Visst bryter många cyklister mot
trafikreglerna. Visst finns det hänsynslösa cyklister. Precis på samma
sätt som det finns hänsynslösa bilister och fotgängare. Men merparten
av konflikterna och olyckstillbuden mellan gående och cyklister bottnar
trots allt inte i trafikanternas egoism. Den huvudsakliga förklaringen
står att finna i allvarliga systemfel.
Cyklister = hjulbenta fotgängare?
Trafikplanerare och trafikpolitiker har sedan decennier tillbaka utgått från missuppfattningen att cyklister är en grupp ovanligt hjulbenta fotgängare, och att fotgängare är fordonsförare utan hjul. Därför, har man resonerat, kan infrastrukturen utformas på ett närmast identiskt sätt för dessa båda trafikantgrupper.
Ett välfungerande trafiksystem ska vara tydligt, förutsägbart och logiskt. Detta gäller i teorin för all trafikplanering. I praktiken råder det rakt motsatta förhållandet för gång- och cykeltrafiken: här råder otydlighet och oförutsägbarhet.
Variationsrikedom
Variationsrikedomen vid utformningen av infrastrukturen för cykel- och gångtrafik är stor, vilket skapar förvirring om vad som gäller. Några av de vanligaste varianterna är:
1 Åtskillnaden mellan gång- och cykeltrafik markeras ibland med ett vitt streck – ingenting annat.
2 Åtskillnaden mellan gång- och cykeltrafik markeras med olika beläggningar – ingenting annat.
3 Ingen åtskillnad förekommer alls: cykel- och gångtrafik blandas huller om buller.
Cyklister = hjulbenta fotgängare?
Trafikplanerare och trafikpolitiker har sedan decennier tillbaka utgått från missuppfattningen att cyklister är en grupp ovanligt hjulbenta fotgängare, och att fotgängare är fordonsförare utan hjul. Därför, har man resonerat, kan infrastrukturen utformas på ett närmast identiskt sätt för dessa båda trafikantgrupper.
Ett välfungerande trafiksystem ska vara tydligt, förutsägbart och logiskt. Detta gäller i teorin för all trafikplanering. I praktiken råder det rakt motsatta förhållandet för gång- och cykeltrafiken: här råder otydlighet och oförutsägbarhet.
Variationsrikedom
Variationsrikedomen vid utformningen av infrastrukturen för cykel- och gångtrafik är stor, vilket skapar förvirring om vad som gäller. Några av de vanligaste varianterna är:
1 Åtskillnaden mellan gång- och cykeltrafik markeras ibland med ett vitt streck – ingenting annat.
2 Åtskillnaden mellan gång- och cykeltrafik markeras med olika beläggningar – ingenting annat.
3 Ingen åtskillnad förekommer alls: cykel- och gångtrafik blandas huller om buller.
4 Det som en gång varit trottoar görs om till gång- och cykelbana enbart genom
skyltning och i bästa fall ett vitt streck eller olika
beläggning. Den nya GC-banan ser fortfarande ut som en trottoar.
Dessutom minskas utrymmet för gående och de blir trångt även för
cyklister. Ett enda litet felsteg för fotgängaren eller en akut väjning
för cyklisten leder trafikanten över på förbjudet område.
5 Det som en gång varit trottoar görs till och med ibland om till enbart cykelbana, men ser fortfarande ut som trottoar.
Planeringen tar inte hänsyn till de båda oskyddade trafikantgruppernas skilda förutsättningar och behov. Cyklisten färdas på ett fordon i ganska hög hastighet. Hen har helt andra behov i trafiken än treåringen på promenad med en förälder, eller den rullstolsburna trafikanten.
Regelbrott är trafikplaneringens ansvar
Trafikpsykolog Sören Nordlund framhöll i radions utmärkta programserie ”Cykla med P1” som sändes i somras, att trafiksystemet måste utformas så att ”cyklisten som kör fortare än fotgängaren vet precis var den ska cykla och att fotgängaren vet precis var den ska gå så att den inte går i vägen för cyklisten. Cyklistens regelbrott är precis lika mycket trafikplanerarens ansvar.”
Ett systemskifte inom trafikplaneringen för gående och cyklister är nödvändigt av trafiksäkerhetsskäl, men det är också nödvändigt för att öka attraktiviteten hos dessa de mest miljövänliga trafikslag av alla.
Fotnot: Artikeln är en bearbetat och utökad version av en i Sydsvenska publicerad insändare.
5 Det som en gång varit trottoar görs till och med ibland om till enbart cykelbana, men ser fortfarande ut som trottoar.
Planeringen tar inte hänsyn till de båda oskyddade trafikantgruppernas skilda förutsättningar och behov. Cyklisten färdas på ett fordon i ganska hög hastighet. Hen har helt andra behov i trafiken än treåringen på promenad med en förälder, eller den rullstolsburna trafikanten.
Regelbrott är trafikplaneringens ansvar
Trafikpsykolog Sören Nordlund framhöll i radions utmärkta programserie ”Cykla med P1” som sändes i somras, att trafiksystemet måste utformas så att ”cyklisten som kör fortare än fotgängaren vet precis var den ska cykla och att fotgängaren vet precis var den ska gå så att den inte går i vägen för cyklisten. Cyklistens regelbrott är precis lika mycket trafikplanerarens ansvar.”
Ett systemskifte inom trafikplaneringen för gående och cyklister är nödvändigt av trafiksäkerhetsskäl, men det är också nödvändigt för att öka attraktiviteten hos dessa de mest miljövänliga trafikslag av alla.
Fotnot: Artikeln är en bearbetat och utökad version av en i Sydsvenska publicerad insändare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar