Om inte första världskriget brutit ut av Gunnar Stensson

Hundra år har gått sedan Baltiska utställningen öppnades i Malmö den 15 maj 1914. Vid den högtidliga invigningen framfördes en kantat med musik av Hugo Alvén och text av Nils Flensburg från Lund. En strof ur texten förtjänar att citeras, inte för dess litterära kvalitet – den är lika pekoralistisk som texten i övrigt – utan för att den ger en bild av den verklighet som faktiskt rådde runt Östersjön 1914.
”Väl mött, I nabofolk från fyra riken,
som Östersjön bespolar med sin våg,
där mellan Kielerbukt och finska viken
från kust till kust den drivs i vindsnabbt tåg.”

Vilka var de fyra rikena? Sverige och Danmark förstås. Men de andra två? Imperierna Ryssland och Tyskland.
   Finland, Estland, Lettland, Litauen och större delen av Polen ingick i det ryska imperiet; Polens andra hälft tillhörde Tyskland.
   Medan de fyra nabofolken festade i Malmö pågick nere i Europa ett spel, som varken de ryska eller tyska köpmännen till en början oroade sig särskilt mycket för, medan de gjorde upp affärer om lokomotiv och bilar. Tsarens utsända köpte verkligen några Mercedesar, av vilka en kom att begagnas av Lenin under och efter ryska revolutionen.
   Den 15 maj fanns inte ett moln på besökarnas himmel. Först i slutet av juli drog det ihop sig till storm. Då reste företrädarna för de ryska och tyska ekonomierna tillbaka till sina hemländer. De skulle aldrig mötas mer.
 

Gränserna mellan länderna stängdes. Den internationella socialistiska rörelsens ledare var plötsligt inlåsta i respektive nationer. Det internationella informationsflödet ströps.  Arbetarklassen, tänk August Palm, kunde inte längre röra sig fritt och sprida socialistiska idéer i Europa. I stället blev arbetarna inkallade och utbildades till militarister - innan de slaktades. Konstnärer, författare och andra representanter för europeisk kultur kvävdes av nationalistiska munkavlar. Också överklassen i Sankt Petersburg, Berlin, Wien, Paris, London, Madrid och Rom, som spridit och finansierat internationell kultur och vetenskap, hamnade i de nationella akvarierna. Frihet och demokrati – i den mån de förekom - ersattes av absolutism och rättslöshet. Paranoia, rasism och hat mellan folken förkvävde allt. Detta fick mer förödande konsekvenser än den miljonslakt som ägde rum på slagfälten.

Hur hade världen sett ut om inte första världskriget brutit ut?
   De undertryckta nationerna hade nått frihet genom demokratisk utveckling.
   Ryska revolutionen hade inte blivit av.
   Tyskland hade blivit den första socialistiska staten efter en demokratisk process i vilken Lenin tagit aktiv del från sin tillflyktsort i Schweiz.

   Österrike hade blivit en demokratisk förbundsstat.
   Europa hade fortsatt den exempellösa utveckling inom vetenskap och produktionskapacitet som möjliggjort ökat välstånd under fyra årtionden före 1914.
   Hitler hade förblivit en marginell figur på gatorna i Wien, Stalin en ortodox biskop eller georgisk despot.
   Och Malmö, den blomstrande industristaden, hade tillsammans med Köpenhamn blivit ett nav för Skandinaviens utveckling och en mötesplats för rysk och tysk kommers.
   Vi vet hur det gick i stället. Tre år senare, 1917, svalt människorna i Malmö och svältande kvinnor stormade butikerna för att få bröd. Staden hade kastats tillbaka årtionden i sin utveckling.
   Och ändå var Malmö, liksom hela Sverige, förskonad från den katastrof som förhärjade länderna söder och öster om Balticum, först från 1914 till 18 och sedan från 1939 till 45.

Läsåret 1960-61 följde jag en föreläsningsserie om första världskrigets orsaker av professor Erik Lönnroth, Johan Lönnroths far. När alla händelser och orsakssammanhang i den väldiga berättelsen var klarlagda, underkände Erik Lönnroth plötsligt hela föreläsningsserien i en slutkläm som jag aldrig glömde. Jag citerar den som jag minns den:
    ”Nu har vi analyserat de maktpolitiska, nationella, ekonomiska, ideologiska, sociala och kulturella orsakerna till första världskriget. Jag har bevisat att kriget var oundvikligt och att allt pekade i samma riktning - mot ett krigsutbrott. Det som skedde, var det som måste ske.
   Men det kanske inte alls stämmer. Den verkliga orsaken till första världskriget var kanske att sommaren 1914 var extremt het och att en massa äldre herrar med högt blodtryck och föråldrade idéer av en slump tvingades fatta beslut som de fullständigt saknade förmåga att förutse konsekvenserna av. 
   Första världskriget hade aldrig brutit ut
om inte den serbiske studenten Princip genom tillfälligheternas spel fått chansen att skjuta Österrikes tronföljare i Sarajevo;
om inte Österrikes regering, förblindad av nationalistisk hybris, förklarat Serbien krig;
om inte Ryssland, förlett av rasistiska fördomar, ställt sig på Serbiens sida;
om inte Tyskland stött Österrike och förklarat Ryssland krig;
om inte Ryssland och Frankrike ingått en försvarspakt mot Tyskland;
om inte Tyskland tänkt ut en krigsplan som gick ut på att i händelse av krig besegra först Frankrike och därefter vända sig mot Ryssland;
om inte Tysklands plan inneburit att tyska trupper skulle marschera genom Luxemburg och Belgien vid anfallet mot Frankrike;
om inte England lovat att försvara Luxemburg och Belgien.
   Alla de där ”om inte” kunde mycket väl ha undvikits. Och då hade första världskriget inte blivit av.”

Ungefär så uttryckte sig Erik Lönnroth, fast givetvis bättre underbyggt och mer intelligent sammanställt än denna summariska redovisning ur minnet efter mer än 50 år kan återge.
   Första världskriget var ett onödigt krig. Värt att hålla i minnet inför EU-valet, där rasistiska och nazistiska partier hotar. Värt att hålla i minnet inför motsättningarna i Ukraina. Vi kan vara tacksamma över att en person som Carl Bildt saknar reellt inflytande i den konflikten. Vi kan se till att hans inflytande blir mindre. Det påstås att den som vill fred måste förbereda krig. Sanningen är den motsatta. Det är lärdomen av första världskriget.