”Först så tar vi Musse och hänger i en gren.
Sen så tar vi Hitler och dänger i en sten.
Sedan så tar vi Ribbentrop
och hänger opp
i tallens topp.
Farväl, nazisters hopp.
Farväl, nazisters hopp.”
Så gastade vi 10–12-åringar på gator och skolgårdar i krigets slutskede. Slagdängan sjöngs över hela landet på Lili Marlenes melodi.
Jag var inackorderad hos en lokföraränka på Bäckaslövsvägen i Växjös södra utkant intill regementet tillsammans med Göte från Kvarnamåla, som jag delade rum med, och två gymnasister som snart skulle ta studenten. Göte och jag var tolv år.
När vi åt middag brukade den ene gymnasisten – han kom från Älmhult – tala om kriget. Han var övertygad nazist och fällde ett yttrande som jag minns ordagrant: ”Om jag fått som jag velat så hade mina ben nu vitnat på Ukrainas slätter.”
När vi fick höra att Tyskland kapitulerat sa jag ungefär: Där ser du att nassarna förlorade!
Han gav mig en smocka, inte särskilt hård, på ena kinden.
Sedan gick jag ner mot stans centrum. Det var vid femtiden, efter middagen. Gräset utanför Växjö Mekaniska Verkstad var mycket grönt.
FNL segrar 30 april 1975
”Till vapen vi i sorg och vrede går.
Ett enat folk bakom gevären står.
När vi askan ser från den brända byn
så stiger vårt hat mot skyn.
(Det var därifrån napalmbomberna kom)
Vi slår tillbaka.
Vi går mot seger
och USA fördrivs från Söderns land
i fasor, död och brand.”
1975 blev det verklighet. 1 maj samlades 50 000 i Stockholm och kanske 1000 på stortorget i Lund för att fira befrielsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar