Politik är att vilja, den devisen
gäller verkligen Nelson Mandela, som genom 27 år på Robben Island
förblev en obruten kämpe mot det grymma apartheidsystem europeernas
ättlingar i Sydafrika skapat.
Politik är det möjligas konst – en erfarenhet som säkert sved i hans sinne när Mandela steg för steg insåg vilka krafter ANC hade att kämpa mot. Och där så mycket av målsättningarna med den långa kampen fick offras.
Om detta sades ingenting när dagens representanter för stormakter som i det längsta stöttat apartheidregimen i tisdags förra veckan talade så retoriskt välformulerat till publiken under minnesceremonin i Johannesburg. De hade ju vunnit, behövde inte stryka under sin seger. Bättre göra Nelson Mandela till den store försoningsman han förvisso var – när det mot slutet av 80-talet stod klart att ANC måste ge upp Frihetsdeklarationen från 1955 med dess radikala anspråk på ett rättvist och jämlikt samhälle där ekonomin ägs och förvaltas demokratiskt, där vinsterna tillfaller det gemensamma bästa.
Om Castro hade ersatt Obama
Raul Castro, Kubas president, fick vid minnesceremonin tillfälle att skaka hand med sin motsvarighet i Washington. Låt oss göra tankeexperimentet att de hade bytt roller, att [Fidel] Castro var den som talade i stället för Obama. Han hade valt att berätta om sina och Mandelas gemensamma erfarenheter av det militära samarbete som gjorde slut på apartheid i Sydafrika: det s.k. slaget om Cuito Cuanavale i Angola. Med stöd av USA och Storbritannien hade den sydafrikanska militären sedan tidigt 1970-tal fört ett lågintensivt krig i Angola. Mot slutet av 80-talet – innan Sovjetstödet till Angola upphörde – satte Angolas militär i nära samarbete med Kubas in en avgörande stöt i detta krig utan krigsförklaring. En sydafrikansk enhet som gett sig långt in i södra Angola fick alla reträttvägar avskurna. I valet mellan att förlora sina (vita) soldater i ett utrbytningsförsök eller låta dem tas som krigsfångar valde Pretoria att helt ge upp. Namibias självständighet förhandlades fram, Angola slapp all utländsk militär och i Sydafrika kunde övergången till demokrati inledas.
Om detta har Mandela och Castro samtalat, deras tal finns samlade i den fina boken How far we slaves have come!: South Africa and Cuba in today's world (Pathfinder N.Y. 1991).
Castro hade sedan, sin vana trogen, avsatt några timmar på att utan manuskript beskriva västmakternas strategi för att strypa det nya Sydafrika och tvinga in det under nyliberalismens hårda villkor. Något som USA med sin femtioåriga blockad mot Kuba inte lyckats med där, men som IMF och andra starka intressen lyckats med i Sydafrika. Det slagets klartext stod ju Mandela för, som när han som vid ett tidigt besök i USA tillsammans med apartheids sista president de Klerck, på sitt raka sätt drog en parallell mellan apartheid och den rasdiskriminering som ännu råder i USA.
Vad händer efter Mandela?
Frihetsdeklarationen återspeglas i det demokratiska Sydafrikas författning från 90-talet. Men urartningen har gått långt. Landets president Jacob Zuma som lyfts fram på det breda förtroende ANC tidigare haft är extremt korrupt och egoistiskt hämningslös i sitt missbruk av makten, en representant för den lilla mörkhyade medelklass som omvärlden bidragit till att skapa som en del i sin strategi för ett nyliberalt kapitalistiskt Sydafrika. Privatsektorns vita sitter i orubbat bo – någon ägoskiftning har inte ägt rum.
Apartheids historia vilar ännu tungt över Sydafrika. De politiska processerna speglar den långa kampens realiteter: de svarta slavarnas uppror mot sina vita herrar. Mandela var den sista stora representanten för kampen. Hans bortgång öppnar för en ny tid med nya frontlinjer; där ANCs era som bärare av frihetskampens mål avslutas och där dagens akuta klasskonflikter alltmer dominerar. Då kan allianser på tvären över rasgränserna uppstå och förstärkas, med konflikter som en oundviklig del. En svår men nödvändig eklut för att apartheids svart/vita arv ska sjunka undan och demokratin utvecklas på en mer stabil grund.
Politik är det möjligas konst – en erfarenhet som säkert sved i hans sinne när Mandela steg för steg insåg vilka krafter ANC hade att kämpa mot. Och där så mycket av målsättningarna med den långa kampen fick offras.
Om detta sades ingenting när dagens representanter för stormakter som i det längsta stöttat apartheidregimen i tisdags förra veckan talade så retoriskt välformulerat till publiken under minnesceremonin i Johannesburg. De hade ju vunnit, behövde inte stryka under sin seger. Bättre göra Nelson Mandela till den store försoningsman han förvisso var – när det mot slutet av 80-talet stod klart att ANC måste ge upp Frihetsdeklarationen från 1955 med dess radikala anspråk på ett rättvist och jämlikt samhälle där ekonomin ägs och förvaltas demokratiskt, där vinsterna tillfaller det gemensamma bästa.
Om Castro hade ersatt Obama
Raul Castro, Kubas president, fick vid minnesceremonin tillfälle att skaka hand med sin motsvarighet i Washington. Låt oss göra tankeexperimentet att de hade bytt roller, att [Fidel] Castro var den som talade i stället för Obama. Han hade valt att berätta om sina och Mandelas gemensamma erfarenheter av det militära samarbete som gjorde slut på apartheid i Sydafrika: det s.k. slaget om Cuito Cuanavale i Angola. Med stöd av USA och Storbritannien hade den sydafrikanska militären sedan tidigt 1970-tal fört ett lågintensivt krig i Angola. Mot slutet av 80-talet – innan Sovjetstödet till Angola upphörde – satte Angolas militär i nära samarbete med Kubas in en avgörande stöt i detta krig utan krigsförklaring. En sydafrikansk enhet som gett sig långt in i södra Angola fick alla reträttvägar avskurna. I valet mellan att förlora sina (vita) soldater i ett utrbytningsförsök eller låta dem tas som krigsfångar valde Pretoria att helt ge upp. Namibias självständighet förhandlades fram, Angola slapp all utländsk militär och i Sydafrika kunde övergången till demokrati inledas.
Om detta har Mandela och Castro samtalat, deras tal finns samlade i den fina boken How far we slaves have come!: South Africa and Cuba in today's world (Pathfinder N.Y. 1991).
Castro hade sedan, sin vana trogen, avsatt några timmar på att utan manuskript beskriva västmakternas strategi för att strypa det nya Sydafrika och tvinga in det under nyliberalismens hårda villkor. Något som USA med sin femtioåriga blockad mot Kuba inte lyckats med där, men som IMF och andra starka intressen lyckats med i Sydafrika. Det slagets klartext stod ju Mandela för, som när han som vid ett tidigt besök i USA tillsammans med apartheids sista president de Klerck, på sitt raka sätt drog en parallell mellan apartheid och den rasdiskriminering som ännu råder i USA.
Vad händer efter Mandela?
Frihetsdeklarationen återspeglas i det demokratiska Sydafrikas författning från 90-talet. Men urartningen har gått långt. Landets president Jacob Zuma som lyfts fram på det breda förtroende ANC tidigare haft är extremt korrupt och egoistiskt hämningslös i sitt missbruk av makten, en representant för den lilla mörkhyade medelklass som omvärlden bidragit till att skapa som en del i sin strategi för ett nyliberalt kapitalistiskt Sydafrika. Privatsektorns vita sitter i orubbat bo – någon ägoskiftning har inte ägt rum.
Apartheids historia vilar ännu tungt över Sydafrika. De politiska processerna speglar den långa kampens realiteter: de svarta slavarnas uppror mot sina vita herrar. Mandela var den sista stora representanten för kampen. Hans bortgång öppnar för en ny tid med nya frontlinjer; där ANCs era som bärare av frihetskampens mål avslutas och där dagens akuta klasskonflikter alltmer dominerar. Då kan allianser på tvären över rasgränserna uppstå och förstärkas, med konflikter som en oundviklig del. En svår men nödvändig eklut för att apartheids svart/vita arv ska sjunka undan och demokratin utvecklas på en mer stabil grund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar