2013-05-02

En gång till av Lucifer

Så var det dags igen. För oss som spelar i Röda Kapellet är det som en årlig ritual när vi far runt mellan våra spelplatser förstemaj. Likadant från år till år och kanske blir man därför uppmärksam på vad som förändras.

Morgonpasset

Vi träffas alltid halv nio på morgonen vid kommunala kulturskolan för att fördela oss på bilarna och sen iväg söderut. En lätt skiftning i grönt kan märkas i lövverken, men så här sen vår kan man bara inte minnas från förr. I fjor blommade rapsen när vi for över Söderslätt, i år ingenting. Samling på Olof Palmes plats, snett emot den vackra stationen med banhallen. Vänsterpartiet i Trelleborg har kämpat mot stort motstånd för att Pågatågen ska nå hit och men snart ska det bli så.  Det är kallt i luften framför den lilla kaféserveringen när vi traditionsenligt inleder med ”Första maj”. Tre talare: Mats Sjölin, ankaret i V Trelleborg håller sin krönika över borgarnas och sossarnas samarbetspolitik, med resulterande stark representation av Sverigedemokrater i stan.  Det är välformulerat och sakligt stark, men visst blir man beklämd. I denna arbetarstad finns inte en enda V-politiker i fullmäktige, politiken får föras fram via medborgarförslag. Varför är det så? Det starka inslaget tidigare DDR- och Polenmedborgare, en ovanligt förstelnad socialdemokrati? Jag räknar till 30 i publiken, kanske någon mer än i fjor. Vi går in på serveringen och dricker kaffe.

Mot metropolen

Ilfärd mot Malmö, jag släpper av folk vid Möllevångstorget och kör bilen till Slottsparken där den ställs för att stå klar för fortsatt snabb färd mot Lund. Rask gångtur genom halva stan till Möllevången. Möllevångstorget svämmar över av människor och röda fanor. Över torget hör man oupphörligen Daniel Sestrajcic i högtalarna som manar oss att ställa upp, fatta plakaten och fanorna och träna in dagens slagord. Han är milt sagt pådrivande. Och när vi så går iväg först i tåget och in på S. Förstadsgatan upplever man den årliga chocken: var det så här svårt att spela gående, var det så här jobbigt att ta sig fram med instrumentet vid käften tvärs över trottoarkanter och ojämnheter.
   Över bron och vi sneddar över Gustaf Adolfs torg och man ser demonstrationståget i dess fulla längd. Mer än tretusen deltagare, ropar Daniel S. Javisst, och vi fyller sen gräsplanen i Slottsparken när vi avslutar med ”Internationalen”. Javisst, Malmövänstern visar upp sin styrka och vitalitet den här första maj. Det är helt enkelt så att Malmö stad nu efter ett trettioårigt svaghetstillstånd är tillbaka vid full vigör och återtar sin gamla naturliga roll som ledande i Skåne.

Det mindre dynamiska Lund

Så rusar vi till bilarna och far till det något mindre dynamiska Lund. Vi ställer upp och vi blir 600 i demonstrationen. Tystare är det också. Årets nyhet är att vi går Klostergatan från Bantorget i stället för Lilla Fiskargatan. Vi är tillbaka på Stortorget och avslutar med Internationalen och sjunker ihop utmattade. En yngre och starkare grupp går för att spela några låtar för Demokratisk Vänster. Men sen är dagens verksamhet avklarad. Vi återkommer om ett år.

Inga kommentarer: