Verkligheten av Gunnar Stensson

Springande 10-åringar drar tung vagn fylld med träavfall och ris utför sluttningarna mellan husen i Klostergården, deras skrik och rop ekande mellan husväggarna, på väg mot festplatsen utanför vårdcentralen i St Lars.
   Par och familjer promenerar i den tysta parken i skymningen. På avstånd skymtar elden mellan träden.
   Stortorget fyllt av Lundabor i solskenet klockan 11, människor som känner varandra och i viss mån delar värderingar och erfarenheter, torget laddat av minnen.

Högern skapar kaos i sjukvården, ryter Stefan Löfven. Lundaborna applåderar.
   Några timmar senare, Stortorget åter fyllt, Röda Kapellet vilar ut vid Rådhuset, Saima Jönsson ställer ifrån sig den stora trumman och håller ett flammande tal för en demokratisk vinstfri sjukvård.

Varför enas inte V och S om en gemensam demonstration?
   Peter Wieselgrens hus på Kiliansgatan, en labyrint i fyra våningar med trappor och prång, samlingssalar och småkamrar.
Tredje våningen full med folk som är intresserade av Kuba.

Talarna Ola Nilsson, 80-talist, och Bertil Egerö, 30-talist, stampar nervöst i golvet. Femtio år skiljer dem, men de delar engagemang och erfarenheter.
   Röda Kapellet spelar Internationalen på trottoaren utanför och studenterna skyndar förbi på väg mot Lundagård.
   Botulfsplatsen i ett skräpigt Lund som vilar ut i kvällssolen vid sjutiden. Det ska dröja 24 minuter innan bussen går mot Klostergården. Svett, träningsverk, trötthet, ölsmak, allt detta fysiska.
   Vad är det virtuella jämfört med verkligheten?