Vårt förhållande till Eritrea kräver nytänkande av Bertil Egerö

I år är det tretton år sedan den eritreanska regimen fängslade flera eritreaner i ledande positioner och många arbetare i media. Bland de senare fanns en eritreasvensk, Dawit Isaak. Han hade återvänt till sitt land för att delta i bygget av det fria Eritrea. När hans tidning publicerade ett offentligt brev som ifrågasatte presidentens politik blev journalisterna fängslade. Sedan dess lever alla utan rättegång, utan kontakt med omvärlden – om de fortfarande är i livet.
   I tretton år har den svenska regeringen, svenska media och vänner till Dawit Isaaks familj gjort otaliga försök att påverka den eritreanska regeringen att släppa Isaak eller ställa honom inför rätta. Inget har hänt. Senast i slutet av oktober, den dag han skulle fylla femtio år, upprepades kraven på att Sverige skulle på något sätt se till att han blev fri igen. Troligen händer inget nu heller.
   Det största försöket i offentligheten gjordes genom ett stort mediedrev 2009, genom alla de stora tidningarna, Ulrika Messing, då ordförande i Publicistklubben, deltog med stort engagemang. UD gav sitt traditionella besked: ”tyst diplomati” – om vilken vi vet mycket litet utom att den förblivit resultatlös.
   Varför händer inget? Var sitter problemet? Journalisten Donald Boström är kanske den som är bäst informerad. Han har personligen intervjuat president Isayas Afewerki (kolla) och har kontinuerlig kontakt med viktiga personer i regeringen. I en intervju i ETC gav han oss en del att tänka på. Intervjun publicerades den 23 april, och återges nedan.

Läs artikeln i ETC
 

---

Johan Ehrenberg: Låt mig börja med den första orostanke som slår en. Lever han fortfarande?
   Donald Boström: Ja, jag tror att han lever. Jag är övertygad. Jag är även över­tygad om att han till slut kan bli fri. Men då måste vi göra något nytt. Det sätt som Sverige arbetat med frågan är uppenbarligen fel sätt.

JE: Vad är grundfelet?
   DB: Det är en låsning som beror på att Sverige villkorat relationen med Eritrea med ett frisläppande av Dawit Isaak. Varpå Eritrea svarar: ”han är eritreansk medborgare” och avslutar samtalet. Det finns en felaktig föreställning att Sverige kan sätta press på Eritrea. Det finns inget Sverige kan pressa Eritrea med. Eritrea har stängt dörren till Sverige, inte tvärtom. Om dörren ska kunna öppnas igen krävs en policyförändring från Sveriges sida. Det har varit ett felaktigt fokus. Sverige försöker bekämpa Eritreas regim istället för att få Dawit Isaak fri. Det är två helt olika strategier.

JE: Och han är ju eritreansk medborgare eftersom han har dubbelt medborgarskap. Men den tysta diplomatin då?
   DB: Det finns ingen tyst diplomati. Det har inte funnits sen 2005. Både Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt har velat träffa Eritreas president men han svarar bara att det inte finns något att träffas om så länge Sverige villkorar relationen med Dawit Isaaks frisläppande. Det finns ingen från svensk sida som Eritreas regering är beredd att tala med under nuvarande förutsättningar. Våra svenska ambassadörer för Eritrea har gjort – och gör – så gott de kan utifrån de förutsättningarna. Det pågår naturligtvis ett antal informella kontakter både inom och utanför Eritrea för att försöka få Dawit fri. Men når man inte upp till beslutsfattarna hjälper det inte.

JE: Har det alltid varit så?
   DB: Nej, jag tror att regeringen i Eritrea ansåg sig vara närmare socialdemokratin på grund av att de menar att alliansregeringen i Sverige går USA:s ärenden. Vi hade samtal 2005 med Eritrea men inte på regeringsnivå. Man litade inte på någon i Sverige, man trodde att alla hade hemliga agendor. Till sist beslutade Eritrea att försöka lita på två svenska socialdemokratiska företrädare, Jan Eliasson och Carin Jämtin. Det var väldigt personrelaterat till att börja med som blev sedan politiskt utvecklande i viss mån. När samtalen upphörde efter valet 2006 som innebar regeringsskifte fanns inget naturligt steg att fortsätta.

JE: Så det var ingen officiell svensk kontakt utan Jan Eliasson och Carin Jämtin var då mer engagerade socialdemokrater?
   DB: De var ju båda ministrar och regeringsföreträdare, men det var hemliga samtal, inte officiella.

JE: Får man berätta om hemliga samtal?
   DB: Ja, nu efter nio år har jag fått klartecken att göra det. Som journalist har jag haft ­kontakter med eritreaner sedan det långa kriget som slutade 1991, med personer som kom upp från skyttegravarna och sedan blev ministrar i Eritrea. Under den perioden hade jag en annan roll och fick lägga all journalistik åt sidan och vara tyst. Det handlade ju inte om att avslöja något, det handlade om att kanske få Dawit Isaak fri på sikt.

JE: Vad pratade ni om?
   DB: Om att få kontakt på samma sätt som användes med Etiopien för att få Martin Schibbye och Johan Persson fria. Vi försökte skapa en dialog och hitta en grund för bilateralt samarbete, skapa någon form av utbyte, kanske mellan universiteten som en försiktig start. Jag fick erbjudandet att starta journalistutbildningar, men det var inte läge för det medan samtalen pågick. Allt upphörde med regeringsbytet i Sverige av naturliga skäl.

JE: Hurdå naturliga skäl?
   DB: Det är inte så att alliansen fattat något beslut som är annorlunda än den förra svenska hållningen. Sverige har hela tiden villkorat all kontakt med att Eritrea håller en svensk medborgare fängslad. Och då bygger eventuell kontakt på rent personliga förtroenden. Och det hade inte den nya regeringen.

JE: Så Dawit Isaak drabbades av ett svenskt regeringsbyte?
   DB: Så kan det ha varit i viss mån, men ansvaret för att Dawit är fängslad utan rätte­gång ligger helt hos Eritreas regering. Men Sverige har låst situationen med ett villkor som vi inte har mot några andra diktaturer. Vi har till och med diplomatiska samtal och olika relationer med Nordkorea och Saudiarabien. Etiopien är exempelvis minst lika odemokratiskt och håller journalister fängslade, men är ändå mottagare av svenskt bistånd. Det vi behöver göra i ett första steg är helt enkelt att uppgradera Eritrea till en vanlig diktatur igen.

JE: Hur ska man förstå Eritreas ledning?
   DB: Det här är en mycket viktig sak i den svenska debatten. Vi måste förstå vad det är för land. Att Eritrea aldrig haft stöd av någon, varken vänster eller höger, vilket har skapat en kultur i Eritrea som de formulerar på följande sätt: ”Never kneel down”. ”Ingen ska någonsin tala om någonting för oss, vi har inga vänner i hela världen, vi gör allting själva”.

JE: ”Vi behöver ingen”.
   DB: Ja, och att då komma som vit kolonialherre till Eritrea och ”släpp vår medborgare”, då säger de bara ”stick och brinn”. Alltså, med den historiska bakgrunden blir allt väldigt svårt. Du kan inte göra som i andra länder där väst köper sig inflytande med löften, bistånd eller korruption. Ju mer västländerna har vänt sig från Eritrea och stött Etiopien har Eritrea stärkt sitt samarbete österut, med Kina och arabvärlden, och nyligen men avtal med både Ryssland och Storbritannien. I det läget spelar våra värderingar ingen roll. Och det är ett av grundfelen. Att många utgår från en svensk horisont istället för en eritreansk, och då kommer man ingen vart. Det är viktigt att komma ihåg, och förstå, att Eritreas ledning fortfarande har stöd hosmånga eritreaner.

JE: Så du menar att egentligen så har problemet inte med Dawit och göra?
   DB: Nej, och det sa de till mig vid en intervju, ”ni tror att vi är små negrer och som ni slänger godis till, och så ska vi springa och säga tack, tack, tack.”

JE: Vem sa det?
   DB: Dåvarande informationsministern. Och sen har presidenten också gjort liknande uttalanden, som att ”ni har en kolonial inställning, men vi betackar oss, vi behöver inga gratisluncher från väst.” Det är deras inställning. Sen hjälpte det ju inte att Eritrea efter ­befrielsen sa till biståndsorganisationerna ”åk inte runt med stora bilar och höga löner, vi kan ta hand om våra barn själva. Åk hem!”. Då fick de hela biståndsvärlden emot sig dessutom.

JE: Kunde de det? Ta hand om barnen alltså?
   DB: Naturligtvis finns det bra saker man kan säga om Eritrea. Läget är väldigt tufft i landet. Ekonomiskt, politiskt och demokratiskt, särskilt för ungdomar som nu väljer att fly landet i tusental, i ett försök att få tillgång till sina egna liv. Men demoniseringen av Eritrea har gjort att många tror att allt är dåligt, på samma felaktiga sätt som jag möter människor i fattiga länder som tror att allt är bra i Sverige. Jag läste just en ny rapport från FN, förvisso skriven av Eritreas mission i FN och Geneve, men som har antagits av FN:s råd för mänskliga rättigheter med 71 medlemsländer där en rad utvecklingsfaser i Eritrea beskrivs positivt. Eritrea har exempelvis minskat mödradödligheten mer än de flesta länder i världen, även om det fortfarande en diktatur och all makt är i praktiken samlad hos en person. Men man måste förstå vilken typ av diktatur om man ska prata med den.

JE: Men Sverige pratar ju inte?
   DB: Nej inte på någon avgörande nivå, och det är problemet. Vill man prata måste man förstå ledarskapet. Många jag talar med tycker att eritreanerna är odiplomatiska och osmidiga, och det är de. Men de har i sak haft rätt i flera frågor som exempelvis när det gäller gränser och avtal. Eritrea skiljer sig från många länders diplomati, för dem räcker det att ha rätt, inte att få rätt. Det är en avgörande skillnad som betytt mycket negativt för Eritrea.
   Jag har av ansvariga i Sverige fått höra att man inte gärna ändrar policy gentemot Eritrea för att man kan komma att kritiseras för att vara diktaturkramare eller vika sig för en diktator. Och det politiska priset är inte värt att riskera.

JE: Du menar att medias krav på åtgärder blir kontraproduktiva?
   DB: Vi hamnar i en situation där alla blir aktivister istället för att spela den roll var och en bör spela. Aktivisterna måste naturligtvis vara aktivister och agera utifrån Dawits intressen, men med medias påtryckningar blev till slut även regeringen aktivister. Hade vi gjort samma sak runt Martin och Johan hade det inte slutat lika lyckligt. I Eritrea och Dawitfrågan har vi agerat precis tvärtom mot hur vi gjorde med Martin och Johan i Etiopien. De båda resultaten talat sitt tydliga språk. Kan man inte skapa en atmosfär för samtal blir det inte heller några resultat.

JE: Men media måste ju kritisera en diktatur. Påtala brott mot mänskliga rättigheter.
   DB: Självklart. Det handlar inte om det. Det som hände nu var att media tog ledningen i kampanjen i att få Dawit fri, istället för att regeringen fick leda det arbetet, vilket var fallet med både Martin Schibbye och Johan Persson i Etiopien och Magnus Falkehed och Niclas Hammarström i Syrien. Media gjorde sitt jobb, men tog under tiden hänsyn till det diplomatiska spelet för att inte riskera en frigivning av svenskarna. Vi kan initiera gemensamma projekt. Kanske utveckla och stödja journalistutbildning!

JE: Men Eritrea tar inte emot bistånd?
   DB: Jodå, men inte på andras villkor. Problemet idag är att Sverige inte har något att samtala med Eritrea om. Vi har inget bistånd, vi har ingen handel, vi har inget att pressa regimen med men vi agerar som om vi genom att vara hårda och ”pressa regimen” skulle göra en insats. Sanningen är att Eritreas nuvarande ledning inte bryr sig om Sverige överhuvudtaget. Och ska man få till en förändring måste det finnas något att prata om.

JE: Men det betyder att man ger bistånd till en diktatur.
   DB: Det gör vi ju till många andra diktaturer. Eritrea är negativt särbehandlat vilket gjort Dawit Isaak och hans familj till det största offret.

JE: Har inget positivt hänt?
   DB: På senare tid har det kommit positiva signaler från UD i rätt riktning, Sverige har åtminstone numera en generalkonsul i Eritrea. Det kan vara en början.

JE: Så vad är slutsatsen?
   DB: Sverige måste våga ta steget fullt ut och upprätta bilaterala förbindelser med Eritrea, utan att villkora det med Dawits frigivande. Vi måste få upp dörren.

JE: Men tänk om metoden med tyst diplomati, bistånd, förbindelser och tyst stöd inte heller fungerar.
   DB: Det viktigaste är aktiv diplomati, vilket inte går om alla dörrar är stängda. Och vad är alternativet? Dawit har suttit i fängelse i 13 år nu. Det borde räcka som argument. Jag tror att Dawit fortfarande lever, men hur länge gör han det? Tiden rinner ut. Det vi gör idag fungerar inte. Vi måste göra om. Och göra rätt.