Lundaborna
är inte så duktiga på att visa sitt stöd till Ship to Gaza, eller till
den lilla grupp som varje lördag står på Stortorget och manifesterar
mot Israels ockupationspolitik. Men när SKV Lund, Palestina-gruppen i
Lund och ABF i förra veckan ordnade ett möte med Ingmar Karlsson var
det fullt i lokalen.
De som inte besökt de palestinska områdena fick genom Lars Linnersten foton en konkret bild av Västbanken och Gaza. Sedan några av oss lyckats fästa den nödvändiga lilla micken på Ingmars Karlssons huvud drog han mycket övertygande historien om den schimär som ännu försvaras av många regeringar i väst: fredsprocessen. Det mesta återfinns i den utomordentliga boken ”Bruden är vacker men har redan en man” som kom ut häromåret och nu är slutsåld. ”Det blir ingen pocketutgåva”, berättade Ingmar utan att mer än antyda förklaringen: hökarna som jobbar på att hindra dess spridning, kanske för att den blir så övertygande genom att enbart israeliska och judiska källor utnyttjats.
Fredsprocessen ett tomt skal
Säkert fanns det bland oss en del som trott att fredsprocessen verkligen var en process mot ett gemensamt mål: två jämbördiga stater. Den myten smulades sönder. Allt har handlat om taktik för att misstänkliggöra palestinierna och få oss att tro att israelerna verkligen var beredda till en fredlig lösning. Den egyptiske ledaren Sadats insteg i processen, Camp David-avtalet och andra till synes viktiga steg i förhandlingsprocessen var ett spel för världens alla media och oss vanliga som tror på det vi läser och hör. Ett spel, en taktik bakom vars rygg den israeliska ockupationen beslutsamt fortsatts med fler illegala bosättare, mer mark rövad från palestinierna.
”Israel vill allra helst helt bli av med palestinierna, men annars förvisa dem till något slags bantustanliknande områden”, sade Karlsson. ”Det kan kallas apartheid, med den skillnaden att medan det vita Sydafrika behövde de svartas arbetskraft vill israelerna enbart ha palestiniernas land.”
Demografisk dynamik påverkar
Ingmar Karlsson pekade flera gånger på den centrala frågan om den demografiska balansen mellan judiska och palestinska israeler. Palestinierna har större familjer och knaprar gradvis in på judarnas krympande majoritet. Att – till synes – släppa Gaza var ett svar på hotet att judarna i en framtid kan komma att befinna sig i minoritet.
Hur kan denna konflikt sluta? För Ingmar Karlsson spelar den europeiska politiken en liten roll så länge USAs massiva stöd för Israel står kvar. Men han ansåg sig kunna se tecken på att palestinierna nu överväger det slutliga kortet: att överlämna sig i ockupantens makt, att därmed ge Israel ansvaret för det Stor-Israel som skulle bli resultatet. Att uthärda diskrimineringens förödmjukelser och agera politiskt inom den stat som då uppstår.
”Tiden gör jobbet” – i Ingmar Karlsson perspektiv verkade detta vara en ofrånkomlig process. Skulle EU (och FN och alla andra) verkligen vilja få slut på konflikten, ja då ska de upphöra med alla bidrag så går det fortare – var hans sista ord.
De som inte besökt de palestinska områdena fick genom Lars Linnersten foton en konkret bild av Västbanken och Gaza. Sedan några av oss lyckats fästa den nödvändiga lilla micken på Ingmars Karlssons huvud drog han mycket övertygande historien om den schimär som ännu försvaras av många regeringar i väst: fredsprocessen. Det mesta återfinns i den utomordentliga boken ”Bruden är vacker men har redan en man” som kom ut häromåret och nu är slutsåld. ”Det blir ingen pocketutgåva”, berättade Ingmar utan att mer än antyda förklaringen: hökarna som jobbar på att hindra dess spridning, kanske för att den blir så övertygande genom att enbart israeliska och judiska källor utnyttjats.
Fredsprocessen ett tomt skal
Säkert fanns det bland oss en del som trott att fredsprocessen verkligen var en process mot ett gemensamt mål: två jämbördiga stater. Den myten smulades sönder. Allt har handlat om taktik för att misstänkliggöra palestinierna och få oss att tro att israelerna verkligen var beredda till en fredlig lösning. Den egyptiske ledaren Sadats insteg i processen, Camp David-avtalet och andra till synes viktiga steg i förhandlingsprocessen var ett spel för världens alla media och oss vanliga som tror på det vi läser och hör. Ett spel, en taktik bakom vars rygg den israeliska ockupationen beslutsamt fortsatts med fler illegala bosättare, mer mark rövad från palestinierna.
”Israel vill allra helst helt bli av med palestinierna, men annars förvisa dem till något slags bantustanliknande områden”, sade Karlsson. ”Det kan kallas apartheid, med den skillnaden att medan det vita Sydafrika behövde de svartas arbetskraft vill israelerna enbart ha palestiniernas land.”
Demografisk dynamik påverkar
Ingmar Karlsson pekade flera gånger på den centrala frågan om den demografiska balansen mellan judiska och palestinska israeler. Palestinierna har större familjer och knaprar gradvis in på judarnas krympande majoritet. Att – till synes – släppa Gaza var ett svar på hotet att judarna i en framtid kan komma att befinna sig i minoritet.
Hur kan denna konflikt sluta? För Ingmar Karlsson spelar den europeiska politiken en liten roll så länge USAs massiva stöd för Israel står kvar. Men han ansåg sig kunna se tecken på att palestinierna nu överväger det slutliga kortet: att överlämna sig i ockupantens makt, att därmed ge Israel ansvaret för det Stor-Israel som skulle bli resultatet. Att uthärda diskrimineringens förödmjukelser och agera politiskt inom den stat som då uppstår.
”Tiden gör jobbet” – i Ingmar Karlsson perspektiv verkade detta vara en ofrånkomlig process. Skulle EU (och FN och alla andra) verkligen vilja få slut på konflikten, ja då ska de upphöra med alla bidrag så går det fortare – var hans sista ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar