Visst ska filmen ses. Den visar hur svårt det
börjar bli för stater och företag att i internets tidevarv hålla sina
hemligheter borta från offentligheten. Den visar också vad s.k.
demokratiska stater är beredda till för att spionera på allt och alla,
och för att stoppa läckor när de upptäcks. Inga vackra egenskaper.
Den amerikanska militärens framfart i Irak hörde till de första stora avslöjandena. USA framstod efterhand, både för sina egna och för oss andra, som den brutala människoföraktande våldsapparat dess militär (och regering) i praktiken är, i Afghanistan, i Jemen och i andra länder där regimen anser sig ha rätt att bomba och mörda.
Filmen visar också hur Wikileaks för några år sedan hjälpte isländarna att uppdaga de stora svindlerier som drivit deras egna banker i konkurs. Därmed kunde isländarna stå emot starka påtryckningar att som nation överta bankernas enorma skuldsättningar. Mycker mer av den sorten hade behövts, både i Europa och i USA.
Det var när Julian Assange i Sverige blev polisanmäld av två kvinnor som nedgången för Wikileaks började. Den historien väntar ännu på sin förklaring – t.ex. får vi i filmen se bild på den kvinna som plötsligt dök upp på seminariet med Assange och sedan klistrade sig fast vid honom, för att efter gemensamt sex polisanmäla honom. Men i filmen intervjuas bara den andra kvinnan, en Wikileaks-volontär som lånat honom sin bostad. Varför intervjuas inte den okända kvinnan, hon som drev fram en polisanmälan?
Assange har nu getts asyl av Ecuador, och hålls av Storbritannien fången i dess ambassad i London. USA har därmed lyckats allvarligt försvaga Wikileaks. Den aspekten borde ha stått i centrum. I stället handlar en stor del av filmen om Assanges personlighet, liksom om vem Bradley Manning är; soldaten som gjorde det möjligt att avslöja USA-militärens hänsynslöshet mot ockuperade folk. Den tanken drabbar mig att filmen därmed faktiskt går USAs ärenden.
Den amerikanska militärens framfart i Irak hörde till de första stora avslöjandena. USA framstod efterhand, både för sina egna och för oss andra, som den brutala människoföraktande våldsapparat dess militär (och regering) i praktiken är, i Afghanistan, i Jemen och i andra länder där regimen anser sig ha rätt att bomba och mörda.
Filmen visar också hur Wikileaks för några år sedan hjälpte isländarna att uppdaga de stora svindlerier som drivit deras egna banker i konkurs. Därmed kunde isländarna stå emot starka påtryckningar att som nation överta bankernas enorma skuldsättningar. Mycker mer av den sorten hade behövts, både i Europa och i USA.
Det var när Julian Assange i Sverige blev polisanmäld av två kvinnor som nedgången för Wikileaks började. Den historien väntar ännu på sin förklaring – t.ex. får vi i filmen se bild på den kvinna som plötsligt dök upp på seminariet med Assange och sedan klistrade sig fast vid honom, för att efter gemensamt sex polisanmäla honom. Men i filmen intervjuas bara den andra kvinnan, en Wikileaks-volontär som lånat honom sin bostad. Varför intervjuas inte den okända kvinnan, hon som drev fram en polisanmälan?
Assange har nu getts asyl av Ecuador, och hålls av Storbritannien fången i dess ambassad i London. USA har därmed lyckats allvarligt försvaga Wikileaks. Den aspekten borde ha stått i centrum. I stället handlar en stor del av filmen om Assanges personlighet, liksom om vem Bradley Manning är; soldaten som gjorde det möjligt att avslöja USA-militärens hänsynslöshet mot ockuperade folk. Den tanken drabbar mig att filmen därmed faktiskt går USAs ärenden.
Varför? Filmen dokumenterar en organisation som arbetar för yttrandefrihet och öppenhet; det viktiga att medborgarna i demokratiska länder får veta sanningen. Då borde staters agerande när de sätter demokratins regler ur spel för att försvara demokratin ges mer utrymme. Att fokusera på vilket slags människor som tar steget att bli ’visselblåsare’, eller som väljer att avslöja dem, är att föra filmpubliken från det centrala ämnet.
Julian Assange har med Wikileaks visat att spelreglerna för stater och företag kan förändras, till demokratins fördel. Edgar Snowden har nyligen tagit steget att avslöja USAs omfattande spionerisystem, som täcker både enskilda, statsledningar och FN. Jag ser fram mot en film som följer upp Wikileaksfilmen med att dokumentera detta slags verksamhet och dess konsekvenser, för alla de som drabbas och i förlängningen för våra samhällssystem.
PS.Filmen We Steal Secrets: The Story of Wikileaks berättar går just nu på Kino. Se den innan den försvinner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar