1981: Solidarnosz och U 137 av Gunnar Stensson

Hur VPK Lund bröt med Sovjet och ”den reellt existerande socialismen”

Den 20 december 1981 samlades VPK Lund till ett extra medlemsmöte i stadsbiblioteket. Vi beslöt att kräva att VPK skulle bryta alla förbindelser med Sovjetunionens kommunistiska parti och de statsbärande kommunistpartier som stödde Jaruzelskis militärdiktatur i Polen.
   Detta vårt krav skulle offentliggöras. Mötet utsåg en redaktionskommitté med Joachim Retzlaff, Mårten Dunér och mig själv.
   Vi beslöt också att genomföra bössinsamling för Solidaritet tre dagar, till och med julafton.
   Bengt-Olle Bengtsson formulerade att-satserna. Han satt nära dörren med Boel Berner. Tarcisio Bommarco ville att uttalandet skulle innehålla ett avståndstagande till den monolitiska maktstrukturen. Tapio Salonen fungerade som effektiv ordförande.
   Lars Bengtsson drev våra krav kraftfullt. Ann Schlyter hade en bekymrad rynka i pannan. Thomas Schlyter ersatte henne när mötet närmade sig sitt slut. Han röstade med majoriteten.
   Enigheten var stor. Det var varmt i lokalen och vi tog paus två gånger. Efteråt fick jag skjuts hem av Carina Svensson.

Måndagen den 21 träffade jag Joachim Retzlaff och Mårten Dunér i partilokalen vid Bredgatan. Jag ringde upp Lars Werner. Han blev arg och sa att VPK inte hade några förbindelser att bryta och att det var fel att gå ut offentligt. Dessutom var det jävligt, jävligt skönt att han skulle bli inlagd på sjukhus och operera sitt onda knä.
   Vi skrev ihop pressreleasen och jag läste upp den för TT. Uttalandet publicerades i Arbetet, Sydsvenskan och Kvällsposten

Följande dag hade DN en stor intervju med CH Hermansson som uttryckte åsikter som liknade våra. Insamlingen till Solidaritet gick bra. Birgit Krantz samlade in 1200 kronor vid Mårtenstorget. Ulf Lundwall satte på tisdagen och onsdagen in 6000. Folk var engagerade. Somliga la hundralappar och femtilappar, och andra tior.
   I Polen pågick strider i Östersjöprovinsen och i gruvorna i Slask, som hölls ockuperade av arbetare som hotade att spränga dem.
   I domkyrkans vapenhus pågick en hungerstrejk.
   VPK Lunds Polen-aktion hade inletts den 13 december, samma dag som militärkuppen genomfördes. Då tände vi eldar på det snöiga Stortorget. Initiativet hade tagits av Sven-Hugo Mattson och Monica Bondesson.

Lech Walesa, Andrzej Wajdas film som nu visas på Kino, påminner om världen 1981, när VPK Lund bröt med Sovjetkommunismen.

Ubåtsjakten, som sedan en vecka fyller alla media till bredden med icke-information och tomma spekulationer, är ytterligare en påminnelse om avgörandets år 1981.
   Hösten 1981 hade en berusad rysk ubåtskapten kört en föråldrad och klumpig ubåt på grund i Karlskrona skärgård. Det verkligt skrämmande var att den var försedd med kärnvapen. Det sönderfallande Sovjet utgjorde en stor säkerhetsrisk.

   Bert Karlsson inköpte senare en likadan rysk ubåt till sin nöjespark i Skara och engagerade den ryske ubåtskaptenen som ciceron.
   Grundstötningen ledde trots de farsartade omständigheterna till ett årtionde av ubåtshysteri som blev den unge Carl Bildts politiska språngbräda. Inga ubåtar upptäcktes (ett lätt surrande ljud visade sig komma från en iller) utom en gång, då en trolig Nato-ubåt spårades och det blev viktigt att den fick smita ut oupptäckt.

VPK:s debatt om Sovjetunionen hade djupa rötter. Den inleddes av CH Hermansson på 1960-talet. På 70-talet bildades APK med sovjetiskt stöd. I VPK Lund bekämpade man aktivt ”flammaniterna”, så benämnda för att de sålde Norrskensflamman, APK:s dåvarande organ, i stället för Ny Dag.
   Lars Werners politik gick ut på att dämpa kritiken mot Sovjetunionen för att hålla samman VPK. En stor delegation från Sovjetunionens kommunistiska parti satte sin prägel på VPK:s kongress 1978, vilket överraskade delegaterna från Lund.
   Vid kongressen i november 1981 i Södertälje förekom inte det sovjetiska ”broderpartiet” men en hel del andra. Vi höll ett torgmöte på gågatan i Södertälje. Vindbyarna skakade högtalaranläggningen och ljudet trängde fram stötvis. Vi antog ett stöduttalande för Solidaritet.

Svenska Fredskommittén hade hamnat i brännpunkten eftersom den ingick i den sovjetstyrda internationella fredsrörelsen. Daniel Kallos och Eva Mari Köhler var VPK-are som ledde Fredskommittén i Lund.
   På ett medlemsmöte i Svarvarestugan den 16 december var huvudpunkten frågan om VPK Lund skulle lämna Fredskommittén. Ute var det kallt, 15 minusgrader. Inne var det hett.
   Göran Persson var mötesordförande. Gunnar Sandin meddelade att styrelsen beslutat utträda ur Fredskommittén. Han fick stöd av Sven-Hugo Mattsson. Frågan om att bryta förbindelserna med Polens Förenade arbetarparti och Sovjetunionens kommunistiska parti kom upp, men avvisades eftersom den inte stått på dagordningen.
   Daniel Kallos förklarade, att om fredskommitténs linje stred mot VPK:s övervägde han att lämna partiet.
   Tonläget var emotionellt och kvällen delvis kaotisk, trots att nästan alla var eniga. Medlemsmötet beslöt att återsamlas till det extra medlemsmöte som skulle avgöra frågan om att bryta förbindelserna med Sovjetblockets politiska partier söndagen den 20 december 1981. Och så skedde.
    Åtta år senare, 1989, föll Berlin-muren. Sedan upphörde Sovjetunionen. VPK blev V.

Nu upprepar sig historien. ”NYA SPÅR I UBÅTSJAKTEN”. ”Vad vill Putins Ryssland?”  2014 kommer knappast att bli ihågkommet som något avgörandets år i kampen för frihet och demokrati.

Källa: Relativt utförliga minnesanteckningar