På Olof Palmes tid 4 av Gunnar Stensson

Ett bål och tända marschaller spred ett flackande sken medan den blöta snön föll över Stortorget i Lund klockan 17 den 13 december 1981. Det var en manifestation mot att general Jaruzelski tagit makten i Polen, utfärdat undantagstillstånd och förbjudit fackföreningen Solidaritet.
   Jag tror att det var Sven-Hugo Mattsson och Monica Bondesson som tagit initiativet. De var i alla fall där när jag kom till torget.
   En jobbig julhelg följde. Vi samlade in pengar till Solidaritet på alla kända torg och insamlingsställen, utanför systembutiker och i domkyrkans vapenhus, där polacker vakade dygnet runt. Fötterna var blöta och näsorna snorade.
   I mellandagarna beslöt ett enhälligt medlemsmöte att vpk Lund skulle bryta förbindelserna med de kommunistiska partierna i Sovjetunionen och dess vasallstater. Jag utsågs att från partilokalen vid Bredgatan ringa Lars Werner om beslutet. Han svarade genast, men kommenterade det inte. Däremot klagade han över ont i knäet. Han hade en menisk som måste opereras. Vi önskade varandra god fortsättning på julen.

På partikongressen i Södertälje gick det demokratiska manifestet, något urvattnat, igenom utan diskussion. Ingen sovjetisk delegation syntes till. På tåget hade vi pratat om den sovjetiska ubåten utanför Karlskrona. Den betraktades som ett bevis för att sovjetiska ubåtar spionerade på svenskt vatten. Ubåts-paranoian blev Carl Bildts språngbräda till makten, även om det kanske var illrar som registrerades vid Hårsfjärden.

Ett par år satt jag i distriktsstyrelsen och lärde känna Joakim Lenz, en beläst och noggrann person som jag uppskattar mycket. Lokalen låg vid Bergsgatan i Malmö. Vi hade ett egendomligt fall som handlade om en talför person från Åstorp, Tony Wiklander,  som då tillhörde vpk men nu är aktiv sverigedemokrat. Han anklagades för förskingring i en kiosk i anslutning till en skola och hade skrivit en lång försvarsinlaga där han kallade sig ”Åstorps Dreyfus”. Eftersom han var partimedlem engagerade vi oss och försökte hjälpa honom juridiskt. Det kostade tid och lite pengar.

I Antiimperialistiska utskottet engagerade vi oss i Eritreas befrielsekamp. Jag var nära vän med en lärare på Lärarhögskolan, Bereket Yebio, och han informerade oss. Eritrea kämpade sedan 1961 för sitt nationella oberoende. I Etiopien hade Mengistu mördat kejsaren och infört militärdiktatur. Han kallade sig kommunist och fick stöd från Sovjetunionen med vapen och ekonomi. VPK stödde sedan gammalt Eritreas äldsta befrielserörelse, ELF, som var Moskvatrogen. Jag påpekade i Ny Dag det orimliga i att en befrielserörelse anknöt till det land som försörjde dess förtryckare med bombplan och kanoner. Jag fick uppdraget att resa till Eritrea av vpk. Jag fick 15 000 kronor för att bestrida kostnaderna, och snart var jag i Sudans huvudstad Khartoum. Den berättelsen får anstå.

VPK Lund sjöd av energi omkring 1980. Hundratals unga partimedlemmar av vilka en oproportionerligt stor andel så småningom blev professorer, män som kvinnor. Stadsdelsgrupper där vi studerade marxistisk grundkurs och anordnade barntillsyn. I Klostergårdsgruppen lärde jag bland annat känna Sven-Bertil Persson. Här fanns det verkligen entreprenörsanda. Men ingen blev rik. Det var slit hela tiden. Och entusiasm. Tusen läsare av VB som skickades ut med posten. Tjogtals indragna i kommunalpolitiken. Höstfest med tivoli och skjutbanor i Folkets park. Stor internationell aktivitet. Försök till kontinuerlig bokutgivning: Lund sett från vänster. Röda Kapellet. Bokcafé mitt emot Stadsbiblioteket.

   Vi var störst i Skåne-distriktet, anordnade de i särklass största demonstrationerna i Lund, inför valen åkte flygbladspatruller från Lund så långt som till Skanör och Falsterbo, dock utan att opinionen påverkades nämnvärt. Ändå lyckades de flesta av oss samtidigt med sina privata liv som lärare, forskare, socialarbetare, läkare, sjuksköterskor. Förklaringen var väl att alla var aktiva. Är man många aktiva blir mycket gjort.

Olof Palme 1983: det var då han började ägna sig åt Palestina/Israel på allvar. Med början kring mitten av 70-talet hade Socialdemokraterna börjat svänga från ohämmat stöd till Israel till en balanserad ståndpunkt som försvarade också palestiniernas rättigheter. Målet var en rättvis tvåstatslösning som enda vägen till fred. Olof Palme satsade på Yasser Arafat. Han förhandlade med honom i FN. Han stödde honom i svensk debatt. Det fanns många palestinier i Lund, och vi hade kontakt med dem. Vi uppskattade och stödde Palmes politik i Mellanöstern.
   Palme bjöd in Arafat till Sverige. Det tog hus i helvete. En av de smutsigaste politiska kampanjerna i svensk politisk historia följde. Jag minns min bestörtning när jag steg av bussen i Södervärn och fann sjukhuset och hela bussterminalen tapetserade med stencilerade bilder som jag uppfattade som grov antisemitisk propaganda. Men det var inte antisemitisk propaganda. På de svartvita teckningarna var Palme och Arafat avbildade på samma sätt som nazisterna avbildat judar: kroknästa fula skurkar med fanatiskt lysande ögon. Affischeringen var anonym.
   Palme tog tjuren vid hornen och bjöd in till ett möte i Stockholms Storkyrka, Sveriges nationalhelgedom. Han skulle tala om en politik för fred och rättvisa i Mellanöstern, i princip för gällande internationell rätt och FN-resolutioner. Storkyrkan fylldes. Men Olof Palme hann knappt öppna munnen innan ett hatiskt buande och bölande började ljuda från den välklädda publiken. Händelsen refererades ordentligt i pressen, och många av referaten var Palme-fientliga. De kan påminna om hur Hannah Arendts ”Den banala ondskan” togs emot.
   Episoden finns inte med i filmen och nämns över huvud taget sällan eller aldrig. Men den gav en fingervisning om var Palmehatet fanns och vilka intressen som kanske ville röja honom ur vägen.


Tidsnöd och datorhaveri har försenat mig, men det kommer en fortsättning.
Vi ska baxa oss fram till 1986.