Renegater av Sten Henriksson

En renegat, vad är det? Jo, enligt ordboken, en person som har lämnat en tro eller uppfattning. Eller starkare, en överlöpare, en som faktiskt gått över till motståndarlägret. En bok som i hög grad uppmärksammats i sommar är ”Omprövningar” med undertiteln ”Svenska vänsterintellektuella i skiftet från 70-tal till 80-tal”. Den är skriven av David Brolin, idéhistoriker och bibliotekarie i Göteborg. Den handlar om renegater och är läsvärd.

En udda samling
De som lyfts fram är Lars Gustafsson, den utomordentlige författaren, Håkan Arvidsson, vänsteraktivist med bas i Clarté och Vietnamrörelsen, Svante Nordin filosof och författare, Bo Gustafsson ekonomiprofessor i Uppsala, partibildare och maoist, Klas Eklund, bankekonom, läroboksförfattare och känd som medlem av den s.k. kanslihushögern på 1980-talet och Göran Rosenberg, journalist och liksom Bo Gustafsson aktiv i maoistkretsar i Stockholmstrakten. Det är en udda samling utan mycket gemensamt, knappt ens uppbrottet från tidigare positioner.
   Veckobladet är ju en lokaltidning så tar jag tar här bara upp Håkan Arvidsson och Svante Nordin, båda välkända namn här i Lund, och lämnar de övriga koryféerna åt sitt öde. Och för att vara tydlig: jag saknar insideskunskaper om vänsterrörelserna på 70- och 80-talen och var väl mest en hemlös vänstersocialdemokrat. Jag gick in i Vänsterpartiet först 1978.

Hur gick det till?
Ja, vad var det som gjorde att vänstervind blev till högervåg under loppet av några år kring 1980? Först: den s.k. 68-vänstern är inget att ta på allvar – några tusen studenter utan organiserad ledning. Nu skulle de försörja sig och betala av på sina CSN-lån. De som försökte hålla sig kvar på universiteten hade det inte så lätt, illa sedda som de ofta var på de gamla universiteten.
   Jag tror inte det går att knyta 70/80-talens omsvängning till någon särskild händelse, men viss spelade världspolitiken en avgörande roll. Vietnamrörelsen, central för den svenska vänstern, kollapsade när först Vietnam anföll Kambodja medan Vietnam i sin tur angreps av Kina. I USA blev Reagan ledare, i Storbritannien Thatcher. Breznjev var ledare för Sovjet och därifrån kom ständigt nya vittnesbörd om vad realsocialismen inneburit av förtryck och Gulag. I Sverige utvecklade SAF:s korståg mot vänstern ständigt nya förlag, tidskrifter och tänketankar, attraktiva försörjningsmöjligheter för intellektuella. Det var inga goda tider för socialismen.

Arvidsson och KFML
Håkan Arvidsson kommer från en småborgerlig miljö i Jönköping (fadern redaktör i gamla bondeförbundsorganet Smålandsbygdens Tidning) och aktiverade sig i Afrikagrupperna och Vietnamrörelsen. Clarté, den tidens mest aktiva vänsterorganisation i Lund blev hans hemvist. Där blev han vad man skulle kunna kalla en prototyp för rollen som ”ledande kamrat” och gick i all tysthet in i KFML, den maoistinfluerade partibildning som hade ambitionen att styra och leda vänstern i Sverige. Det blev slitningar mellan partiledningen och lundaföreningen och Arvidsson kom i skottfältet som representant för Lunds linje och blev utesluten. Det skedde med en formulering som har goda chanser att bli klassisk inom den svenska vänstern: han uteslöts 1969 därför att han visat prov på ”högeravvikelser, smyckade med vänsterfraser”. Därmed var Arvidssons politiska bana till ända. I ett Lund som var präglat av ganska fredlig samexistens mellan olika vänsterfraktioner ville ingen ta i gamla KFML-are ens med tång. Nåja, Arvidsson kom igen långt senare, via Zenit.

Polyhistorn Svante Nordin
Arvidsson är en god skribent och tror jag, en god historiker, men jag har svårt att se honom som en ledande politisk tänkare. Då är Svante Nordin en helt annan historia. Han är en polyhistor, en person som är framstående i många ämnen, av en sort som brukar dyka upp i Lund så där vart tionde år. Han har sin hemhörighet i filosofi, idéhistoria och litteraturhistoria. Han gick tidigt in i Vänsterpartiet i Lund där han gjorde sig känd för ett hårt handlag och framträdde som ortodox kommunist. Här är några av hans formuleringar: ”Den revolutionära process som pågår i världen och som kan kasta detta system över ända äger inte rum utan lidande eller ens utan brott och oförståelig grymhet. Men den utgör vårt hopp.” (1977) Ja, det är ju klara besked. Men några år senare: ”Snarast förefaller de som tala om ’marxismens kris’ annonsera att de själva skiftat perspektiv, från tro till tvivel. Det är deras egen kris, snarare än marxismens, det är fråga om.” (1979). Det är ingen dålig analys.

   Nordin har bakom sig ett rikt författarskap med en förbluffande produktivitet. Han skrev en utomordentlig biografi över den svenska borgerlighetens stora kulturpersonlighet under 1900-talet, Fredrik Böök, där han uttalade förståelse för Bööks ”mod” att 1940 säga uppskattande ord om Tyskland. Det blev som en äreräddning av Böök som ju brukar bemötas med ogillande av det kulturradikala etablissemanget. Nordins senaste biografi gäller Sven Stolpe och det är inte texten utan hans ämnesval som har väckt uppseende. OK, däremellan skrev han en bok om Ingemar Hedenius, dock med viss brist på entusiasm.

Vänsterpartiet och Zenit i zenit
 Både Arvidsson och Nordin var medlemmar av Vänsterpartiet där de av oss som var mer intresserade av praktisk politik hamnade. Vänsterpartiet Lund utvecklade under några årtionden en häpnadsväckande aktivitet med allt från blåsorkestrar till veckoblad och lyckades förnya Lunds kommunalpolitik och tvinga den lokala socialdemokratin ur en långvarig slummer. Den mer principiella debatten fick hålla sig i Zenit som blev det ledande organet i Sverige för den nya vänstern. Men tidskriftens idéunderlag under 1980-talet sviktade alltmer under intryck av att de framstormande franska antimarxisterna. Zenits redaktion där både Arvidsson och Nordin var medlemmar dominerades av sociologer lyhörda för tidsandans krumbukter. Dit kom nu också andra röster, som chilenaren Mauricio Rojas som närmade sig moderaterna och sen blev folkpartistisk riksdagsman och vd för SAF-förlaget Timbro. Det gick naturligtvis inte att ge ut en socialistisk tidskrift under sådana betingelser och Zenit lades ner 1997. Flera tidigare redaktionsmedlemmar har sedan skrivit om hur Zenits tankevärld föll samman. Det var ingen tidskriftsdöd i skönhet.
Sluten cirkel?
Det finns en risk att man i försöken att förstå Nordins politiska utveckling hamnar i fyrkantig psykologi. Det är som om han har behov av att fullfölja sina positionsförändringar ut i det extrema. Hans utgångspunkt var en auktoritär borgerlig miljö och han går sedan under sina år i Lund ut i en ortodox kommunistisk riktning. Han vänder sedan och går långt till höger eller i varje fall till en kulturkonservatism. Så är varvet fullbordat. Man kan se lite av samma rörelse hos Arvidsson. Det är sorgligt och de representerar båda en förlust för vänstern. De hade båda varit tillgångar för Lunds vänster och skulle behövas. Lunds universitetsmiljö har väl inte sedan 1880-talet varit så tom på välformulerade företrädare för vänstern som i dag. Och det blir med en undran dessa reflexioner får stanna – har de båda hamnat i sina slutpositioner? Är sista ordet sagt?

Erst kommt das Fressen
Slutligen: Brolins bok är en samling sofistikerade analyser av idéhistorisk art, Men något saknas, också i de recensioner jag har sett. Jag tvekar då inte att framträda som vulgärmarxist. Visst kan man väl förstå dessa begåvade skribenter när de tröttnar på att verka i en avkrok av landet och skriva i en utfattig tidskrift som nästan ingen läser. Då är det förstås mer lockande att sitta vid Jan Stenbecks rikt dukade bord och ha tillgång till hans förlag och tidskrifter (och senare fru Axelson-Johnsons). Man blir ett namn i Stockholms salonger och kan trycka sina texter som understreckare i Svenska Dagbladet, Jag har inget behov av att moralisera över detta, men nog är det värt att nämna i en analys av 80-talets vänsterrenegater.