Det 
är inte helt lätt att följa förvecklingarna i uppgörelserna kring kommunalpolitiken i Lund, men här är ett försök.
Kommunalpolitikens mekanik
Valresultatet är sådant att det inte gav vänstersidan eller högersidan egen majoritet. Och stämningsläget är sådant att det inte går att få ihop majoriteter på tvärs över blockgränsen – S och Mp försökte, men hejdades till all lycka.
Då ska nämndposter etc fördelas i proportion till partiernas antal mandat. Det missgynnar mindre partier och då försöker man motverka det genom att bilda tillfälliga valkarteller där det ena partiet hjälper det andra till ordförandeposter m.m. mot att själv få komma in i en nämnd dit man av egen kraft inte kan nå. Det är det FNL, antispårvägspartiet, kommit överens med de borgerliga om vad gäller ett antal nämnder, oklart hur många. Tydligen har de bjudit på poster i kommunstyrelsen, den viktigaste av alla nämnder, mot att få egna ledamöter i diverse nämnder. Dessutom har de som ett led i den uppgörelsen dels fått en paus i spårvägsplaneringen, ett s.k. moratorium med en ny utredning om kollektivtrafiken i Lund, dels gjort en överenskommelse att så vitt möjligt inte höja kommunalskatten, borgarnas favoritfråga. Men mer är det inte, de fyra FNL-medlemmarna i kommunfullmäktige har i övrigt full frihet att rösta som de vill.
Oskickligt
Om denna uppgörelse kan man säga att den är ett resultat av bristande politisk skicklighet hos S+Mp. Det hade kunnat vara de som gjort upp med FNL om nämnderna, men de vägrade att ställa upp på den tvååriga spårvägspausen. Det var en grov missbedömning – två år är ju en bagatell i spårvägsplanerna – och tycks mest handla om prestige i förhållande till regeringen där S+Mp flaggat lite löst för att inte bara järnvägar ska byggas ut utan också spårvägar. Mycket tyder på att V+Fi hade kunnat gå med på att bjuda FNL på de två åren. Men S+Mp:s principfasthet/stelbenthet kostade alltså Lund en fyrårsperiod med fortsatt borgarvälde i nämnderna.
Naturligt eller absurt?
Vad ska man då säga om resultatet? Tja, man kan tänka sig två olika reaktioner. Den ena är att säga att det är rimligt att de folkpartiröster som försvann till FNL nu ändå kommit borgarna till del. Lund är i sin självbelåtenhet en borgerlig stad och att borgarna under senaste perioden misskött så mycket behöver inte föranleda några omvälvningar. Väljarna vill ju tydligen ha det så här.
är inte helt lätt att följa förvecklingarna i uppgörelserna kring kommunalpolitiken i Lund, men här är ett försök.Kommunalpolitikens mekanik
Valresultatet är sådant att det inte gav vänstersidan eller högersidan egen majoritet. Och stämningsläget är sådant att det inte går att få ihop majoriteter på tvärs över blockgränsen – S och Mp försökte, men hejdades till all lycka.
Då ska nämndposter etc fördelas i proportion till partiernas antal mandat. Det missgynnar mindre partier och då försöker man motverka det genom att bilda tillfälliga valkarteller där det ena partiet hjälper det andra till ordförandeposter m.m. mot att själv få komma in i en nämnd dit man av egen kraft inte kan nå. Det är det FNL, antispårvägspartiet, kommit överens med de borgerliga om vad gäller ett antal nämnder, oklart hur många. Tydligen har de bjudit på poster i kommunstyrelsen, den viktigaste av alla nämnder, mot att få egna ledamöter i diverse nämnder. Dessutom har de som ett led i den uppgörelsen dels fått en paus i spårvägsplaneringen, ett s.k. moratorium med en ny utredning om kollektivtrafiken i Lund, dels gjort en överenskommelse att så vitt möjligt inte höja kommunalskatten, borgarnas favoritfråga. Men mer är det inte, de fyra FNL-medlemmarna i kommunfullmäktige har i övrigt full frihet att rösta som de vill.
Oskickligt
Om denna uppgörelse kan man säga att den är ett resultat av bristande politisk skicklighet hos S+Mp. Det hade kunnat vara de som gjort upp med FNL om nämnderna, men de vägrade att ställa upp på den tvååriga spårvägspausen. Det var en grov missbedömning – två år är ju en bagatell i spårvägsplanerna – och tycks mest handla om prestige i förhållande till regeringen där S+Mp flaggat lite löst för att inte bara järnvägar ska byggas ut utan också spårvägar. Mycket tyder på att V+Fi hade kunnat gå med på att bjuda FNL på de två åren. Men S+Mp:s principfasthet/stelbenthet kostade alltså Lund en fyrårsperiod med fortsatt borgarvälde i nämnderna.
Naturligt eller absurt?
Vad ska man då säga om resultatet? Tja, man kan tänka sig två olika reaktioner. Den ena är att säga att det är rimligt att de folkpartiröster som försvann till FNL nu ändå kommit borgarna till del. Lund är i sin självbelåtenhet en borgerlig stad och att borgarna under senaste perioden misskött så mycket behöver inte föranleda några omvälvningar. Väljarna vill ju tydligen ha det så här.
Den andra är att se det absurda i det hela. Förnya
Lund, med samma gamla borgare i nämnder och kommunstyrelse? Förnyat, det
är väl ändå det sista man kan säga. Och med Sverker Oredsson, en man
med förvisso många förtjänster, som dock gjorde sina första politiska
insatser under Medborgerlig Samling på 1960-talet, som ledare för
förnyarna? Det är som om jag efter drygt fyrtio år av VB-kommentarer om
Lunds kommunalpolitik skulle förklara mig vara fräsch som en nyponros.
I ubåtsjakttider
Den svenska pressen har i den gångna veckan med allt mer upphetsade och patriotiska formuleringar hetsat mot Ryssland. Ja, vad finns under ytan? Det vet vi inte. Då finns det anledning att hålla huvudet kallt . Men ropen på Natoanslutning skallar från de vanliga hållen. Och man väntar på uttalanden från Carl Bildt, nationens räddare. Har han redan hunnit sticka till Washington? Vi väntar på en återutgivning av Sven Hedins ”Ett varningsord” och en ny insamling till ett pansarskepp. En förnuftets röst finns inte oväntat i Carl Björeman, generallöjtnant och tidigare mi8litörvefälhavare för södra Sverige. Han skriver under rubriken ”Peter Hultqvist kan bli en riktig försvarsminister”. Javisst, man kan i varje fall hoppas. Han har den sortens lugn och tröghet som behövs för att balansera hetsporrarna och är en välkommen kontrast till de senare årens pappfigurer Tolgfors och Enström. Det är kanske Hultqvist som kan våga återinföra värnplikten, den här gången allmän och lika och med kraftigt förändrad inriktning.
Dessvärre måste man också motstå den sortens försvarsvänlighet som främst finns inom socialdemokratin. Den går ut på att skeppa stora mängder pengar till försvarsindustrin och helst då sådan med högteknologi. I försvarets bergrum står det redan köer av oanvända JAS-plan och väntar på piloter och bensinpengar, men det tycks aldrig vara fel att beställa tio plan till av en ny och större typ. Så har landet hållit på sen 1970-talet.
En ny fas
Vad gäller själva ubåtsjakten så har den ”gått in i en ny fas”, ett underbart uttryck. Några förklaringar ges aldrig, militären säger bara att de vill inte kommentera pågående operationer. Nej, och inga andra heller, t.ex vårens stora marina övning med Nato i Östersjön – vi var 200 som demonstrerade mot det svenska deltagandet i våras.
I ubåtsjakttider
Den svenska pressen har i den gångna veckan med allt mer upphetsade och patriotiska formuleringar hetsat mot Ryssland. Ja, vad finns under ytan? Det vet vi inte. Då finns det anledning att hålla huvudet kallt . Men ropen på Natoanslutning skallar från de vanliga hållen. Och man väntar på uttalanden från Carl Bildt, nationens räddare. Har han redan hunnit sticka till Washington? Vi väntar på en återutgivning av Sven Hedins ”Ett varningsord” och en ny insamling till ett pansarskepp. En förnuftets röst finns inte oväntat i Carl Björeman, generallöjtnant och tidigare mi8litörvefälhavare för södra Sverige. Han skriver under rubriken ”Peter Hultqvist kan bli en riktig försvarsminister”. Javisst, man kan i varje fall hoppas. Han har den sortens lugn och tröghet som behövs för att balansera hetsporrarna och är en välkommen kontrast till de senare årens pappfigurer Tolgfors och Enström. Det är kanske Hultqvist som kan våga återinföra värnplikten, den här gången allmän och lika och med kraftigt förändrad inriktning.
Dessvärre måste man också motstå den sortens försvarsvänlighet som främst finns inom socialdemokratin. Den går ut på att skeppa stora mängder pengar till försvarsindustrin och helst då sådan med högteknologi. I försvarets bergrum står det redan köer av oanvända JAS-plan och väntar på piloter och bensinpengar, men det tycks aldrig vara fel att beställa tio plan till av en ny och större typ. Så har landet hållit på sen 1970-talet.
En ny fas
Vad gäller själva ubåtsjakten så har den ”gått in i en ny fas”, ett underbart uttryck. Några förklaringar ges aldrig, militären säger bara att de vill inte kommentera pågående operationer. Nej, och inga andra heller, t.ex vårens stora marina övning med Nato i Östersjön – vi var 200 som demonstrerade mot det svenska deltagandet i våras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar