”Ta in V i regeringen” är rubriken i torsdagens Aftonblad o
ch
man kan bara hoppas att ingen följer uppmaningen. Och faktiskt, även
AB:s ledarredaktion verkar vara klar över hur olycklig en sådan
regeringsmedverkan skulle vara just nu. ”I själva verket har Jonas
Sjöstedt all anledning att vara glad i dag.” skriver Anders Lindberg i
AB:s ledarredaktion. Javisst, så är det. Små vänsterpartier är
praktiskt taget dödsdömda om de sätter sig i en regering med större
partier som vill göra upp med mitten. Fråga SF i Danmark, fråga SV i
Norge etc. Till det kommer att missnöjda vänstersocialdemokrater måste
ges en chans att uttrycka sig genom att gå över till V.
Ingen sport för gentlemän
Men det är klart, då kan man fråga sig varför V ska uppföra detta teaterstycke med krokodiltårar över att Löfven inte vill ha med V att göra under denna fas av regeringsbildandet. S vill helt enkelt ha med något mittenparti för att kunna få igenom en budget framåt november.
Det är ju nämligen så att politik inte är en sport för gentlemän. Det handlar i första approximationen inte om att vara schysst och rättvis och lojal. Det handlar om att tillförsäkra sig makt. Men, när makten är säkrad så måste man ändå vända tillbaka till sin politiska moral, annars kan man hamna var som helst. Alltså: ett tillfälligt avsteg kan man tolerera, men man får inte glömma varför man över huvud verkar politiskt. Lite dubbelmoral, det medges, och i processen kan man tappa all trovärdighet.
Lundapolitiken
Samma situation går nu igen i Lundapolitiken. För majoritet i Lunds kommunfullmäktige krävs 33 röster. En koalition S+V+Mp+Fi får nu 31. Alltså sätter de båda stora partierna S och Mp igång med att försöka locka över någon från det borgerliga blocket: i förstahand C, i andra hand Fp. Dessa båda partier har varit lojala medlemmar i den moderatstyrda koalitionen i 8 år, ja röstboskap för Helmfrid(M), föremål för vänsteroppositionens avsky och löje. Men nu skulle vi alltså sy ihop en gemensam linje med dem i alla budgetfrågor? Ja, det anses tydligen vara det normala sättet att hantera läget.
Men är det verkligen nödvändigt? För vem är opposition i det nya läget: Är det moderaterna, är det folkpartiet, är det antispårvägspartiet (FNL). Det är klart att det skulle vara enklast om man fick med bussvännerna på vagnen (!) mot ett löfte att låta spårvägsplanerna ligga på is i fyra år, Men om inte?
ch
man kan bara hoppas att ingen följer uppmaningen. Och faktiskt, även
AB:s ledarredaktion verkar vara klar över hur olycklig en sådan
regeringsmedverkan skulle vara just nu. ”I själva verket har Jonas
Sjöstedt all anledning att vara glad i dag.” skriver Anders Lindberg i
AB:s ledarredaktion. Javisst, så är det. Små vänsterpartier är
praktiskt taget dödsdömda om de sätter sig i en regering med större
partier som vill göra upp med mitten. Fråga SF i Danmark, fråga SV i
Norge etc. Till det kommer att missnöjda vänstersocialdemokrater måste
ges en chans att uttrycka sig genom att gå över till V. Ingen sport för gentlemän
Men det är klart, då kan man fråga sig varför V ska uppföra detta teaterstycke med krokodiltårar över att Löfven inte vill ha med V att göra under denna fas av regeringsbildandet. S vill helt enkelt ha med något mittenparti för att kunna få igenom en budget framåt november.
Det är ju nämligen så att politik inte är en sport för gentlemän. Det handlar i första approximationen inte om att vara schysst och rättvis och lojal. Det handlar om att tillförsäkra sig makt. Men, när makten är säkrad så måste man ändå vända tillbaka till sin politiska moral, annars kan man hamna var som helst. Alltså: ett tillfälligt avsteg kan man tolerera, men man får inte glömma varför man över huvud verkar politiskt. Lite dubbelmoral, det medges, och i processen kan man tappa all trovärdighet.
Lundapolitiken
Samma situation går nu igen i Lundapolitiken. För majoritet i Lunds kommunfullmäktige krävs 33 röster. En koalition S+V+Mp+Fi får nu 31. Alltså sätter de båda stora partierna S och Mp igång med att försöka locka över någon från det borgerliga blocket: i förstahand C, i andra hand Fp. Dessa båda partier har varit lojala medlemmar i den moderatstyrda koalitionen i 8 år, ja röstboskap för Helmfrid(M), föremål för vänsteroppositionens avsky och löje. Men nu skulle vi alltså sy ihop en gemensam linje med dem i alla budgetfrågor? Ja, det anses tydligen vara det normala sättet att hantera läget.
Men är det verkligen nödvändigt? För vem är opposition i det nya läget: Är det moderaterna, är det folkpartiet, är det antispårvägspartiet (FNL). Det är klart att det skulle vara enklast om man fick med bussvännerna på vagnen (!) mot ett löfte att låta spårvägsplanerna ligga på is i fyra år, Men om inte?
Kanske en minoritetsledning
Skulle det då inte vara bättre att låta föreställningen om en majoritetsbaserad kommunledning stryka med och ha en kommunal minoritetsledning.? Det borde kunna gå ganska bra i de flesta ärenden, bl.a. därför att spårvägsmotståndarna har utlovat fri röstning. Sverker Oredsson (FNL) har intagit många positioner genom åren, men han måste nog kallas socialliberal, och man kan förmoda att t.ex. Jan Annerstedt, Marianne Rehnstedt och Cecilia Nelson kommer att inta hyggligt progressiva positioner. Visst, det finns inga garantier, men det skulle väl inte vara helt fel om fler människor röstade efter sin övertygelse? Och kan man inte göra något liknande i Skånelandstinget? Eller är det bättre att upprepa den affär Miljöpartiet hade med borgarna om ledningen där? Det tycks man vara på väg mot nu.
Och vad var skälet till att Miljöpartiet satt i borgarnas knä i regionstyret? Tja, goda arvoden kan nog ha sin del i det hela, men det man sa var att det var för att SD inte skulle få något inflytande. Det är så det tolkas numera, som om SD:s röstande på något sätt smittar ner den sida de röstar för. Det är en absurd tolkning, och den koalition som uppstår blir ju i högsta grad ett tecken på SD-inflytande. Och fattar man inte att inget är mer mobiliserande för SD än att de etablerade partierna slår sig samman för att stänga SD ute!
Hur man gör SD till martyrer
Det finns fler tecken på att det politiska och demokratiska omdömet sviktar inför SD-framgångarna. Senast är det V som inte vill låta SD få en talmanspost de annars skulle ha fått. Och nu talas det om att det är tveksamt att SD får nämndemanspositioner. Det är som om man är helt historielösa. Kan de inte se att det är så V tidigare behandlats och att det mycket väl kan upprepas i ett förändrat politiskt läge? Är den demokratiska fernissan så tunn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar