Vad Gunnar Stensson glömde. Genmäle av Thomas Lundgren

Artikelförfattaren är webbredaktör för www.sparvagsfrittlund.se
 

I VB Nr 32 - 2014-10-30 berättar Gunnar Stensson om ett besök på Kristallen där han ”försjunker” i förslagen till omgestaltning av Lunds Centralstation - och konstaterar: ”En snygg förnyelse av Lund! Den får FörNyaLund-partiet att framstå som en reaktionär rörelse, uteslutande inriktad på att bevara nuvarande röra”, skriver han. Det är till att vara välinformerad!
   I lovprisandet av arkitektförslagen glömde han emellertid att nämna tågresenärernas tjusiga möte med Lund, inspirerat av ”entré” i Malmö. Där är det visserligen tyskt pensionskapital - och inte som i Lund, där det vinstmaximerande Jernhusen står för investeringen.

Klicka för större bild
 

Jernhusen äger och förvaltar fastigheter längs den svenska järnvägen. Företaget knoppades av i samband med bolagiseringen av Statens Järnvägar. De arbetar också aktivt med stadsutveckling och har nu tagit sig an Lunds stationsområde.
   I tidskriften Arkitektur 4/2014 finns en essä av Jesper Meijling med titeln SLUTSTATIONEN som är granskning av Jernhusens agerande. Där ges hårresande exempel på affärsidén, nämligen att leda resandeströmmar - servera kunder - till Jernhusens kommersiella hyresgäster. Om man tror att den primära funktionen skulle vara att på smidigast, enklast sätt leda resenärerna till rätt avgång, då är man fel ute. Jernhusen plockar även bort de klassiska väntrummen. De ger ju ingen avkastning. Idealet är det kommersiella ”gatloppet” som på Kastrup mellan säkerhetskontroll och avgångsterminal.
   Ett särtryck av Jesper Meijlings essä finns (med vederbörligt tillstånd) publicerad på Aktion för Spårvägsfritt Lunds hemsida.

Överhuvudtaget är vänsterns totalt kritiklösa anammande av den ”nya ekonomiska geografin” obegriplig. Eller är man bara ovetande? I så fall rekommenderas läsning av rapporten: ”Stadsplanering och fastighetsvärden – spårväg Lund C till ESS.” Finns att ladda ner på Spårväg Lunds hemsida.
                
Slutsatserna är rent hisnande. Där påstås att spårvägens effekt på marknadsvärdena uppgår till 3,6 Mrd kr, och att det för bostäder och kontor motsvarar ca 10% respektive 13% högre pris/hyra jämfört med utan spårväg. ”På Brunnshög ligger ett guldägg”, som Håkan Lockby uttryckt det.

Tillåt en stillsam fråga: När blev det vänsterpolitik att driva upp markvärdena och därmed hyrorna? Det är inte undra på att - som det ryktas – LKB vill släppa Solbjer. Hyrorna där risker att bli alldeles för höga. Solbjer är det område på Brunnshög som står först i tur att bebyggas.

Är det inte hög tid för S, V och Mp att lämna strutspolitiken och på allvar börja intressera sig för vad markägare och byggföretag sedan länge insett, nämligen att man kan tjäna pengar på ”hållbarhetsprojekt”. Att ett projekt marknadsförs som ”hållbart” är ingen garanti för att det också blir slutresultatet. Oftast är det mest retorik, ett sätt att få hårdexploatera, inte sällan på bekostnad av ytor för park och barns lek.

Den arrogans med vilken i synnerhet V och Mp bemöter spårvägsmotståndarna är svår att förstå. När det självklara påpekas, att Lund är för litet för spårväg, får man svaret, idag ja, men inte i morgon. Trosvissheten går hand i hand med ointresset för att kritiskt granska spårvägsprojektet i alla dess delar – inte minst hållbarhetsaspekterna.

”Jag vet vad jag behöver veta” är det svar man oftast får, eller som stadsbyggnadsdirektören Inga Hallén säger: ”Jag litar på våra tjänstemän”. Det gjorde man också på slutet i 60-talet när ”Genombrottet” var aktuellt. Det var först när Agne Gustafsson och Sverker Oredsson insåg vad som höll på att hända och slog larm som övriga politiker vaknade och stoppade projektet.

Allt fler har nu kommit till insikt om att den så kallade ”spårvägsrenässansen”, som startade i Frankrike, nu är över. Det är faktiskt så att fler planerade spårvägsprojekt skrinläggs idag än som förverkligas. Huvudskälet är ekonomiskt. Ett högkvalitativt elbussystem med samma prestanda som ett spårvägssystem kostar en tredjedel.

”Men kan varför kan vi inte ha både spårväg och elbussar?”  Det är det halmstrå som spårvägsförespråkarna nu viftar med.  Men vem tror -  om spårvägen byggs –  att man då också skulle vilja finansiera ett högklassigt elbussystem för hela Lund?

Låt mig i just Veckobladet göra ett lite mera ideologiskt färgat inpass: Den klassiska vänstern, som V vid högtidliga tillfällen gärna åberopar, var ju i grunden positiv till ny teknik. Ny teknik, rätt använd, uppfattades av Marx, Engels och andra som en frigörande kraft. Den skapar nya och bättre arbets- och produktionsförhållanden, vilket lägger grunden för att göra samhället drägligare att leva i för de allra flesta människor.

Det är mot den bakgrunden obegripligt att Vänsterpartiet i Lund inte vill bejaka det  teknikskifte som nu pågår inom kollektivtrafiken. Den nya elektromobiliteten öppnar ju för billiga, flexibla och mera hållbara transportlösningar – elbussar, eltaxi, elcyklar – och varudistributionen inte att förglömma. Vi som verkligen gillar kollektiva transporter slipper buller, farliga utsläpp, och vad fint vore det inte att få kunna åka bekvämt med elbuss eller eltaxi till terminaler inomhus. Förhoppningsvis finns det med i det ramprogram för Lunds stationsområde som väntas komma till våren.

Gunnar Stensson har uppenbart inte upptäckt vad som händer utanför Lund. I Stockholm planerar man att alla ca 340 stadsbussar ska vara eldrivna och laddningsbara inom några få år. Fyra linjer håller just nu på att elektrifieras. Göteborg har redan en elbusslinje i trafik och får snart ytterligare en. Linköping är på gång med att lansera små elbussar. Utvecklingen är densamma i Latinamerika, USA och Kanada. Där levererar t o m svenska Volvo el- och elhybridbussar.  Men varför inte i Lund?

När kommunistpartiet i Kina försöker rena stadsluften och göra städerna lite grönare är det genom att introducera eldrivna fordon – men spårvägar vill man inte bygga. Det är för dyrt, för bullrigt och för komplicerat.

Runt om i Kina går idag tusentals elbussar i ordinarie trafik. På många håll är hela flottor av taxibilar på väg att bli eldrivna. På varutransporterna i de större städerna ställs nu krav på att även de elektrifieras.

Utanför Chengdu kan man se småbönder som levererar sina grönsaker till stadens marknader med tysta, utsläppsfria och laddningsbara elfordon, och i Shenzhen drivs alla skolbussarna med grön el. Ja, åk till Shenzhen, dra ett djupt andetag och upplev en allt grönare storstad där även fåglarna kan höras i centrum.