Konsthallen i Lund – en konfliktladdad arena av Marianne Sonnby-Borgström

a

Revital Cohen & Tuur Van Balen
75 Watt, 2013
Still Video, 11 minutes

Under den senaste tiden har konsthallens verksamhet varit i blåsväder. Olika åsikter har vädrats flitigt i media gällande såväl utställningsverksamheten som tjänstemäns och politikers agerande. En utredning har tillsatts som arbetar på att se över konsthallens framtida verksamhet. De gällande riktlinjerna för konsthallen är att den ska presentera modern samtidskonst, alltså riktlinjer som innebär en väldigt stor frihet för konsthallschefen. Inte sällan består de verk som visas på konsthallen av s.k. konceptuell konst, som är en konstform där idén eller konceptet är utgångspunkten för konsten. Konstformen utvecklades huvudsakligen under 1960- 70-talet i USA och var ursprungligen en politiskt vänsterradikal rörelse som fokuserade på sociala och politiska frågor och syftade samtidigt till att förändra samhället. Konsthallens senaste utställning, Vårt arbete, behandlar människans relation till arbetet och är ett exempel på just denna riktning.

Deprimerande tomhet 
Själv har jag besökt både den nuvarande utställningen liksom många av konsthallens tidigare utställningar. Oftast har jag tyckt att utställningarna varit krävande och jag skulle önskat mig mer pedagogiska texter direkt i anlutning till verken. Att stå och bläddra i den skrift, som brukar höra till varje utställning, och leta efter den text och analys som hänger samman med ett specifikt verk, har jag personligen upplevt som krångligt. Jag är definitivt inte speciellt kunnig inom konstens område, men är allmänt nyfiken och öppen för olika slags konst. Dessutom är jag pensionär och har gott om tid. Men för min egen del krävs det pedagogisk vägledning för att få behållning av utställningarna.
   Lite deprimerande har jag också upplevt att jag endast har stött på någon enstaka annan besökare vid mina besök i konsthallen. Märkligt att besöka en rymlig och vacker lokal som är så ödslig och övergiven trots att den ligger i centrala Lund där det fullkomligt vimlar av folk runt omkring. Min upplevelse av tomhet i konsthallen är naturligtvis subjektiv och jag kan ha haft otur med att möta få besökare. Mina vänner besöker sällan Lunds konsthall så utställningarna blir ytterst sällan något spännande diskussionsämne i bekantskapskretsen.
   Om det nu är så att relativt få besöker konsthallen, kan man fråga sig om Lundaborna är en skara ytliga och tidspressade människor utan konstintresse. Varför tar så få sig tid att gå in på konsthallen?  Om Lundaborna är stressade genom att de är präglade av de nutida slimmade produktionsförhållandena, så borde de verkligen ha behov av att komma in och begrunda sin tillvaro genom att se utställningen Vårt arbete. En fråga man kan ställa sig är hur man kan locka in fler Lundabor på konsthallen?
 

Esther Shalev-Gerz, Describing Labour, 2012
17 glass objects, part of installation
 

Vänsterpartister på guidad visning
Förra veckan följde en skara vänsterpartister med på en guidad visning av utställningen Vårt arbete för bilda sig en egen uppfattning om den nuvarande verksamheten och få ett bättre underlag till den debatt som förts om konsthallens utställningar. Själv har jag besökt utställningen tidigare, men då sett den utan guide och istället läst om konstnärerna och verken i den lilla skrift som konsthallen ger ut i samband med varje utställning.
Den utmärkta och professionella guidningen av utställningen Vårt arbete gav mig betydligt mer behållning än den jag fått vid mitt tidigare besök utan guide. Jag hade nog inte gett utställningen den tid och eftertanke som krävs. Både tid och tankearbete fordras nämligen. Den dryga timmens guidning var inte heller tillräcklig för att hinna uppleva hela utställningen. Sex av de tio verken i utställningen Vårt arbete består av videos, filmer eller visning av bilder via diaprojektor vilka alla kräver tid av besökaren. Konceptuell konst består inte sällan av videoinstallationer.
   Ett av utställningens verk ”En Euro” av Oliver Walker från 2013 består av sex bildskärmar som illustrerar hur lång tid det tar för olika yrkesgrupper att tjäna en euro. Varje skärm representerar en yrkesgrupp, alltifrån en koncernchef ner till en bomullsplockare. Verket visar oftast endast aktivitet på den första skärmen, nämligen en arbetare som plockar bomull. För bomullsarbetaren tar det drygt en timme att tjäna en euro. Resten av skärmarna är mestadels släckta. De övriga är tända den betydligt kortare tid det tar för de övriga yrkeskategorierna att tjäna sin euro. Den som illustrerar koncernchefens arbete är tänd mindre än en sekund. Vi stod under den guidade visningen inte kvar den tid det krävdes för att se de övriga skärmarna tändas. Men det hade onekligen varit intressant att se hela verket och för att vara säker på att få se det behöver besökaren stanna mer än en timme vid detta verk. Ett finurligt, kreativt och originellt verk, men vilka hinner och orkar ta det till sig? Många av besökarna hade, enligt guiden, försökt få igång de släckta skärmarna och frågat om det var något tekniskt fel.
   Ett annat verk, består av en 1,5 timme lång film som handlar om kvinnor som städar på kontor nattetid. Filmen skapades på 70-talet av Berwick Street Film Collective och anses vara en klassiker inom området konceptuell konst. Den är ursprungligen avsedd som kampanjfilm för att få kvinnorna att engagera sig fackligt. Vid mitt tidigare besök på denna utställning visste jag inte i vilken fas som filmen befann sig när jag kom in i rummet där den visades och jag lämnade ganska snabbt rummet . Lite otåligt, men kanske ganska mänskligt. I konsthallens egen lilla skrift som beskriver utställningen finns tyvärr inte information om hur lång tid filmen pågår. För att uppleva hela verket måste jag stå kvar och invänta hela filmvisningen på 1,5 timmar. Kanske en konstkännare känner till verket sedan tidigare och hade gett sig tid och uppskattat att få se hela det klassiska verket. Naturligtvis tog vi oss inte heller den tid som behövs för att se hela verket under den guidade visningen. Vi är kanske barn av vår tid, lite otåliga på att konsumera nästa upplevelse.

Stressade och otillräckligt motiverade Lundabor?
Den pågående utställningen Vårt arbete, liksom många av konsthallens tidigare utställningar, kräver en kunnig och motiverad besökare som har gått om tid. Utställningen Vårt arbete är intressant och framställer människans förhållande till arbetet och syftar till att få oss att reflektera över de förhållanden som produktionen sker under. Verken gör detta på ett originellt och tankeväckande sätt. Men har konsthallens verksamhet verkligen uppnått sitt syfte om väldigt få lockas till utställningen och många av besökarna inte tar sig den tid som utställningarna kräver? För min egen del var guidningen ett sätt att förstå utställningen på ett djupare sätt. Man kan fråga sig om en utställning ska kräva en guidad visning för att ge besökaren behållning.

Konfliktfylld arena med begränsade resurser
Ett av diskussionsämnena gällande konsthallen har gällt utställningarnas ganska svårtillgängliga karaktär. Det finns ju Lundabor som uppskattar konst som går att uppleva och beröras av mera direkt utan att behöva guidning eller läsa de tillhörande avancerade texterna i skriften som hör till utställningen. Det har som motargument mot att konsthallen bör ha fler utställningar av varierande karaktär hävdats att det inte är möjligt eftersom de ekonomiska resurserna är väldigt begränsade. En annan omtvistad fråga gäller den konstnärliga friheten, en frihet som måste värnas från politisk styrning och censur. Den pågående utredningen om konsthallens framtida verksamhet är alltså inne på ett minerat område och utredaren måste ta hänsyn till såväl konstnärlig frihet som begränsade ekonomiska resurser, till arga Lundabors och den etablerade kulturella elitens åsikter. Dessutom finns säkert ytterligare hinder för eventuell förändring som exempelvis den kulturmärkta byggnaden. Således ingen lätt uppgift för utredningen.

Utopiska tankar från en gräsrot
Jag själv fick några idéer till förändringar efter den guidade visningen. Tankar på förändringar som kanske skulle kunna locka en bredare publik och samtidigt inte missa kvaliteten på utställningarna. Eftersom jag är en gräsrot kan jag roa mig med utopier. Utopier behöver inte räkna med alla realiteter som måste ta hänsyn till ekonomiska ramar, till den konstnärliga friheten, samt olika hinder som exempelvis kulturmärkningen av byggnaden kan innebära.
   För min egen del hade det varit tillräckligt att uppleva några av de tio verken i Vårt arbete. Färre verk hade inneburit att de få utvalda verken hade fått en djupare och mer rättvisande begrundan.  Precis som i utställningen Vårt arbete visar konsthallen ofta verk av internationellt välkända konstnärer. Konsthallens verksamhet anses också hålla mycket hög kvalitet av den konstnärliga eliten. Verk av internationellt kända konstnärer är både dyra i inköp och kräver dessutom komplicerade och dyra transporter från avlägsna orter.  Om färre dyra verk inköptes skulle både ekonomiska resurser och konsthallsutrymme frigöras. De ekonomiska resurser och det utrymme som frigjordes skulle kunna användas till att visa verk av mer okända konstnärer, eventuellt på samma tema som huvudtemat. Kanske borde dessa verk dessutom vara av en annan karaktär än den s.k. konceptuella konsten. Inte endast välkända konstnärer kan ju skapa modern samtidskonst av hög kvalitet som är mindre tidskrävande för besökaren. Det borde även vara spännande att kunna bidra till att lyfta fram och ge stöd till mera okända, talangfulla konstnärer, eventuellt med viss lokal anknytning.

Grön kaféoas ger tid för reflektion och eftertanke
Förutom denna förändring skulle jag önska att konsthallens ointressanta atriumgård byggdes in med en glaskupol till tak. Detta för att kunna utnyttja ytpotentialen som finns där och samtidigt kunna behålla ljusinsläppet. Den nyavunna inomhusytan skulle kunna användas för att skapa en liten trädgård och några kafébord skulle också kunna rymmas i grönskan. Gröna oaser saknas verkligen i Lunds centrum. I kaféet kunde besökarna sitta ner för en stunds reflektion över utställningen med en god kopp kaffe i handen. I den rogivande grönskan skulle besökarna även kunna läsa i de framlagda konsttidskrifterna. Om besökaren råkar vara småbarnsförälder kunde barnen samtidigt leka i den hörna med hoppvänliga kuddar och bollar som inrättats i en vrå intill den gröna kaféoasen.
   Några kvällar i månaden skulle jag önska att konsthallen kunde hålla öppet för föreläsningar om exempelvis den visade utställningen eller om andra ämnen med konstanknytning. Säkert skulle några av alla dessa bildade Lundabor gärna ställa upp för en ringa summa och hålla föredrag om diverse ämnen med konstanknytning. Personligen är jag vän med en Lundabo som nyligen skrivit en avhandling om Marcel Duchamp, kanske en av de första företrädarna för den konceptuella konsten. Lämpligen kunde föredragen avbrytas med lite förfriskningar i pausen. På så sätt skulle Lundaborna få tillfälle att diskutera föredraget eller den visade konsten med varandra. Att dela erfarenheter med andra är ju ofta berikande.
   De framförda förslagen är min egen utopi, men om de kunde förverkligas, skulle kanske konsthallen kunna locka fler besökare och ge dem nya berikande konstupplevelser som de kan dela med andra Lundabor.