När den svenska skolan var bäst av Gunnar Stensson

Jag var sedan 1963 ordinarie lärare i samhällskunskap och historia på Framnäs folkhögskola, utnämnd av ecklesiastikminister Edenman, då regeringen 1969 plötsligt krävde betyg i geografi för behörighet i SO-ämnen på grundskola och gymnasium. Om jag kompletterade min examen skulle jag få behålla lönen under studierna. För mig innebar det en ekonomiskt rimlig chans att flytta från Norrbotten till Lund!
   Men barnen, särskilt pojken som går i grundskolan i Öjebyn - hur ska han klara flytten? Lugn!  Hela Sverige har samma läroplaner och använder samma läromedel. Så vi flyttar till Lund. Mycket riktigt. I Järnåkraskolan läser barnen samma läroböcker som i Öjebyn och har hunnit ungefär lika långt.
   Jag studerar kulturgeografi på universitetet och blir sedan lärare i sydöstra Malmö på Heleneholmsskolan som har högstadium och gymnasium. Närmaste grannskolor: Munkhätteskolan, Augustenborgskolan och Sofielundsskolan. Miljö: bostadsområden, delvis nybyggda, delvis slitna.
   Nya arbetsförutsättningar. Undervisningen på gymnasiet liknar visserligen den på Framnäs, men i grundskolan är trycket betydligt högre. Malmöitiskan är inte helt lätt att förstå efter åren i Norrbotten. Sjuor, åttor, nior, ungefär 180 elever i varje årskurs, sex paralleller, indelade i två avdelningar med tre klasser varje avdelning. Samarbete i lärarlag.
   Jag blir snart klassföreståndare. Strax före vårterminens slut konfererar jag med den lärare i Munkhätteskolan vars klass jag ska överta. Hon berättar om klassens begåvningar, dess sociala talanger, de oroliga, vilka som behöver särskilt stöd, andan i klassen. När höstterminen börjar känner jag mina trettio elever. Jag tycker om dem. Under hela högstadiet är jag deras klassföreståndare. Så gott som varje termin har jag lärarkandidater att samarbeta och diskutera med.
   Efter högstadiet fortsätter jag som klassföreståndare i en gymnasieklass med samhällsvetenskapliga ämnen. Kanske 20 av mina 30 tidigare grundskoleelever följer mig. Några väljer naturvetenskap. Ett par slutar.  Så får vi ytterligare tre år tillsammans innan de tar studenten. Jag har levt med dem och sett dem växa under sex år. Jag har själv utvecklats. Vi skils – och jag startar på nytt, med en ny sjua.
   Jag känner snart så gott som alla de cirka 900 eleverna på skolan – och de känner mig.
   1985 raserar ett regeringsbeslut systemet. Grundskolebehörigheten skils från gymnasiebehörigheten. Hälften av kollegorna tvingas flytta från skolan. De flesta återkommer så småningom. Värst är det för eleverna som förlorar sin sammanhållna studiegång genom grundskola och gymnasium och i fortsättningen påtvingas tre år i någon annan högstadieskola.
   Nu är vi bara gymnasielärare. Heleneholmsskolan får sin estetiska profil. I ett par treårsperioder är jag klassföreståndare för musikklasser. Roligt. Stimulerande.
   Och plötsligt är jag pensionär. I Sydsvenskan kan jag läsa hur mitt framgångsrika gymnasium flyttar till Latinskolan i centrum av Malmö. Det är klart att det ska ligga i centrum!
   Men hur går det för barnen från Munkhättegatan, Ystadvägen, Almhögsplan, Sevedsplan och Rasmusgatan efter det att kommunaliseringen splittrat den svenska skolans huvudmannaskap och friskolorna segregerat eleverna? Hur går det för barnen till mina elever?