Krossa Stenkrossen! av Gunnar Stensson

Vi ska inte överdriva. Det var ett vanligt röjarparty fast det denna gång kallades brytfest. Den i hast sammankallade ungdomsmobben drog skränande genom stan på natten, tog sig in i teaterlokalen, slog sönder vad som kunde slås sönder och smet sen hemåt. De kvarlämnade flaskorna med bensin var nog mest symboliska.
   Det är sånt som bortskämda ungdomar brukar göra. Skillnaden var att de denna gång gjorde det i en offentlig lokal – som efter att par dagar kunde återställas till en kostnad av kanske 30 000.
   I höstas besökte jag Stenkrossen i samband med repetitioner och föreställningar av ”Kabaré Unik” några gånger och gladdes över de möjligheter lokalen hade. Så jag är minst lika ilsken som alla andra över de halvstarkas framfart.
   Att Simon Lerkot Berglind framträdde offentligt hedrar honom, men det enda försvar han hade var revolutionsfloskler.
   Många av deltagarna kommer från välsituerade villaområden utanför Lund. De föddes på 1990-talet och misslyckades i Lunds gymnasier i början av 2000-talet. Sedan var allt stängt för dem och nu varken studerar eller arbetar de. Ångesten bekämpar de med sprit och droger. Maktlösheten försöker de dölja för sig själva och omvärlden genom småkriminalitet. I frånvaro av alla framtidsperspektiv hatar de. Sina tomma liv fyller de med drömmar de om våld och förstörelse.
   Stenkrossen är för dem en symbol för framgångsrika och välanpassade estet-elever på Spyken - sådana som de själva aldrig kunde bli. De är de osynliga.
   Första gången jag konfronterades med dem var efter Palestinademonstrationen i Malmö 2009, när de förstörde solidaritetsmanifestationen genom att anfalla polisen och slå sönder polisbilarna, helt bortom all solidaritet eller ens den ringaste kunskap om vad demonstrationen hade handlat om. Efteråt smet de iväg genom Pildammsparken och jag såg dem senare vid Centralstationen och i Lund.
   Den gången var jag ännu argare på dem. Men de finns. De är människor och de existerar, inte bara i Lund. De kommer att finnas bland oss under kommande decennier. Vi måste leva med dem. Vi måste försöka tala med dem och påverka dem.