En enad vänster kommer att möta Alliansen i
extravalet 2015. Så var det inte 2014. Tack vare Alliansens
maktfullkomlighet har vänstern enats, steg för steg.
Ett. Under valrörelsen 2014 valde Stefan Löfven strategin att vara öppen för alla möjligheter, även blocköverskridande överenskommelser.
Alliansen svarade med att anklaga honom för politisk otydlighet.
Samma kritik kom från Vänsterpartiet och många vänsterdebattörer som Göran Greider, Daniel Suhonen och Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson.
Två. Efter den knappa valsegern i september möttes Stefan Löfvens utsträckta hand än en gång av Allianspartiernas oförsonlighet.
Han sökte då regeringssamarbete med Miljöpartiet, som ju vid flera tillfällen under den gångna mandatperioden gjort gränsöverskridande överenskommelser med Alliansen. Tanken var att det fortfarande skulle vara möjligt att få till stånd en blocköverskridande överenskommelse med Folkpartiet eller Centerpartiet.
Det ledde till en konflikt med Vänsterpartiet som burdust ställdes utanför regeringssamarbetet. Men Löfven kammade noll. Alliansen avfärdade hans invit.
Tre. När budgetarbetet inleddes blev det nödvändigt att få med Vänsterpartiet, som fick igenom flera av sina viktigaste krav som avskaffande av vinster i välfärden, begränsning av valfriheten och upphävande av Lov-lagen som tvingar kommuner och landsting att sluta vårdavtal med privata entreprenörer.
Alliansen svarade genom att anklaga Löfven för att svika tidigare uppgörelser som den om friskolor.
Fyra. Nu krävde Alliansen att Löfven skulle bryta regeringssamarbetet med Miljöpartiet.
När Socialdemokraterna bjöd in Miljöpartiet till riksdagens pensionsgrupp lämnade Allianspartierna mötet och avfyrade en rad kränkande uttalanden om Miljöpartiet i massmedia.
Effekten blev att förbundet mellan S och MP stärktes. Miljöpartiet, som hävdar att de representerar en annan dimension är höger-vänsterskalan, blev akut varse högerns fientlighet. Samarbetet med S smiddes fast.
Budgeten blev det konkreta samarbetsresultat som S, MP och V kunde enas om. En för alla, alla för en.
Mattias Karlssons sönderskjutna fot
Sverigedemokraternas beslut att fälla S-MP-regeringens budget var en hänsynslös och förödande maktdemonstration. Men effekten blir kanske inte den som de (och Alliansen) hoppas på.
Ett. Under valrörelsen 2014 valde Stefan Löfven strategin att vara öppen för alla möjligheter, även blocköverskridande överenskommelser.
Alliansen svarade med att anklaga honom för politisk otydlighet.
Samma kritik kom från Vänsterpartiet och många vänsterdebattörer som Göran Greider, Daniel Suhonen och Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson.
Två. Efter den knappa valsegern i september möttes Stefan Löfvens utsträckta hand än en gång av Allianspartiernas oförsonlighet.
Han sökte då regeringssamarbete med Miljöpartiet, som ju vid flera tillfällen under den gångna mandatperioden gjort gränsöverskridande överenskommelser med Alliansen. Tanken var att det fortfarande skulle vara möjligt att få till stånd en blocköverskridande överenskommelse med Folkpartiet eller Centerpartiet.
Det ledde till en konflikt med Vänsterpartiet som burdust ställdes utanför regeringssamarbetet. Men Löfven kammade noll. Alliansen avfärdade hans invit.
Tre. När budgetarbetet inleddes blev det nödvändigt att få med Vänsterpartiet, som fick igenom flera av sina viktigaste krav som avskaffande av vinster i välfärden, begränsning av valfriheten och upphävande av Lov-lagen som tvingar kommuner och landsting att sluta vårdavtal med privata entreprenörer.
Alliansen svarade genom att anklaga Löfven för att svika tidigare uppgörelser som den om friskolor.
Fyra. Nu krävde Alliansen att Löfven skulle bryta regeringssamarbetet med Miljöpartiet.
När Socialdemokraterna bjöd in Miljöpartiet till riksdagens pensionsgrupp lämnade Allianspartierna mötet och avfyrade en rad kränkande uttalanden om Miljöpartiet i massmedia.
Effekten blev att förbundet mellan S och MP stärktes. Miljöpartiet, som hävdar att de representerar en annan dimension är höger-vänsterskalan, blev akut varse högerns fientlighet. Samarbetet med S smiddes fast.
Budgeten blev det konkreta samarbetsresultat som S, MP och V kunde enas om. En för alla, alla för en.
Mattias Karlssons sönderskjutna fot
Sverigedemokraternas beslut att fälla S-MP-regeringens budget var en hänsynslös och förödande maktdemonstration. Men effekten blir kanske inte den som de (och Alliansen) hoppas på.
På presskonferensen efter omröstningen stod Alliansens partiledare
som fyra papegojor och upprepade: ”Det är Löfvens ansvar”.
Därmed bekräftade de att Löfven var den som hade makten. Och Löfven utlyste extraval.
Mattias Karlsson förklarade triumferande att SD tänkte förvandla valet till ”en folkomröstning om invandring.”
I triumfens ögonblick missade han något grundläggande. Många väljare bland de 13 procent som lagt sin röst på Sverigedemokraterna har framför allt gjort det på grund av partiets löften till arbetslös ungdom, lärare, vårdbiträden och pensionärer.
De har egentligen inget emot invandrare, men hade övertalats att tro att det finns pengar att hämta från invandringspolitiken till socialpolitik genom att begränsa invandringen.
När SD röstade på Alliansens budget svek den sina löften till utsatta och fattiga människor. Sådant intresserar inte högern. De avfärdar det som bidragspolitik.
De svikna SD-väljarna har nu skäl att i extravalet den 22 mars i stället stödja Löfvens budget. Invandrarna får bli en senare fråga, kan de tänka. För resten är vi trötta på att kallas främlingsfientliga.
Mattias Karlsson kanske sköt sig i foten.
Extravalet 22/3 2015
I det ordinarie valet gick en splittrad opposition fram med tre skilda partiprogram mot Alliansens enhetliga högerprogram som utformats av Reinfeldt och Borg. Alliansen var säker på segern. Trots det segrade oppositionen. Särskilt stor blev Moderaternas förlust.
Inför extravalet är situationen helt annorlunda. S, V och MP står samlade bakom ett konkret regeringsprogram med tydlig inriktning på att reformera skolpolitiken, förbättra vården, öka jämlikheten, minska arbetslösheten.
Under hela valkampanjen kommer de att kunna kontrastera de utmejslade reformförslagen mot Alliansens högerpolitik
Löfvens budget har starkt stöd från LO och en rad andra fackliga organisationer som Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund liksom från pensionärsorganisationerna.
Under valkampanjen kommer S (som i denna situation är helt enat), MP och V att gå fram som ett sammansvetsat block mot högerpartierna som kämpar för minskad skatt för dem som har mer än 50 000 kronors månadsinkomst (de är ganska fåtaliga, om än högröstade) samtidigt som de extrabeskattar fattigpensionärerna.
Extravalet är helt koncentrerat på rikspolitiken. Man behöver inte splittra krafterna på kommun- och landstingsfrågor. En rak vänster slår ut högern!
Därmed bekräftade de att Löfven var den som hade makten. Och Löfven utlyste extraval.
Mattias Karlsson förklarade triumferande att SD tänkte förvandla valet till ”en folkomröstning om invandring.”
I triumfens ögonblick missade han något grundläggande. Många väljare bland de 13 procent som lagt sin röst på Sverigedemokraterna har framför allt gjort det på grund av partiets löften till arbetslös ungdom, lärare, vårdbiträden och pensionärer.
De har egentligen inget emot invandrare, men hade övertalats att tro att det finns pengar att hämta från invandringspolitiken till socialpolitik genom att begränsa invandringen.
När SD röstade på Alliansens budget svek den sina löften till utsatta och fattiga människor. Sådant intresserar inte högern. De avfärdar det som bidragspolitik.
De svikna SD-väljarna har nu skäl att i extravalet den 22 mars i stället stödja Löfvens budget. Invandrarna får bli en senare fråga, kan de tänka. För resten är vi trötta på att kallas främlingsfientliga.
Mattias Karlsson kanske sköt sig i foten.
Extravalet 22/3 2015
I det ordinarie valet gick en splittrad opposition fram med tre skilda partiprogram mot Alliansens enhetliga högerprogram som utformats av Reinfeldt och Borg. Alliansen var säker på segern. Trots det segrade oppositionen. Särskilt stor blev Moderaternas förlust.
Inför extravalet är situationen helt annorlunda. S, V och MP står samlade bakom ett konkret regeringsprogram med tydlig inriktning på att reformera skolpolitiken, förbättra vården, öka jämlikheten, minska arbetslösheten.
Under hela valkampanjen kommer de att kunna kontrastera de utmejslade reformförslagen mot Alliansens högerpolitik
Löfvens budget har starkt stöd från LO och en rad andra fackliga organisationer som Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund liksom från pensionärsorganisationerna.
Under valkampanjen kommer S (som i denna situation är helt enat), MP och V att gå fram som ett sammansvetsat block mot högerpartierna som kämpar för minskad skatt för dem som har mer än 50 000 kronors månadsinkomst (de är ganska fåtaliga, om än högröstade) samtidigt som de extrabeskattar fattigpensionärerna.
Extravalet är helt koncentrerat på rikspolitiken. Man behöver inte splittra krafterna på kommun- och landstingsfrågor. En rak vänster slår ut högern!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar