i Syrien. Det är uppenbart att Mursi visste att förslaget skulle tillbakavisas av Saudiarabien och kanske också av Turkiet. Så varför göra sig besväret att framföra det?
Hans syfte är förstås att åt Egypten och Muslimska broderskapet erövra ställningen som Mellanösterns mest inflytelserika fredsmäklare. Det vore förstås det värsta Saudiarabien kan tänka sig, inte bara för att det skulle ta ifrån Saudiarabien dess centrala roll utan också för att Saudiarabien och Muslimska brödraskapet under lång tid haft fientliga relationer.
Genom sitt förslag till lösning av den syriska konflikten visade Mursi också att det för ögonblicket inte finns någon lösning.
Vi måste minnas två saker när det gäller Egyptens förhållande till Israel/Palestina. Den första är att Hamas bildades av medlemmar av det Muslimska broderskapet. Banden finns där, även om Hamas försöker spela en oberoende roll i regionen.
Det andra och viktigare är att Egyptens fredsavtal med Israel är mycket impopulärt i Egypten. Mursi tänker inte bryta fredsfördraget. Han känner förmodligen att han inte är tillräckligt stark för att göra det, vare sig nationellt eller internationellt. Inte heller ser han några fördelar med att göra det.
Men han är angelägen att uppnå viktiga förändringar i fredsfördragets villkor. Särskilt vill han ha ändring i villkoren för Egyptens förhållande till kampen i Palestina. Egypten vill fortsätta försöken att medla mellan Palestinska myndigheten och Hamas. I ett senare skede kan Egypten komma att erbjuda Israel att fungera som opartisk fredsmäklare, en ställning som hittills varit exklusivt förbehållen USA.
En god gissning inför 2013 är att den världsomspännande debatten om Syrien kommer att tystna efter det egyptiska framträdandet och ersättas med en diskussion om Palestina. Israelerna kommer att finna denna utveckling djupt olycklig. Saudierna kommer att känna sig åsidosatta och därför kraftfullt understryka sin propalestinska trovärdighet. Och USA kommer – vare sig presidenten heter Romney eller Obama – att hamna i en situation med relativt litet inflytande på vad som sker vare sig i Israel/Palestina, Egypten, Saudiarabien eller Iran.
Referat Gunnar Stensson
Netanyahu har inte lyckats förmå USA att stödja en israelisk raid mot Iran. Den ickeallierade rörelsens möte i Teheran förra veckan visar att Iran förmår samla större delen av den ickevästliga världen, inklusive Pakistan, Indien, Kina, Palestina och Ban Ki-moon. Israels försök att isolera Iran har misslyckats.
Under det gångna året har Syrien befunnit sig i omvärldens fokus. Framför allt Saudiarabien och Qatar har bidragit till detta. Somliga menar att deras syfte är att avvända världens uppmärksamhet från de inre problemen i Saudiarabien och förtrycket av shiiter i Bahrain, (där en svensk tillsammans med ett tiotal andra demokratiaktivister idag dömts till livstids fängelse för att ha demonstrerat för den arabiska våren, vilket förväntas leda till demonstrationer fredagen den 7).
Inbördeskriget i Syrien kan komma att fortsätta under lång tid. För att det ska nå ett slut krävs ett ingripande utifrån. Men varken USA, Västeuropa, Turkiet, Saudiarabien eller någon annan vill sända in trupper i Syrien. De vågar bara hota, och det räcker inte för att få ett slut på striderna i Syrien.
Egypten har på ett dramatiskt sätt återinträtt som viktig aktör i Mellanöstern. Landet har nu en regering dominerad av Det muslimska brödraskapet. President Mohammed Mursi tycks ha en helt annan agenda än sina föregångare. Han har visat sig vara en mycket handlingskraftigare politiker än förväntat.
Le Monde noterade det i en ledare: ”Den kraftfulle och överraskande M. Mursi”. Mursi flög till Teheran, men besökte Kina på vägen. Att han gjorde det innebar att han avböjde en inbjudan från president Obama som syftade till att förhindra resan. Mursi säger att hans mål är att bidra till en lösning i Syrien.
Om det var detta han ville, så visade han det på ett egendomligt sätt. Han inledde med ett kreativt förslag – att Egypten tillsammans med Turkiet, Saudiarabien och Iran skulle bilda en grupp för att lösa konflikten mellan parterna i Syrien. Det är uppenbart att Mursi visste att förslaget skulle tillbakavisas av Saudiarabien och kanske också av Turkiet. Så varför göra sig besväret att framföra det?
Hans syfte är förstås att åt Egypten och Muslimska broderskapet erövra ställningen som Mellanösterns mest inflytelserika fredsmäklare. Det vore förstås det värsta Saudiarabien kan tänka sig, inte bara för att det skulle ta ifrån Saudiarabien dess centrala roll utan också för att Saudiarabien och Muslimska brödraskapet under lång tid haft fientliga relationer.
Genom sitt förslag till lösning av den syriska konflikten visade Mursi också att det för ögonblicket inte finns någon lösning.
Vi måste minnas två saker när det gäller Egyptens förhållande till Israel/Palestina. Den första är att Hamas bildades av medlemmar av det Muslimska broderskapet. Banden finns där, även om Hamas försöker spela en oberoende roll i regionen.
Det andra och viktigare är att Egyptens fredsavtal med Israel är mycket impopulärt i Egypten. Mursi tänker inte bryta fredsfördraget. Han känner förmodligen att han inte är tillräckligt stark för att göra det, vare sig nationellt eller internationellt. Inte heller ser han några fördelar med att göra det.
Men han är angelägen att uppnå viktiga förändringar i fredsfördragets villkor. Särskilt vill han ha ändring i villkoren för Egyptens förhållande till kampen i Palestina. Egypten vill fortsätta försöken att medla mellan Palestinska myndigheten och Hamas. I ett senare skede kan Egypten komma att erbjuda Israel att fungera som opartisk fredsmäklare, en ställning som hittills varit exklusivt förbehållen USA.
En god gissning inför 2013 är att den världsomspännande debatten om Syrien kommer att tystna efter det egyptiska framträdandet och ersättas med en diskussion om Palestina. Israelerna kommer att finna denna utveckling djupt olycklig. Saudierna kommer att känna sig åsidosatta och därför kraftfullt understryka sin propalestinska trovärdighet. Och USA kommer – vare sig presidenten heter Romney eller Obama – att hamna i en situation med relativt litet inflytande på vad som sker vare sig i Israel/Palestina, Egypten, Saudiarabien eller Iran.
Referat Gunnar Stensson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar