Städer och stadsbyggen är vår tids
kanske starkaste symboler för utveckling och framsteg. Här skapas nu de
stora vinsterna för såväl privata kapitalintressen som kommuner och
stater. Men här skapas också lätt en ny ojämlikhet mellan de som räknas
in i den nya stadsekonomin och de som lämnas utanför. Lagt ovanpå den
långsiktiga trenden mot alltmer ojämlika samhällen i världen ger dessa
förlopp anledning till kritisk eftertanke. Är alla nya framtidsprojekt
av det här slaget bra för att skapa ett demokratiskt, jämlikt,
innovativt och hållbart samhälle?
Problematiken kan illustreras med det pågående stadsbyggnadsprojektet i Lund. På stadens nordöstra höjder, högt ovan slätthorisonten, planeras nu en satellitstad med forskningsanläggningar som Max IV och ESS (statligt och europeiskt finansierade världsledande laboratorier för avancerad materialforskning). Dessutom en forskningspark och nya bostadsområden. Man räknar med att här ska arbeta, bo och studera 40-50 000 människor när området är fullt utbyggt. Inget litet projekt för en stad med omkring 100 000 invånare!
Vad gör då en stad och dess politiker när de får denna ”gudagåva” från höjden serverad på ett fat? De blir förstås överväldigade. Jag citerar från kommunens hemsida:
• ”Världens främsta forskningsanläggningar
• Ett europeiskt föredöme för hållbart stadsbyggande
• Ett regionalt utflyktsmål för vetenskap, kultur och rekreation”
Som om detta inte skulle räcka, läggs nu hela Lunds framtid i den nya satellitstaden, inte bara fysik- och biologiforskning:
”Genom att skapa en intressant och hållbar stadsmiljö och lockande utflyktsmål kring anläggningarna stärks platsens attraktivitet för forskarna, men också för alla andra. Lund NE/Brunnshög kan då bli en plats där fler kontakter skapas än om anläggningarna legat isolerade på slätten. Här ska forskningsintensiva företag och institut vilja etablera sig och olika universitet ha sina filialer. Ett nytt stort rekreationsområde planeras, Världspark Lund. … När visionen blir verklighet skapas en stadsmiljö för företagsetableringar, affärskontakter, kultur, forskarmöten, vardagsliv, lek och innovation.” (samma hemsida)
Problematiken kan illustreras med det pågående stadsbyggnadsprojektet i Lund. På stadens nordöstra höjder, högt ovan slätthorisonten, planeras nu en satellitstad med forskningsanläggningar som Max IV och ESS (statligt och europeiskt finansierade världsledande laboratorier för avancerad materialforskning). Dessutom en forskningspark och nya bostadsområden. Man räknar med att här ska arbeta, bo och studera 40-50 000 människor när området är fullt utbyggt. Inget litet projekt för en stad med omkring 100 000 invånare!
Vad gör då en stad och dess politiker när de får denna ”gudagåva” från höjden serverad på ett fat? De blir förstås överväldigade. Jag citerar från kommunens hemsida:
• ”Världens främsta forskningsanläggningar
• Ett europeiskt föredöme för hållbart stadsbyggande
• Ett regionalt utflyktsmål för vetenskap, kultur och rekreation”
Som om detta inte skulle räcka, läggs nu hela Lunds framtid i den nya satellitstaden, inte bara fysik- och biologiforskning:
”Genom att skapa en intressant och hållbar stadsmiljö och lockande utflyktsmål kring anläggningarna stärks platsens attraktivitet för forskarna, men också för alla andra. Lund NE/Brunnshög kan då bli en plats där fler kontakter skapas än om anläggningarna legat isolerade på slätten. Här ska forskningsintensiva företag och institut vilja etablera sig och olika universitet ha sina filialer. Ett nytt stort rekreationsområde planeras, Världspark Lund. … När visionen blir verklighet skapas en stadsmiljö för företagsetableringar, affärskontakter, kultur, forskarmöten, vardagsliv, lek och innovation.” (samma hemsida)
Mönstret är tydligt, man
planerar för en helt ny linje- och satellitstad i stället för den runda
och öppna stad som hittills varit Lunds kännetecken. Kommunen bygger
nytt stadshus och
kanskekonferenscentrum väster om järnvägen. Lunds universitet
drar sig i riktning nordöst ut ur stadskärnan, trots att det nu
faktiskt är modernt med stadsintegrerade universitet som t ex i Oxford
och Cambridge. I stället för ett fullödigt bussystem från alla
riktningar in mot centrum och ut mot Brunnshög – även direkt från Malmö
- planeras för en hektisk och överlastad pulsåder med spårvagnar.
Med denna strategi är risken för en fragmentering och segmentering av staden överhängande. Trots talet om ett befolkningsmässigt blandat Brunnshög verkar det mera troligt att det blir en rikemansenklav för forskare och företagare i första hand.
Brunnshög riskerar att bli en riktig gökunge i Lunds utveckling. Inte nog med att en spårväg genom den medeltida gatuplanen och dess bebyggelse är ett helgerån och riskerar att dränera staden på det sociala liv och den innovativa kreativitet som tidigare gjort den så levande; universitetet riskerar också, som dess rektor nyligen påpekat, att utarmas på forsknings och undervisningsmedel för allt annat än ESS och materialforskning om inte den planerade finansieringen går i lås (två rektorer vid Stockholms universitet varnar för detta i en artikel i Sydsvenskan den 27 mars i år).
Lund har tidigare, föga förvånande, varit lite trögt men besinningsfullt, som arkitekten Tomas Lewan betonar i sin tänkvärda artikel om Lunds historiska stadsförnyelse (Arkitektur nr 3 2013). Nu spänner man plötsligt bågen till bristningsgränsen. I stället för en förtätning och ett organiskt samband mellan ESS och ett Lund som får växa i olika riktningar försöker man sig på en helt ny idé eller som Lewan skriver ”Den mer konstruerade idén med en ”närförort utanför ytterstaden” i nordost matad genom livlinan Lundalänken framstår då inte som trovärdig.” Han kallar det en återvändsgränd.
Lunds öppna, lugna och gemytliga miljö är dess främsta tillgång i form av kulturhistoria och nära socialt samspel för utveckling av gamla och nya utbildningar och företag. Det är säkert där i stadskärnan, på en cykelturs avstånd från ESS, som de nya forskarna och entreprenörerna kan mötas och kläcka sina bästa idéer.
Med denna strategi är risken för en fragmentering och segmentering av staden överhängande. Trots talet om ett befolkningsmässigt blandat Brunnshög verkar det mera troligt att det blir en rikemansenklav för forskare och företagare i första hand.
Brunnshög riskerar att bli en riktig gökunge i Lunds utveckling. Inte nog med att en spårväg genom den medeltida gatuplanen och dess bebyggelse är ett helgerån och riskerar att dränera staden på det sociala liv och den innovativa kreativitet som tidigare gjort den så levande; universitetet riskerar också, som dess rektor nyligen påpekat, att utarmas på forsknings och undervisningsmedel för allt annat än ESS och materialforskning om inte den planerade finansieringen går i lås (två rektorer vid Stockholms universitet varnar för detta i en artikel i Sydsvenskan den 27 mars i år).
Lund har tidigare, föga förvånande, varit lite trögt men besinningsfullt, som arkitekten Tomas Lewan betonar i sin tänkvärda artikel om Lunds historiska stadsförnyelse (Arkitektur nr 3 2013). Nu spänner man plötsligt bågen till bristningsgränsen. I stället för en förtätning och ett organiskt samband mellan ESS och ett Lund som får växa i olika riktningar försöker man sig på en helt ny idé eller som Lewan skriver ”Den mer konstruerade idén med en ”närförort utanför ytterstaden” i nordost matad genom livlinan Lundalänken framstår då inte som trovärdig.” Han kallar det en återvändsgränd.
Lunds öppna, lugna och gemytliga miljö är dess främsta tillgång i form av kulturhistoria och nära socialt samspel för utveckling av gamla och nya utbildningar och företag. Det är säkert där i stadskärnan, på en cykelturs avstånd från ESS, som de nya forskarna och entreprenörerna kan mötas och kläcka sina bästa idéer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar