Växjö Högre Allmänna Läroverk
imploderade plötsligt. Det blåste bort över Växjösjön i ett moln av
illaluktande damm och var för alltid försvunnet.
I Älghult hände något avgörande: de 24 eleverna i sjuan fortsatte i åttonde klass. Det var en av sprickorna i den damm som höll den svenska begåvningsreserven instängd. Tio år senare ingick de i den flodvåg som revolutionerade universitet och högskolor.
Medan jag förkvävdes i Lund hade mina kamrater i Älghult, som var födda omkring mitten av 1930-talet och bara haft tillgång till den sexåriga folkskolan, försörjt sig på diverse olika jobb i glasbruk, möbelindustrier, sågverk, butiker, jordbruk och som hembiträden. Det var lätt att få jobb. Bli inte en hopp-Jerka! manade statens affischer.
Flera av dem hade också gått en eller två årskurser i folkhögskola. Där hade min vän Ingvar mött sin blivande fru Inkeri Snaula, finskt flyktingbarn från Petsamo, den ishavsremsa som Sovjetunionen erövrade från Finland under kriget.
Älghult fortsatte att blomstra och jag hade god insyn i det mesta. Folkbokföringen innebar att min far i princip kände varenda individ i den stora, glesbefolkade (4500 inv.) socknen/kommunen.
Han blev känd, dels för sin vägran att skriva på en lista som fördömde Vilhelm Mobergs roman Utvandrarna och dels genom att engagera sig för kvinnliga präster. Båda ståndpunkterna var högst kontroversiella i Växjö stift.
Jag jobbade i jordbruket i Kvarterbo, ibland med avbrott för korta vikariat i skolor, hade vänner i alla åldrar och var medlem i en NTO-förening som var kulturbärare i Älghult tack vare ordföranden Valdemar Danielsson, en vänlig man som engagerade sig för ungdomsverksamhet och blev ordförande också i kommunstyrelsen.
Karin hade gått två årskurser i Sankt Sigfrids folkhögskola och sedan tillbringat vintern tillsammans med sin syster Ingrid som var småskollärare i Bjurå utanför Boden och förlovad med Göran, en tapetserare från Måttsund. Karin hjälpte Ingrid med svenskundervisningen för de finskspråkiga barnen.
I Konsum i Bjurå jobbade den vackra dottern till Fritiof Enbom, tidigare anställd på Norrskensflamman och dömd till livstids straffarbete för spioneri i en rättegång som senare ifrågasatts. I syföreningarna samsades laestadianer och kommunister.
I Älghult hände något avgörande: de 24 eleverna i sjuan fortsatte i åttonde klass. Det var en av sprickorna i den damm som höll den svenska begåvningsreserven instängd. Tio år senare ingick de i den flodvåg som revolutionerade universitet och högskolor.
Medan jag förkvävdes i Lund hade mina kamrater i Älghult, som var födda omkring mitten av 1930-talet och bara haft tillgång till den sexåriga folkskolan, försörjt sig på diverse olika jobb i glasbruk, möbelindustrier, sågverk, butiker, jordbruk och som hembiträden. Det var lätt att få jobb. Bli inte en hopp-Jerka! manade statens affischer.
Flera av dem hade också gått en eller två årskurser i folkhögskola. Där hade min vän Ingvar mött sin blivande fru Inkeri Snaula, finskt flyktingbarn från Petsamo, den ishavsremsa som Sovjetunionen erövrade från Finland under kriget.
Älghult fortsatte att blomstra och jag hade god insyn i det mesta. Folkbokföringen innebar att min far i princip kände varenda individ i den stora, glesbefolkade (4500 inv.) socknen/kommunen.
Han blev känd, dels för sin vägran att skriva på en lista som fördömde Vilhelm Mobergs roman Utvandrarna och dels genom att engagera sig för kvinnliga präster. Båda ståndpunkterna var högst kontroversiella i Växjö stift.
Jag jobbade i jordbruket i Kvarterbo, ibland med avbrott för korta vikariat i skolor, hade vänner i alla åldrar och var medlem i en NTO-förening som var kulturbärare i Älghult tack vare ordföranden Valdemar Danielsson, en vänlig man som engagerade sig för ungdomsverksamhet och blev ordförande också i kommunstyrelsen.
Karin hade gått två årskurser i Sankt Sigfrids folkhögskola och sedan tillbringat vintern tillsammans med sin syster Ingrid som var småskollärare i Bjurå utanför Boden och förlovad med Göran, en tapetserare från Måttsund. Karin hjälpte Ingrid med svenskundervisningen för de finskspråkiga barnen.
I Konsum i Bjurå jobbade den vackra dottern till Fritiof Enbom, tidigare anställd på Norrskensflamman och dömd till livstids straffarbete för spioneri i en rättegång som senare ifrågasatts. I syföreningarna samsades laestadianer och kommunister.
Sommaren 1957 befann vi oss i Kvarterbo både Karin och jag och funderade över hur vi skulle fortsätta våra liv. Medan vi hackade potatis en oktoberdag beslöt vi att förlova oss, senare gifta oss och flytta till Göteborg, där Karin skulle utbilda sig till skådespelare och jag ta en fil mag-examen med samhällskunskap och historia för att bli lärare i en demokratisk skola – en folkhögskola.
Men närmast började Karin en anställning på ett ålderdomshem i Vederslöv medan jag fortsatte att jobba i Kvarterbo. På hösten skulle åkrarna plöjas och harvas och gödslas. Sedan kom tröskan och vi tröskade i gårdarna i byn. En kväll när vi rastade i mörkret utanför ladan pekade Arne upp mot den stjärnklara himlen och ropade: ”Där är sputnik!” Jag såg inte den lilla satelliten, men alla andra gjorde det.
Vederslövs ålderdomshem var litet och hade endast två anställda, Rosa Kronblad och Karin Richardsson. Där fanns åtta inneboende i varierande tillstånd av fysisk och mental hälsa. Varannan helg hade Karin ensam ansvaret. Då brukade jag åka dit. Det fungerade som ett storhushåll.
Nyåret 58 firade vi där, lyssnade på radions årskrönika och förfärades över Frankrikes grymma krig i Algeriet. Ulla Sjöblom sjöng Jag står här på ett torg av Lars Forssell.
Nästa höst reste jag ensam till Göteborg. Karin fick vårdansvar för min gamla farmor i Jönköping.
De första veckorna bodde jag i brandstationens torn vid Järntorget. Rummet var cirkelrunt. I skeppsvarven dånade nithamrarna. Vid Amerikakajen lade passagerarfartygen till New York till. Folkteatern, Folkets hus och den tongivande socialdemokratiska tidningen Ny Tid:s redaktion fanns i närheten. Dicksonska biblioteket erbjöd en bra plats för studier. Jörgen Westerståhl ledde Göteborgs högskolas statsvetenskapliga institution. Alla hans medarbetare tycktes vara socialdemokrater. Vi sysslade med kvantitativ forskning om införandet av ATP. Jag trivdes där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar