För tankarna vidare! av Gunnar Stensson

Jag frågar honom om han aldrig funderar över vad som efteråt händer med det han skriver.
”Någon läser det ju uppenbarligen”, svarar han med syftning på att de som håller honom fången kontrollerar varje ord han säger och skriver.
”Och om alla era papper bränns?”
”Då blir det nån annan som för tankarna vidare.”
 

 

Det handlar om Antonio Gramsci, den italienske kommunistledaren som Mussolini fängslade 8 november 1926 för att det var nödvändigt ”att hindra denna hjärna från att fungera i tjugo år”.
   Texten står att läsa i Per Odenstens roman Människoätarens skugga, Norstedts 2015.
   Det är Gramscis fångvaktare som för ordet, en enkel man i Mussolinis Italien som fått ansvaret att övervaka och rapportera om den fånge som betraktas som den fascistiska statens farligaste fiende.
   Till fångvaktaren säger Gramsci: ”Genom att leva instängd här med mej har ni ju blivit en intern i nästan lika hög grad som jag. Det var därför jag tänkte att ni kanske kunde ge mej en annan benämning att använda än vaktaren.”
    ”Jag heter Leon”, svarar vaktaren. ”Om ni mår bättre av att veta det”.
   Gramsci är medveten om att fångenskapen och de fysiska påfrestningarna leder till att hans personlighet upplöses och delas i två delar, en som iakttar förloppet och en annan som genomlider det.

   Det är detta förlopp som vaktaren bevittnar – och lever med i. Han är Gramscis enda kontakt och medmänniska. Fången och hans vaktare lever samma liv. De har en liten odling på fängelsegården, vaktaren hämtar de böcker fången beställer från det torftiga fängelsebiblioteket och (viktigast av allt) vaktaren förser fången med de skolskrivböcker som han för sina anteckningar i.
   Vid ett tillfälle hämtas fången för att förhöras. När han återkommer till sin cell är han så misshandlad att han förlorat sitt språk. Vaktaren blir bestört.

”Jag hämtar en pall och slår mig ner bredvid honom. Och jag visar honom hur han håller i pennan – för hans hand över papperet.
   A, säger jag. Och formar med pennhanden ett vacklande klumpigt bokstavstecken.”
Vaktaren blir en av de som för Antonio Gramscis tankar vidare. Vi har samma förpliktelse.  Även om vi kan betvivla vår förmåga.
   Antonio Gramsci talar till sin vaktare, men också till oss: ”Varje människa påverkar genom sitt liv andra. På det sättet skapar vi alla historia, även den som blivit inspärrad bakom fängelsemurar. Alla vill vi spela en aktiv roll, vill vara plöjare. Ingen vill vara historiens gödsel. Men kan man skörda utan att först ha gödslat? Man kan godta att leva som gödsel och inte vara en plöjare, om man vet att man helt enkelt måste leva så! Det handlar bara om ett sätt att se på livet och döden.”

Faktaruta. Trettiotre anteckningsböcker finns bevarade från Antonio Gramscis fängelseår 1926-1933. De publicerades mellan 1948 och 1951. Fängelseanteckningarna var betydelsefulla för Prag-våren 1968, liksom för den så kallade eurokommunismen och för CH Hermansson och vpk:s utveckling till v. De sociologiska tankarna har använts i de mest udda sammanhang. En artikel om de Nya Moderaterna i Aftonbladet i februari refererade till exempel till Gramsci.
   Antonio Santuccis Antonio Gramsci, Intellektuell och politisk biografi, Celanders förlag 2014, som presenterades i VB för ett par månader sedan, kan läsas av den som vill fördjupa upplevelsen av Per Odenstens roman. Vissa citat återfinns i båda böckerna.