Den svåra konsten att vara politiker av Bertil Egerö

Politiker – nej aldrig provat. Aktivist, talare i alla slags möten, javisst. Men politiker, nej.
   Och aldrig har jag kunnat motivera detta. Tills nu, idag, när en ”förklaring” dök upp från oväntat håll: Kjell Goldmanns understreckare i Svenska Dagbladets tisdag 20 maj –
   Inga jämförelser i övrigt, men när den kanadensiske Harvardprofessorn Michael Ignatieff släppte sitt akademiska jobb för att bli partiledare i Kanada gick det inte så bra. Helt dåligt faktiskt. Om den erfarenheten har han nu skrivit en bok – ”Fire and ashes: Success and failure in politics”. Den verkar mycket läsvard, både för den som tampats i den politiska boxningsringen och den som någon gång funderat på att prova.
   Goldmann refererar: när den som ”alltid litat till orden” och arbetat i en miljö ”där människor är toleranta, låter en avsluta sina meningar, godtar att man förtydligar det som missförståtts…”, går in i politiken, möter den något helt annat: ”.ett system av ordmärkeri, där varje ord man någonsin yttrat kann användas mot en av ens fiender. Att tala fritt är en lyx man inte längre kan unna sig. Ens språk blir försiktigt. Själva personen förändras.
   Ignatieff: ”Efter ett år i politiken hade jag den förvirrande känslan att ha tagits över av en dubbelgångare, en underlig ny person som jag knappast kände igen…”

Demokratin lider under demagogin
Så långt den personliga tolkningen. Men Ignatieff drar också slutsatser om det politiska spelet och demokratin, som inte är så uppmuntrande. Han ser demokrati som politik mellan meningsmotståndare, där övertalning är det grundläggande och goda sakargument ska ges till väljarkåren. Men sådan var inte politiken i Kanada – där handlade det om en ”politik mellan fiender. Kompromissande i det parlamentariska arbetet blir löftesbrott eller förräderi.” Positionering är det viktigaste, och där behövs ingen expertkunskap.
 

 

Ignatieff drabbades som alla viktiga politiker av vad han kallar ’Oppo research’ – motståndarpartiet har en stab som letar upp allt som kan användas, gärna tendentiöst, mot en motståndare. Att ens parti har ett bra och sammanhängande program kan då väga lätt mot en medveten och systematisk kampanj från den andra sidan.
   Jag tänker på USA, där invektiven haglar och det förnuftiga resonemanget helt verkar saknas i kongressen, och där ett Tea party kan locka röster på vilken demagogi som helst. Dagens högerextremister i Europa är inte sämre.
   I Sverige ser vi en intressant tendens: i sin iver att distansera sig från SD verkar de andra partierna närma sig varandra. Deras politiska program kan upplevas som mindre viktigt än hur de förhåller sig till främlingsfientligheten i ett riksdagsparti. Det är inte bra.
   Och kanske är Ignatieffs summering mest relevant på riksdagsnivå, vad vet jag. I lokalpolitiken har vi som röstar närmare till sakfrågorna, och ofta känner vi politikerna lite grand. Då funkerar inte smutskastningsdemagogin så bra.
   Är det så, då borde många lokalpolitiker som slipat sina metoder i närkontakt med väljarna sträva mot riksdagen, och ta med sig de metoder som fungerade lokalt. Men partipiskan viner säkert betydligt hårdare även i vår snälla riksdagsmiljö.