Idag, den 15 maj, hedrar palestinier och palestinavänner över hela världen minnet av offren för al-Nakba, Katastrofen.
Man kan tycka att en katastrof som fördrivningen av omkring 750.000 civila palestinier 1947-50 - en majoritet av Palestinas dåvarande befolkning - borde vara ett välkänt och omtalat historiskt faktum, även här i Sverige. Men så är det inte. Al-Nakba nämns sällan i våra massmedia när de tar upp Israel/Palestinakonflikten.
Ämnet är nämligen känsligt. Berättelsen om Al-Nakba är berättelsen om hur det gick till när den sionistiska idén om en judisk stat i Palestina förverkligades. Det är berättelsen om hur Israel bokstavligen har byggts på Palestinas ruiner, en process som fortfarande pågår.
När sionismen lanserades i slutet av 1800-talet motsatte sig de flesta europeiska judar idén om att utvandra till Palestina och upprätta en judisk stat. Först sedan nazisternas våldsamma judeförföljelser hade inletts fick den sionistiska rörelsen större anslutning. Efter krigsslutet vägrade en lång rad stater att ta emot judiska flyktingar. De judar som överlevt Förintelsen hade inte många andra tillflyktsorter att välja på än Palestina.
Den brittiska kolonialmakten var däremot tidigt en varm anhängare av den sionistiska idén.
1917 meddelade den brittiske utrikesministern Arthur Balfour i den välkända Balfourdeklarationen att hans regering stödde tanken på ett "judiskt nationalhem" i Palestina. 1922 förklarade samme Balfour i vanlig kolonialistisk anda att den brittiska regeringen inte tänkte ta någon hänsyn till vad Palestinas befolkning tyckte om sionisternas planer. Detta trots att den brittiska King-Crane-kommissionen tre år tidigare hade undersökt förhållandena i Palestina och rapporterat att sionisterna ville fördriva landets ”icke-judiska” befolkning, och att detta inte skulle kunna ske utan våld.
Och sionisterna själva dolde inte sina avsikter. David Ben-Gurion, som senare utropade staten Israel och blev dess förste premiärminister, betonade vid sionistkongressen 1937 att den sionistiska rörelsen länge hade förespråkat fördrivning av palestinierna, och kongressen tillsatte en ”transferkommitté” som utarbetade planer för omfattande folkomflyttningar och slog fast att våld kunde bli nödvändigt för att genomföra dem. 1941 påpekade Ben- Gurion i en skrift att en fördrivning omöjligen kunde ske utan våld.
Ben-Gurion skrev också 1937 till sin son om Negev och Transjordanien: ”Vi måste driva ut araberna och ta deras mark, och om vi måste använda våld (---) då har vi en styrka till vårt förfogande.”
Josef Weitz, chef för Judiska Nationalfondens bosättningsavdelning, skrev 1940 i sin dagbok om ”araberna” att man måste ”förflytta allihop”. Och så vidare.
I november 1947 beslöt FN att dela Palestina i en ”judisk” och en ”arabisk” del. Beslutet drevs igenom av tidens stormakter trots att majoriteten av Palestinas befolkning var emot en delning. Den 14 maj 1948 utropades staten Israel - efter att israelerna erövrat områden även i den "arabiska" delen av landet. Och i den "judiska" delen var nästan hälften av befolkningen arabisk. Hur skulle den delen kunna kallas judisk? Det var tydligt att sionisterna accepterade delningsplanen för att de räknade med att kunna genomföra en omfattande fördrivning.
Man kan tycka att en katastrof som fördrivningen av omkring 750.000 civila palestinier 1947-50 - en majoritet av Palestinas dåvarande befolkning - borde vara ett välkänt och omtalat historiskt faktum, även här i Sverige. Men så är det inte. Al-Nakba nämns sällan i våra massmedia när de tar upp Israel/Palestinakonflikten.
Ämnet är nämligen känsligt. Berättelsen om Al-Nakba är berättelsen om hur det gick till när den sionistiska idén om en judisk stat i Palestina förverkligades. Det är berättelsen om hur Israel bokstavligen har byggts på Palestinas ruiner, en process som fortfarande pågår.
När sionismen lanserades i slutet av 1800-talet motsatte sig de flesta europeiska judar idén om att utvandra till Palestina och upprätta en judisk stat. Först sedan nazisternas våldsamma judeförföljelser hade inletts fick den sionistiska rörelsen större anslutning. Efter krigsslutet vägrade en lång rad stater att ta emot judiska flyktingar. De judar som överlevt Förintelsen hade inte många andra tillflyktsorter att välja på än Palestina.
Den brittiska kolonialmakten var däremot tidigt en varm anhängare av den sionistiska idén.
1917 meddelade den brittiske utrikesministern Arthur Balfour i den välkända Balfourdeklarationen att hans regering stödde tanken på ett "judiskt nationalhem" i Palestina. 1922 förklarade samme Balfour i vanlig kolonialistisk anda att den brittiska regeringen inte tänkte ta någon hänsyn till vad Palestinas befolkning tyckte om sionisternas planer. Detta trots att den brittiska King-Crane-kommissionen tre år tidigare hade undersökt förhållandena i Palestina och rapporterat att sionisterna ville fördriva landets ”icke-judiska” befolkning, och att detta inte skulle kunna ske utan våld.
Och sionisterna själva dolde inte sina avsikter. David Ben-Gurion, som senare utropade staten Israel och blev dess förste premiärminister, betonade vid sionistkongressen 1937 att den sionistiska rörelsen länge hade förespråkat fördrivning av palestinierna, och kongressen tillsatte en ”transferkommitté” som utarbetade planer för omfattande folkomflyttningar och slog fast att våld kunde bli nödvändigt för att genomföra dem. 1941 påpekade Ben- Gurion i en skrift att en fördrivning omöjligen kunde ske utan våld.
Ben-Gurion skrev också 1937 till sin son om Negev och Transjordanien: ”Vi måste driva ut araberna och ta deras mark, och om vi måste använda våld (---) då har vi en styrka till vårt förfogande.”
Josef Weitz, chef för Judiska Nationalfondens bosättningsavdelning, skrev 1940 i sin dagbok om ”araberna” att man måste ”förflytta allihop”. Och så vidare.
I november 1947 beslöt FN att dela Palestina i en ”judisk” och en ”arabisk” del. Beslutet drevs igenom av tidens stormakter trots att majoriteten av Palestinas befolkning var emot en delning. Den 14 maj 1948 utropades staten Israel - efter att israelerna erövrat områden även i den "arabiska" delen av landet. Och i den "judiska" delen var nästan hälften av befolkningen arabisk. Hur skulle den delen kunna kallas judisk? Det var tydligt att sionisterna accepterade delningsplanen för att de räknade med att kunna genomföra en omfattande fördrivning.
Därmed är vi framme vid al-Nakba.
1947-1950 fördrevs ungefär 750.000 palestinier från sina hem – omkring hälften av dem redan innan arabstaternas arméer inledde ett halvhjärtat försök att hindra sionisternas framfart. De sionistiska styrkorna genomförde en mängd mord på obeväpnade palestinier, summariska avrättningar, våldtäkter, massakrer på män, kvinnor, barn och gamla. Med våld eller hot om våld körde man bort palestinierna från deras städer och byar. Över femhundra byar jämnades med marken. Aktionen var planerad och godkänd av sionisternas högsta ledning. Denna etniska rensning har dokumenterats i detalj av en rad israeliska historiker som stödjer sig på sionistiska dokument. Ändå förnekar Israels regeringar att man har någon som helst skuld till fördrivningen av palestinierna, och man vägrar att låta flyktingarna återvända - något som FN har krävt ända sedan staten bildades.
För Israels ledare var delningsbeslutet bara ett etappmål. De hade många gånger tidigare klargjort att de ville erövra hela Palestina. 1967 ockuperade Israel resten av landet och fördrev ytterligare ca 300.000 palestinier.
Trots FN:s och omvärldens protester fortsätter Israel som vi vet år efter år att riva palestinska hem på Västbanken och i östra Jerusalem och att stjäla mark, genom murbygget och på tusen andra sätt. Genom en brutal ockupationspolitik försöker man göra livet outhärdligt för palestinierna för att förmå dem att frivilligt lämna sitt land, och det finns också en stark opinion i Israel för mera handgriplig fortsatt fördrivning, särskilt inom de högerextremistiska partier som ingår i varje israelisk regeringskoalition.
Israel försöker få palestinierna i de ockuperade områdena att ge upp allt motstånd, acceptera alla olagliga bosättningar och annekteringar, och avstå från flyktingarnas rätt att återvända till det land de fördrivits från. Som vi vet har det inte lyckats. Israels våldspolitik har i stället stärkt palestiniernas motståndsvilja.
Majoriteten av de 1,8 miljoner palestinierna i Gaza är flyktingar från, eller efterlevande till flyktingar från, Israels tidigare etniska rensningar. År efter år utsätts de för Israels blockad och ständiga militära angrepp. Israels massaker i Gaza 2014 var bara en fortsättning på ockupationsmaktens mångåriga våld, ja på den sionistiska förföljelse av palestinierna som pågått under hela sionismens existens.
Men trots ockupationsmaktens besinningslösa våld har motståndsviljan stärkts även i Gaza.
Israelisk lag förbjuder palestinierna att högtidlighålla minnet av fördrivningen och att undervisa om den i skolorna. Israel har omsorgsfullt undanröjt alla spår av palestiniernas tidigare hem så att det inte skall finnas någonting att återvända till, och man försöker dölja palestiniernas historia och den etniska rensning som fortfarande pågår. Israels makthavare hoppas att de människor som bestulits på sina hem, sin mark och sitt land skall glömma de övergrepp de utsatts för.
Idag visar palestinier och palestinavänner över hela världen att de inte har glömt al-Nakba, och vi hedrar minnet av alla offren för den mångåriga sionistiska förföljelsen av palestinierna.
1947-1950 fördrevs ungefär 750.000 palestinier från sina hem – omkring hälften av dem redan innan arabstaternas arméer inledde ett halvhjärtat försök att hindra sionisternas framfart. De sionistiska styrkorna genomförde en mängd mord på obeväpnade palestinier, summariska avrättningar, våldtäkter, massakrer på män, kvinnor, barn och gamla. Med våld eller hot om våld körde man bort palestinierna från deras städer och byar. Över femhundra byar jämnades med marken. Aktionen var planerad och godkänd av sionisternas högsta ledning. Denna etniska rensning har dokumenterats i detalj av en rad israeliska historiker som stödjer sig på sionistiska dokument. Ändå förnekar Israels regeringar att man har någon som helst skuld till fördrivningen av palestinierna, och man vägrar att låta flyktingarna återvända - något som FN har krävt ända sedan staten bildades.
För Israels ledare var delningsbeslutet bara ett etappmål. De hade många gånger tidigare klargjort att de ville erövra hela Palestina. 1967 ockuperade Israel resten av landet och fördrev ytterligare ca 300.000 palestinier.
Trots FN:s och omvärldens protester fortsätter Israel som vi vet år efter år att riva palestinska hem på Västbanken och i östra Jerusalem och att stjäla mark, genom murbygget och på tusen andra sätt. Genom en brutal ockupationspolitik försöker man göra livet outhärdligt för palestinierna för att förmå dem att frivilligt lämna sitt land, och det finns också en stark opinion i Israel för mera handgriplig fortsatt fördrivning, särskilt inom de högerextremistiska partier som ingår i varje israelisk regeringskoalition.
Israel försöker få palestinierna i de ockuperade områdena att ge upp allt motstånd, acceptera alla olagliga bosättningar och annekteringar, och avstå från flyktingarnas rätt att återvända till det land de fördrivits från. Som vi vet har det inte lyckats. Israels våldspolitik har i stället stärkt palestiniernas motståndsvilja.
Majoriteten av de 1,8 miljoner palestinierna i Gaza är flyktingar från, eller efterlevande till flyktingar från, Israels tidigare etniska rensningar. År efter år utsätts de för Israels blockad och ständiga militära angrepp. Israels massaker i Gaza 2014 var bara en fortsättning på ockupationsmaktens mångåriga våld, ja på den sionistiska förföljelse av palestinierna som pågått under hela sionismens existens.
Men trots ockupationsmaktens besinningslösa våld har motståndsviljan stärkts även i Gaza.
Israelisk lag förbjuder palestinierna att högtidlighålla minnet av fördrivningen och att undervisa om den i skolorna. Israel har omsorgsfullt undanröjt alla spår av palestiniernas tidigare hem så att det inte skall finnas någonting att återvända till, och man försöker dölja palestiniernas historia och den etniska rensning som fortfarande pågår. Israels makthavare hoppas att de människor som bestulits på sina hem, sin mark och sitt land skall glömma de övergrepp de utsatts för.
Idag visar palestinier och palestinavänner över hela världen att de inte har glömt al-Nakba, och vi hedrar minnet av alla offren för den mångåriga sionistiska förföljelsen av palestinierna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar