Judy Garland och revolutionen i Lund av Gunnar Stensson

Ni kan fortfarande se hennes leende flickansikte på de nyuppklistrade affischerna för en ”Revolutionär 1 maj”.
   Barnstjärnan, som sjöng ”The witch is dead” i ”Trollkarlen från Oz”, en hollywood- produktion från 1939, vad gör hon på en revolutionär affisch i Lund 2013?
   Och varför sjöngs just hennes slagdänga i samband med Margaret Thatchers bortgång?
   För att Trollkarlen från Oz är en revolutionär berättelse. Den skrevs av en L. Frank Baum år 1900 som en allegori över en ekonomisk kris i USA.
   Skuldsatta jordbrukare i Kansas och Mellanvästern drevs från gård och grund. Det är den miljön som berättelsens Dorothy kommer från. Virvelstormen är den ekonomiska krisen.
   De onda häxorna representerar östkustens och västkustens bankirer som tjänar på den knappa penningmängden.
   Fågelskrämman symboliserar bönderna som inte har tillräckligt mycket hjärna för att undvika skuldfällan.
Plåtmannen är industriproletariatet som inte har tillräckligt mycket hjärta för att solidarisera sig med bönderna.
   Det fega Lejonet är politikerna som är för fega för att ingripa.
   Den tappra Dorothy leder dem, trots deras brister, till seger. Den onda häxan dör, förtrollningen bryts, Fågelskrämman blir intelligent, Plåtmannen blir solidarisk och Lejonet får mod att tjäna folket.
   Margaret Thatcher är död och den onda teori som förhäxat världen går upp i rök. ”The witch is dead” och revolutionen har segrat.

Jag är gammal nog att ha sett filmen för så där 70 år sen. Handlingen var fånig, tyckte jag, förstod inte allegorin. Judy Garland blev jag förälskad i och jag konstaterar varje gång jag ser Korrespondenterna i TV att de valt ”Over the rainbow” till signaturmelodi.
   Analysen här har jag hämtat ur ”Skuld. De första 5000 åren”, en bok om ekonomi av David Graeber, utgiven på förlaget Daidalos 2013.
   David Graeber är antropolog, politisk aktivist och författare. Han undervisar vid University of London. Sommaren 2011 var han med och planerade Occupy Wall Street-demonstrationerna i New York. Han har kommit att kallas rörelsens ”anti-ledare”.
   Vi lär få återkomma till boken ”Skuld”. Den är inte bara insiktsfull utan också väldigt rolig.