2013-12-19

Vid frukostbordet av Asch

Så är han då begravd. Vår tids hjälte. Förra veckan präglades av sorg och högtid och återblickar i rapporter och olika debatter här och i Sydafrika. Var det ovärdigt och en skymf mot Mandela att på minneshögtiden på arenan bua ut den sittande presidenten? Eller var det helt i Mandelas anda, att öppet visa sina åsikter?
   Här har många tyckt att det är på gränsen till osmakligt att Reinfeldt representerade Sverige på minneshögtiden, eftersom han inte på något sätt tagit tillbaka eller bett om ursäkt för att hans parti kallade Mandela terrorist. I DN skriver historikern Mark Brolin att det är politiserad provinsialism att utsätta moderaterna för pajkastning för att de inte var politiskt korrekta för trettio år sen. En historiker som tycker man ska blunda för historien.
   Moderaterna försvarar fortfarande sitt motstånd mot bojkott. Visst kan man ha olika åsikter om bojkotter. Vi som jobbade i ISAK, Isolera Sydafrikakommitten, argumenterade inte enbart mot moderater, motståndarna fanns länge även hos socialdemokrater eftersom facket och inte minst Metall var starka motståndare. Det är lite ironiskt men ingen har som jag hört kommenterat att den gamle metallbasen Löven närvarade på begravningen. Han representerar nu socialdemokratiska partiet och dess stöd till ANC kan knappast överskattas.
   ISAKs viktigaste argument för bojkott var att ANC som ledande befrielserörelse bad omvärlden bojkotta apartheidregimen.  I vad mån bojkotten bidrog till dess fall är omtvistat. Den hade ekonomisk betydelse, men kanske var idrotts- och vetenskapsbojkotten ännu viktigare. Här i Sverige fungerade kampanjen som ett sätt att sprida information. Stånden på Mårtenstorget med varor som inte skulle köpas ledde till många samtal om förtryck, moral och konsumtion. När de fria valen genomfördes i Sydafrika var vi en grupp gamla aktivister som firade genom att dricka ur den tjugoåriga flaskan Cap Constanzia som varit med så många gånger på torget.
   Första hälften av sjuttiotalet köpte eller konsumerade jag inte portugisiska varor. Det var en individuell bojkott eftersom jag inte kunde känna någon glädje i att dricka ett portugisiskt vin när jag samtidigt kampanjade mot Portugals krig i Angola och Mozambique. Det gav mig också tillfällen till samtal.
   Numer är det möjligt att få information om förhållanden runt om i världen och i den globala handeln läggs mer och mer ansvar läggs på konsumenten. Bojkottaktioner riktas mot företag som bär sig särskilt illa åt, mera sällan mot hela nationer. Undantag är förstås Israel. Vi är många som inte köper israeliska varor, och kampanjer drivs inom sport och vetenskap. Kanske inte så förvånande, med minnet av egna apartheidlagar inpå skinnet, verkar det som den mest aktiva kampanjen för bojkott av Israel drivs just i Sydafrika.

Inga kommentarer: