Måndagen den förste december, julkalender i tv,
frost ute, is på gångstigens pöl, vita froststrimmor i gräset, farande
moln, klar sikt genom pilsnåren, några talgoxar, änderna kurar längs
stränderna, leran är frusen och lätt att gå på, vindkraftverken
snurrar, solen kryper oändligt långsamt längs horisonten, rykande som
en fuktig brasa. Tänk om den inte tar sig!
Fel. Solen är solsystemets medelpunkt. Fix, orörlig. Jorden är ett litet snurrande klot. Om den snurrade fortare, mycket fortare, skulle man kanske se det. Men nu släpar sig solen fram i det vissna gräset, meter för meter, mellan elstolparna.
Sunda förnuftet säger detsamma som det sagt till människor före mig i tusentals generationer: jorden är platt, inte ett litet snurrande klot, inte någon fotboll. Den är världen.
Solen är en eld som färdas över jorden, högt och länge på sommaren, lågt och kort tid så här års. Särskilt långt borta kan den inte vara. Då skulle den ju varken ge ljus eller värme.
Fel. Solen är solsystemets medelpunkt. Fix, orörlig. Jorden är ett litet snurrande klot. Om den snurrade fortare, mycket fortare, skulle man kanske se det. Men nu släpar sig solen fram i det vissna gräset, meter för meter, mellan elstolparna.
Sunda förnuftet säger detsamma som det sagt till människor före mig i tusentals generationer: jorden är platt, inte ett litet snurrande klot, inte någon fotboll. Den är världen.
Solen är en eld som färdas över jorden, högt och länge på sommaren, lågt och kort tid så här års. Särskilt långt borta kan den inte vara. Då skulle den ju varken ge ljus eller värme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar